På morgonen idag besökte vi Eero Määttä, en man som vi träffade förra veckan när vi var ute och gick i område 8. Han är jättetrevlig, och väldigt intresserad. Vi var hemma hos honom och diskuterade i nästan 1½ timme. Det känns så gott att då och då få möta människor som man känner att de tycker om en och uppskattar det man gör och det man kommer med, för det motsatta väger ju över i kvantitet…

Efter det knackade vi lite dörr, och så åkte vi hem för sen lunch, Jouko Komulainen kom förbi på lunchen också. Vi åt, spelade schack och sedan glass och missionsdelikatessen… värmt choklad, smör, havregryn etc. varje gång jag äter en tallrik av det där så intalar jag mig själv att ”det här var minsann sista gången” men sedan trillar man dit igen… Det är gott de första tuggorna, sedan kan man inte sluta, tills man är nästan äcklad av det. Det är så sött och så fett… Han gillade det i alla fall.

Efter Joukos besök gick vi ner i stan och knackade dörr en stund, sedan hade vi en undervisning hos Alexi. Vi gick dit och han var ensam hemma. Vi satte oss i rummet (han har ju bara ett) och pratade först om några frågor som han hade. Han argumenterade för alkohol och tobak, tog upp några saker som att man ju drack vin på Jesu tid, och sådana saker.

Äldste Smith var ganska tydlig med att visst, det är möjligt att det var så då, men det enda som betyder något för dig är ju vad Gud förväntar sig av eller önskar för dig. Och det har han uppenbarat genom en profet i vår tid, vi behöver inte lita till skrifter som är tusentals år gamla för att höra Guds ord, det finns en man på jorden som talar de ord Gud vill ge i vår tid. Det enda du behöver göra är att ta reda på huruvida den mannen är sänd av Gud eller inte. Om Gud svarar dig på den frågan då faller resten på plats naturligt.

Alexi köpte det, och vi föreslog att han skulle lyssna till profeten, President Gordon B Hinckley, under nästa konferens (i April) och känna efter, och sedan be och fråga Gud om han just lyssnat till en profet. Vi uppmnade honom igen att läsa i Mormons bok för att känna och få svar på om Joseph Smith var en profet sänd av Gud.

Vi fortsatte att prata om lite andra saker han funderade över. Vi kom till den biten om att vi är alla Guds barn.

”-Men Jesus var Guds son. Och jag är Guds son. hur skiljer vi oss i det?”

Jag tyckte att svaret var mycket enkelt, och var beredd på att svara att Han, Kristus, var Guds son inte bara i anden utan i köttet. Men min kamrat tyckte antingen inte att det var lämpligt att ta upp det, eller så läste han in mera i frågan än vad som egentligen frågades. Eller så tog jag för lätt och ytligt på frågan. Äldste Smiths svar var hur som helst

”-Det här är en mycket helig sak, och jag vill inte lyfta upp det till diskussion. Men ja, du är annorlunda än Kristus. Du är intelligent, fundera lite på det så tror jag att svaret kommer till dig.”

Vi hade pratat lite om det innan vi kom dit att Alexi är en väldigt intelligent kille, och han har utstrålning och är vältalig. Äldste Smith betonade också ikväll att det är lättare att ändra sitt liv när man är ung, och sade att

”-Kanhända Gud har lett oss till dig Alexi vid den här tiden i ditt liv därför att han har ett verk för dig att utföra framöver. Han kallar dig i unga år liksom han kallade Joseph Smith och andra i unga år.”

Trots att han nog har en typisk tonårs-aktig syn på verkligheten (jag-är-störst-och-jag-förstår-allt) är han väldigt speciell, och ikväll kände vi ändå att vi nådde fram till honom på ett speciellt sätt. Och för första gången erkände även Äldste Smith att det kändes gott när vi pratade med honom, Äldste Smith kände den Helige Anden under diskussionen, och att vi nog gjort framsteg med honom andligt sett.

Dagen började med möten i kyrkan. Vi gladde oss båda två när Jocke kom in i början av mötet. Galina var också där. Jag hade ett kort tal, och efter kyrkan åkte vi med hem till familjen Kovanen för middag.

Efter middagen spelade vi ett spel som liknade monopol, tror det hette Hotell. Efter det skulle vi med bussen, men vi missade den… det gjorde inte så mycket, för det gav oss tid till ett andligt budskap med dem.

Vi använde plastmuggar, och byggde upp en pyramid som visade på några av byggstenarna i Jesu Kristi Kyrka.

Vi demonstrerade vad som händer om man plockar bort något från grunden – alla muggarna eller byggstenarna faller huller om buller. Sedan tog vi några av byggstenarna och ställde upp dem i en liten pyramid för sig, och visade vad som hände efter avfallet och reformationen, då det uppstod en mängd kyrkor som tog fasta på olika delar av Kristi kyrka. De hade alla gemensamt att de trodde på Kristus på ett eller annat sätt, och de hade heliga skrifter (bibeln) men saknade myndigheten från Gud (prästadömet), och vissa betonade omvändelse, andra tro osv. Hur som helst så var den översta stenen – uppenbarelse – utesluten från dem alla.

Visst, uppenbarelse så till vida att människor kan få bönesvar har existerat så länge som människor och Gud har existerat, men att en person får uppenbarelse från Gud att leda eller predika för andra (och blir en profet) saknades i alla kyrkor på den tiden. De gjorde heller inget anspråk på uppenbarelse utan menade att Gud givit oss allt i bibeln, de lärde att Gud inte skulle uppenbara mera. Det fanns dock många människor som själva trodde på eller längtade efter en dag då Kristi Kyrka skulle stå att finna på jorden såsom i profeternas och apostlarnas tid.

Den dagen har kommit, och det är vårt glada budskap till hela världen.

Under färden hem (jo, broder Kovanen skjutsade oss hem, det var sista bussen från Otanmäki som vi missade…) hade jag möjlighet att öva finska med honom, jag satt i framsätet och småpratade hela vägen, 30 min typ.

I kyrkan idag kunde jag samtala med några medlemmar och förstod faktiskt allt de sa!

Efter kyrkan följde vi med familjen Kokkonen hem, skriftade ett par timmar i deras område och därefter fick vi middag hemma hos dem.

Efter maten visade Ari mig ritningarna på huset, han har visst byggt det själv. Han visade även utbyggnadsplaner, när de får tid och råd. Det är nog ganska fullt upp med barnen nu kan jag tänka.

Efter det pratade vi lite om skriftställena han fick i läxa att läsa förra gången, och pratade lite om dop.

”-Jag känner att jag vill vara helt färdig när jag döper mig, helt leva efter de bud som kyrkan lär, det pratade vi ju om i förra veckan… men jag har tänkt lite – när jag jämför mig med de andra i församlingen så är jag ju inte så dålig alls…”

Det där är ju både bra och dålig tänkte jag för mig själv… bra att han inser att ingen är perfekt, och att perfektion inte är något som krävs för att vara medlem i kyrkan… för ingen är ju perfekt, då hade vi ju inte behövt Kristi försoning… men det är ju inte alltid så bra att jämföra sig med andra, det brukar ge mera att jämföra sig med Herrens normer annars blir man lätt dömande mot andra, och kanske till och med omotiverad att leva så som Kristus lärt bara för att så många andra runt omkring en brister på sina olika punkter…

”-Ari, det är positivt att du känner dina starka sidor och att du faktiskt är mogen att döpa dig så snart du lyckats lägga bort cigaretterna, men jag skulle råda dig att jämföra dig med Herrens normer istället för med andra. Deras förhållande till vår Himmelske fader är ju deras problem, och ditt förhållande till vår himmelske fader – det är ju det som är din business.”

Han var med på noterna. Vi är övertygade om att om han lever efter visdomsordet, fortsätter läsa i skrifterna och börjar komma med till kyrkan så kommer han känna Herrens Ande så starkt, och vilja döpa sig. Han har ju en tro redan… Jag passade på att bära ett kort vittnesbörd innan vi gick.

”-Jag vet att Herren välsignar oss med styrka långt utöver vår egen, men det händer vanligtvis först efter att vi faktiskt gjort ALLT vi kan själva.”

Idag började vi med att knacka lite dörrar. Det gav inga resultat, och vid lunch var vi bjudna hem till syster Riihonen. Hon pratade friskt under hela måltiden, jag lyssnade och förstod faktiskt det mesta. Sedan var det dags för ett andligt budskap, och jag hade fått ansvar för det. Jag hade bestämt mig för att ge den nya första diskussionen. Vi satte oss i soffan och jag började från början:

”-I begynnelsen uppenbarade Gud sitt evangelium för Adam, och befallde honom att undervisa sina barn. Några lyssnade på honom och trodde hans ord, men som det ofta är med barnaskaror så finns det några som inte vill lyssna. Kain är ett exempel på det. Allt eftersom tiden gick var det fler och fler generationer som inte lyssnade till den Helige Andens viskningar, utan levde efter sin egen vilja.”

Hon nickade instämmande, och jag fortsatte, glad att hon förtått det jag förklarat:

”Du känner nog till Enok, han predikade omvändelse för folket, och många lyssnade på honom. De bosatte sig i en stad som de kallade för Sion, och med tiden tog Gud hela staden upp till sig, de som bodde där behövde aldrig uppleva döden. De som var kvar var dock onda och ville inte lyssna varken till Guds profeters röst eller sitt eget samvete…

Gud kallade till slut Noah för att predika för dem att de var tvungna att omvända sig och börja leva på det sättet som Gud avsett för sina barn här på jorden. Nästan ingen lyssnade på honom, det var faktiskt bara hans hustru, hans tre söner och deras hustrur, och dessa tog han med sig ombord på arken innan översvämningen kom in och svepte bort folket. Människor har i alla tider avfallit från det som är rätt och sant, kan du tänka på några profeter i bibeln som predikat omvändelse och återställt sanningar?”

”-Ja, Abraham var en stor profet, han undervisade ju till och med Farao. Och Moses, han gav ju de tio budorden.”

”-Ja precis.”

”-Och Jesus själv var ju en profet kan man säga, även om han givetvis var Guds son.”

”-Ja, Kristus var ju den störste av dem alla, han kom inte bara för att undervisa om sanningen, utan för att fullborda Guds plan. Guds plan att vi skall bli mer lika honom, och Kristus gjorde detta möjligt genom att ta på sig våra synder och rena oss, göra oss värdiga att återvända till Guds närhet. Kristus övervann också döden. Döden är då kroppen skiljs från anden, anden går hem till Gud, hem till den värld vi kom ifrån. Tack vare att Kristus besegrat döden, kommer vi alla att uppstå en dag. Vi kommer alla att få tillbaka vår kropp, och vår kropp kommer då att vara odödlig och förhärligad, på samma sätt som Gud och Kristus nu har förhärligade kroppar.”

Hon nickade, och jag visste att hon visste allt det där, men ibland är det så med evangeliet att det kan kännas skönt att höra någonting, även om man vet det. När Guds ord talas, då kan den Helige Anden vittna, och då kan man känna saker i sitt hjärta som leder en till insikter eller beslut att förändra sitt liv till det bättre. Jag fortsatte att berätta om hur den tidiga kristna kyrkan avföll:

”-Församlingarna hade hela tiden problem med att hålla isär Kristi lärdomar och sin tids filosofier och mytologier. Paulus, Petrus m fl. rättade dem ständigt i sina brev, skrev till dem när de andligt sett hade ”gått vilse” både beträffande lärosatser och beteenden. När apostlarna dödades bröts den länken av uppenbarelse som funnits i kyrkan, och församlingarna splittrades. När rom gjorde kristendomen till statskyrka ett par hundra år senare fanns det inte så mycket kvar av Kristi rena lära i det de kallade kristendom, och Kristi evangelium hade förvanskats och utnyttjades nu som ett maktmedel att förtrycka folket med.”

”-Efter tusen år kom goda män som Luther och andra att förstå att någonting var väldigt galet i kyrkan (den katolska/orthodoxa kyrkan). De påbörjade reformationen, dvs ett uppror mot hur Kristi lära hade misstolkats och utnyttjats. Detta beredde vägen för återställelsen. Vissa tror att denna reformation var själva återställelsen”

”-Ja, som Lutherska kyrkan till exempel”

”-Ja, precis, den och alla andra protestantiska kyrkor. Deras tro är ju att det räckte att försöka komma tillbaka till Kristi lärdomar genom att tolka om bibeln. Den kan ju emellertid tolkas på många olika sätt, det är ju därför vi idag har så otroligt många olika kyrkor. Den ursprungliga kyrkan, som Kristus grundade, hade ett tydligt ledarskap i apostlarna, och de ledde kyrkan genom uppenbarelse från Gud. Många kyrkor idag tror att det räcker att läsa bibeln för att göra jobbet. De tänker att myndigheten att handla i Guds namn, exempelvis i att utföra dop, kommer av att man har läst bibeln, inte att man behöver kallas och ordineras, liksom i forna dagar, som vi läser om i bl a hebreerbrevet (se Hebr 5:4)”

”Återställelsen skedde dock först när Gud såg att världen var mogen att ta emot sanningen på nytt. Och då sträckte han ut sin hand och kallade en ung pojke vid namn Joseph Smith att bli redskapet att återställa den. Joseph var ju som vi vet mycket förvirrad över att det fanns så många olika kyrkor, som alla påstådde att de hade rätt…”

Vi delade med oss av våra vittnesbörd om Joseph Smith och återställelsen, och vi kunde alla tre känna den Helige Anden starkt i rummet. Det är vid sådana tillfällen vi som missionärer injuder människor att göra förändringar i livet, förändringar som för dem närmre Kristus. Min kamrat sade:

”-Vill du bjuda hem någon av dina vänner att träffa oss och få höra detta budskap som du fick idag?”

Hon svarade att hon skulle göra det. Medlemmarnas eget missionärsarbete är ganska långsamt här i Finland. Finnar är, precis som svenskar, ganska reserverade när det gäller att tala om tro och religion. Om man uttrycker något religiöst så ses man ofta som konstig, och därför är folk ofta rädda för att prata om det. Även de som egentligen är intresserade av religion blir ibland rädda att andra skall tänka eller tycka saker om dem om de skulle våga prata med oss, därför går det långsamt här. Men nu hade syster Riihonen i alla fall bestämt sig för att bjuda in någon av sina vänner till att träffa oss och lära lite mer om kyrkan.

När vi lämnade syster Riihonen så var det i princip dags att ta bussen ut till Otanmäki direkt, för vi hade en middagsbjudning där ute hos familjen Kovanen. Bussen var full av värnpliktiga, och precis som det är vanligt att ungdomar gör hemma i Sverige så hade de flesta satt sig på fönsterplatsen och lagt sin stora packning på platsen bredvid för att riktigt få vara ifred.

”-Saanko istua tähän?” Jag frågade en kille om jag fick sitta ner. Han flyttade på sin väska och fortsatte tugga på sitt tuggummi. När jag hade satt mig ner såg jag i ögonvrån hur han sneglade på min namnbricka flera gånger. Den förbryllade honom visst. Jag funderade om jag skulle försöka prata med honom, men Äldste Smith var för många rader bort för att kunna assistera. Jag drog fegt slutsatsen att jag förmodligen inte skulle förstå honom om vi inledde en konversation, så jag avstod. Äldste Smith hade aldrig pratat med någon på bussen, inte när jag var med i alla fall, så att han också avstod var ingen nyhet.

Väl hemma hos Kovanens fick vi god mat, och jag förstod nästan allt från samtalen under middagen, det känns som att det verkligen börjar släppa lite. Jag kan ju fortfarande mest säga sådant som jag har memorerat, som första diskussionen till exempel, för det är fortfarande så mycket grammatik att pussla ihop så om jag skulle improvisera något längre så skulle allt bli galet och fel. Man vet ju hur kul det kan låta på svenska när folk från andra länder säger fel på en och ett… det finns ett antal fler fallgropar än så i finsk grammatik…

Efter maten frågade jag dem ”-Har ni 20 minuter för ett andligt budskap?” Det hade de, och de samlade familjen, de tre barnen som fortfarande bodde hemma. Vi hade samma budskap för dem som vi hade för syster Riihonen. Barnen lyssnade väl med varierande intresse, men föräldrarna såg engagerade ut i alla fall. Det var inte riktigt samma känsla som hos syster Riihonen, men det kändes ändå bra. Pappan körde oss sedan hem.

”-Vet du äldste, under mitt halvår här uppe så var det där första gången som vi hade ett andligt budskap hos dem.”

”-Wow, varför har ni inte haft det tidigare?”

”-Vet inte, det har inte blivit av, eller så har det inte funnits tid.”

Medan jag stod och borstade tänderna kom jag att tänka på en sak: de morgnar vi går ut extra tidigt och bara möter några få människor kan det ju kännas meningslöst, men om en enda av dem jag träffar under hela min mission skulle ha sökt efter evangeliet, och jag skulle bli redskap i Guds händer att kunna ge det till dem, då är det ju värt det. Och dessutom – om det finns någon där ute som Gud vill skall höra vårt budskap, då kan han leda honom eller henne till oss medan vi är ute på gatorna. Så länge vi sitter inne i lägenheten gör vi ju ingen nytta. Dessutom vet jag att uppoffringar är nyckeln till himlens välsignelser.

Bortsett från lite hosta så är vi inte sjuka längre! Jag var deckad i en hel vecka, fantastiskt… så vi var i kyrkan idag, och efter kyrkan blev vi hembjudna av Mirja Kokkonen. Vi satt och pratade med Ari i vardagsrummet medan Mirja gjorde färdigt maten. Det är så det brukar gå till, men idag hade vi en ovanligt bra diskussion med honom.

Först pratade vi lite allmänt om vilken nytta vi kan ha av Den Helige Andens gåva. När vi märkte att han var i en ovanligt intresserad stämning idag fortsatte vi med att prata lite allvar med honom rörande dop, den port vi alla måste gå igenom innan vi kan få Den Helige Andens gåva¹Den Helige Anden är den person i Gudomen som har till uppgift att vittna om Fadern och Sonen, och att uppenbara all sanning. Den Helige Andens kraft kan komma över vem som helst, och påverka vem som helst, det är till exempel genom den kraften vi kan få ett vittnesbörd om Mormons bok, veta själva att den är sann. Den Helige Andens gåva är löftet om att Den Helige Anden alltid skall vara hos oss så länge vi inte driver bort honom genom våra synder. Han kan besöka och påverka vem som helst, men Den Helige Andens gåva är löftet att alltid ha honom med oss som en ledsagare och tröstare. Frälsaren talade om honom som ”tröstaren” eller ”hjälparen” (Joh 14-16). Först efter Jesu dop sänkte sig Den Helige Anden över honom (likt en duva, Matt 3:16). Först när de tidiga kristna (eller ”heliga” som de kallade sig på den tiden) hade blivit döpta lade apostlarna sina händer på deras huvud och gav dem Den Helige Anden som gåva.. Till en början uttryckte Ari en uppriktig önskan att döpa sig, men han sade att han har mycket att omvända sig från innan det kan hända.

Jag tror tyvärr det handlar om att han vill känna sig näst intill ”fullkomlig” innan han kan tänka sig att bli medlem. Medlemskap i kyrkan är ju inte ”titta vad bra jag är” utan snarare ”titta vad jag försöker bli”, någon uttryckte det väldigt bra när de sade ”kyrkan är inte ett museum för de heliga utan ett sjukhus för de oheliga”, det är här vi samlas för att hjälpa varandra i vår strävan att bli mera Kristuslika. Kyrkans medlemmar har alla möjliga svagheter och problem, precis som människor i allmänhet.

Under diskussionen med Ari kom vi in på ganska djupa grejer. Jag skall inte skriva ner detaljerna, men det var längs dessa linjer: Katter får kattungar, och kattungar blir katter, och en dag växer de upp och får egna kattungar. Diskussionen motiverade honom verkligen att ta skrifterna och läsa, han bad till och med om ett ”luke tehtävä” (läxa, eller uppgift att läsa någonstans till nästa gång vi kommer). Jag hoppas den här nya kunskapen kan hjälpa honom och ge honom motivation och tro att ändra sitt liv, att mera medvetet börja följa Frälsaren. Om den inte gör det, då är kunskapen värdelös för honom, liksom för alla som inte tar Den Helige Andens maningar på allvar.