Att prioritera rätt

Publicerat tisdag 4 mars, 2003 av Mattias

Under dagen gav vi bort två Mormons Bok, ovanligt bra för en enda dag. Det finns ju dagar då inte ens två människor stannar och lyssnar till oss.

På kvällen besökte vi familjen Kokkonen. Vi hade ett budskap om prioriteringar. Vi hade en glasburk, lite sand och några stenar. Sanden representerar det världsliga i vårt liv, sådant som nöjen och bestyr. Stenarna representerar det som är av evigt värde, såsom att vi håller en daglig kommunikation med vår fader i himlen, att vi läser lite från skrifterna etc.

Vårt budskap var att demonstrera att om vi försöker att göra allt det där världsliga och roliga först (vi hällde i sanden i burken) då finns det inte plats till allt det som är viktigare (alla stenarna fick inte plats). Om vi däremot prioriterar det viktiga först (vi lade ner stenarna i burken), då kommer vi att få rum med tillräckligt av det världsliga och roliga för att bli nöjda (all sanden fick plats då den rann ner mellan stenarna).

Det här med vad som bör prioriteras och som är av evigt värde förändras givetvis med faserna i ens liv. När jag var hemma, innan mission, var det viktigt för mig att ägna mycket tid till att studera skrifterna och förbereda mig för mission, jag kunde sitta i timmar och läsa. De medlemmar som vi ger budskapet till är ju ibland i en annan fas av livet, och har inte lika mycket tid att själva disponera. Det som är av evigt värde för en familjefar kan lika gärna vara att spendera tid med sina barn, eller sin fru, med kanske bara ett kort uppehåll för en egen personlig bön och några sidor i skrifterna.

Senare på kvällen, på vägen hem, stannade vi till hos Jocke för att kolla läget. Det var ändå för sent för att försöka kontakta folk eller knacka på dörrar. Vi spelade lite Nintendo64 med honom, Star Wars för att vara specifik. Nostalgi…

Bekymmer över äktenskap

Publicerat måndag 3 mars, 2003 av Mattias

Förberedelsedag, och för en gångs skull så vände vi på dagen – vi stannade inne under förmiddagen, tvättade och städade, och åkte till affären först senare. Det fick dagen att kännas mycket längre, skönt.

På kvällen undervisade vi Jocke den fjärde diskussionen, det är min favorit. Vi pratade om livet här på jorden, meningen med allt. Vi pratade om att vi levt hos Gud innan vi föddes hit till jorden, och vi pratade om uppståndelsen och den härlighet som är förberedd för oss efter detta liv om vi önskar den.

De som kommer att leva närmast Gud och Kristus är de som ”passar in”, som vill vara där, som är bekväma med att vara där. Jag skall anstränga mig för att leva ett sådant liv att jag kan passa bättre in där, för det är sannerligen något jag vill. Jag vill vara mera ärlig, givmild, öppen… Jag skall anstränga mig i min vardag och i min relation till min kamrat.

De sista veckorna har jag lite bekymmersamt funderat över äktenskap. Varför? Därför att jag känner att det inte kommer att bli lätt… jag ser alla mina sociala brister i min relation till min kamrat här på mission, och tänker att det säkert blir något liknande när man väl befunnit sig i ett äktenskap en tid. Mina problem med att jag inte är vänlig nog när jag är irriterad… att jag inte är ödmjuk nog… att jag inte kommunicerar tillräckligt väl… att jag inte kan styra om mina tankar till att tänka gott om honom då han gör saker som jag stör mig på… som den naturliga människan i mig stör sig på…

Jag läste Mosiah 3:19 för mig själv innan jag tog natten:

Ty den naturliga människan är en fiende till Gud och har så varit från Adams fall, och kommer att så vara i evigheters evighet, om hon inte ger efter för den Helige Andens maningar och lägger av den naturliga människan och blir en helig genom Herren Kristi försoning och blir som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull, villig att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på henne, alldeles som ett barn underkastar sig sin far.

Jag måste helt enkelt varje dag sträva efter att minimera inflytandet från den naturliga människan, och försöka att ta den Helige Anden till vägledare för att kunna vandra en högre väg.

Reflektioner

Publicerat söndag 2 mars, 2003 av Mattias

På morgonen var vi i kyrkan och ordnade lite saker inför Jockes dop. Vi hade planerat att Kari skulle döpa honom, det är ju han som är med oss på undervisningarna. Jocke hade dock en invändning och ville att någon av oss två skulle göra det. Han slinglade slant och det föll på mig. Det skall bli kul.

När vi satt där i kyrkan funderade jag över något som står i L&F 130, att det vi tillägnar oss i detta liv genom flit och lydnad, kommer att följa med oss i uppståndelsen. Jag undrar om samma princip gäller bakåt, att de talanger och förmågor vi föds med, har vi pga. vår flit och intresse i vår andliga tillvaro innan vi föddes till jorden med en kropp…

Jag funderade lite över tankens makt också, någon har visst sagt att ”som en människa tänker, sådan är hon”. Jag reflekterade över att då jag och Äldste Smith fokuserar på ett gemensamt mål, då vi är i kyrkan och undervisar, eller då vi besöker någon med ett budskap, då har vi fullkomlig enighet. Det var samma med mig och Bill hemma, då vi gick ut på hemlärarbesök så var vi eniga och kände andens vägledning, men i vardagslivetvar vi ganska mycket osams. Så är det med mig och Äldste Smith också, allehanda meningsskiljaktigheter… blir vi för fokuserade på oss själva när vi inte har någon viktig uppgift framför oss, eller när vi inte har någon annans problem att engagera oss i? Är det det som är nyckeln – att tänka på andra istället för sig själv…

Två människor jag träffade idag fick mig att tänka på ett annat citat jag hört hemma, att ”Det som bäst indikerar en persons omvändelse till Jesus Kristus är hur de behandlar sin familj, vänner, medarbetare och andra”.

Efter kyrkan skriftade vi, som vanligt. Under eftermiddagen reflekterade jag (ja, mycket reflekterande idag…) över den moderna värld vi lever i, och hur annorlunda det är att leva idag mot tidigare tidsåldrar i världens historia. Vi använder knappt vår kropp utan utför stillasittande arbete, och för att bygga upp kroppen behöver vi gå på gym och lyfta metallklossar, ta tid ur vårt packade schema… miljön vi lever i med alla dessa maskiner, kan inte vara naturlig för vår skapelse, även om den många gånger upplevs som bekväm, men hur många olika smärtförknippade sjukdomar kommer inte pga. dessa ”bekvämliga” förhållanden? Tänk att människan de senaste vad – 100 åren? har lyckats tämja till och med ljus och mörker så att det knappt spelar någon roll när på dygnet man är vaken och verkar. Det måste ha varit så mycket lättare på många sätt att leva förr, så mycket mindre att tänka på och ta hänsyn till.

Varför är vår tid så annorlunda? Därför att jag tror att den måste vara det. Den sista tiden, då spillror av Israels hus skall samlas från hela jorden, så att ett folk är berett att möta brudgummen vid hans ankomst…

Sandlådeteorin

Publicerat fredag 21 februari, 2003 av Mattias

När vi kom hem från Oulu lämnade vi av våra saker i kyrkan och gjorde ett kort besök hos syster Korhonen. Sedan knackade vi dörr.

För första gången blev vi insläppta i en villa (omakotitalo på finska, direkt översatt blir det ”egethemhus”). Vi har ju i och för sig inte knackat dörr i så många sådana områden, vinterkylan här uppe inbjuder inte riktigt till det, vi håller oss hellre i trapphus när det är minus 20 i luften…

Men, åter till undervisningen – det var 2 familjer där, eller två generationer. En barnfamilj och så föräldrarna till mamman. Vi undervisade lite av första diskussionen, vi fick den unga familjens adress och skall besöka dem igen.

På kvällen hade vi ett lite oplanerat companionship study¹ när vi diskuterade från en sak till en annan i evangeliet, och jag gav honom sandlåde-teorin². Han satt bara tyst ett tag, sedan sade han ”Det var djupt… har du tänkt på det länge?” men faktum är att jag kom på det här och nu. Jag vet inte om det var inspiration med en bit fantasi, eller fantasi med en bit inspiration =)

”…och jag fick komma in”

Publicerat torsdag 20 februari, 2003 av Mattias

Idag reste vi till Oulu, Äldste Smith skall ha dopintervju med Ossi som skall döpa sig. Det var honom jag berättade om för ett par veckor sedan, han som kom efter äldsterna ner i trapphuset och frågade var han kunde få tag på en mormons bok, han som sade att det alltid har känts någont speciellt inom honom då han hört om mormonerna. Nu har han kommit till sitt dopsbeslut, för att vara finsk så gick det relativt snabbt för honom (se gårdagens inlägg…).

Jag satt och pratade med Özlem, hans fru. Hon berättade att hon ofta får drömmar som svar på sina böner. Hon har läst i Mormons bok, och bett om att få veta om den är sann, och en av drömmarna som hon haft gick så här:

”Jag var i ett underbart fint hus, sedan sändes jag ut i en skrämmande värld full av spöken. Efter ett tag kom Äldste Williams (missionären som knackade på hos dem första gången) och ledde mig tillbaka till huset, men han gick in själv och dörren stängdes. Han sade till mig ’Om du vill komma in måste du själv be Kristus släppa in dig’. Jag gjorde det, och jag fick komma in.”

Efter dopintervjun åkte jag och Äldste Williams till en undersökare för en undervisning. Han var dock lite alkoholpåverkad, så Äldste Williams tyckte det var ett lämpligt tillfälle att tala lite om kroppen, och vilka bud Gud har givit oss för att ta hand om den på bästa sätt.

”Vi har en kropp, och det har inte Satan. Därför kan han aldrig tvinga oss till någonting, utan vi har makt över oss själva. Han kan locka oss, och det gör han. Han känner till vilka böjelser kroppen har och genom dem försöker han ständigt att manipulera oss till synd. Ofta lyckas han, men det är för att vi ger efter, han har ingen makt över oss såvida vi inte ger honom det.”

Under Äldste Williams undervisning fick jag en stark känsla och ett tydligt vittnesbörd om vilken gåva kroppen är, inte bara här under livet på jorden, utan att vi får den tillbaka efter döden, i uppståndelsen, som en evig gåva från Kristus.

Satan lockar oss… han lockar oss att gå emot Guds vilja. Och Guds vilja för mig, det är detsamma som min vilja för mig, även om jag inte alltid är klarsynt nog att inse det. Men det Gud vill för mig leder mig till den största lyckan och tillfredsställelsen i mitt liv. Om jag alltid förstod det, och om jag kunde se slutresultatet av allt så som Gud kan, då skulle jag aldrig önska något annat än det Han önskar för mig. Och jag skulle se hur Guds bud är en fantastisk väg att vandra.

Efter undervisningen åkte Smith och Williams till en medlemsfamilj på middag, och jag fick köra hem mig och DeGering (han är inte så bra på manualväxlad…). Vi käkade middag, och när vi skulle hämta upp dem hittade vi först inte tillbaka… det ledde till att jag och Ä Smith missade vårt tåg hem så vi fick stanna en natt till. Men det var kul att köra bil igen för första gången på ett halvår.

det finns ingen väg till lycka…

Publicerat tisdag 28 januari, 2003 av Mattias

Fortfarande riktigt sjuk, det här är nog den värsta influensan jag någonsin haft. Finska influensan, haha. Jag hörde en till av Äldste Smiths sånger idag, en sång som rörde mig.

”4 years old at his front door, watches while his daddy drives away. He knows there’s something wrong when he sees the tears on mama’s face, his whole life will change… Like stones in the river we are tossed and turned, when the current moves us all. Like stones in living water over time, shaped until the edges are gone. Polished and smooth, that’s what we will be if we put our life in Gods hands…

Så på svenska fritt översatt ”4 år gammal och stod vid ytterdörren, såg medan pappa körde iväg. Han förstod att något var fel när han såg tårarna på mammas kinder. Hela hans liv skulle ändras… Liksom stenar i floden kastas vi hit och dit när strömmen rör oss alla. Liksom stenar i levande vatten blir vi med tiden formade till dess alla hörn är bora. Polerade och lena, det är vad vi blir, om vi lägger vårt liv i Guds händer.”

Sången rörde vid mig dels pga. Att jag har mycket i mitt förflutna som påverkats av mina egna föräldrars beslut att gå isär under mina tonår, men den rörde också vid mig pga. Liknelsen om oss som stenar i en flod, där livets prövningar formar oss till bättre människor.

Jag anstränger mig fortfarande för att läsa Mormons bok och Läran & Förbunden på finska, men jag läser än så länge bara sådana kapitel som jag känner till innehållet väl i, då kan jag förstå från sammanhanget vad orden betyder, men om det är sådana kapitel som jag är mindre bekant med så tappar jag fort hela sammanhanget. Det går dock bättre och bättre. Idag läste jag lite i Äldste Smiths ”Vieraskirja”¹ och fann ett bra citat ”There is no way to happiness – happiness IS the way!” Alltså på svenska ”Det finns ingen väg till lycka – lyckan är själva vägen!”

”Ändrade mitt liv fullständigt”

Publicerat måndag 20 januari, 2003 av Mattias

Idag hade vi för ovanlighetens skull en icke stressig P-day (preparation day, förberedelsedag, ledig dag, kalla det vad man vill…). Vi handlade, skrev brev hem…

På kvällen hade vi rådsmöte i kyrkan (PVK¹). Vi hade en stund mellan mötet och det att vi skulle gå till Alexi, så vi stannade i kyrkan och jag jobbade på att lära mig fjärde diskussionen.

Fjärde diskussionen handlar om frälsningsplanen, eller med andra ord

Vart vi människor kommer ifrån
Varför vi är här på jorden, och
Vad som händer när vi lämnar det här jordelivet.

Fjärde diskussionen tar även upp viktiga principer om hur Gud vill att vi förvaltar den välsignelsen som livet på jorden och en fysisk kropp utgör, som att avhålla sig från sexuella relationer före äktenskap (kyskhetslagen) och att avstå från droger, inklusive kaffe och te (visdomsordet).

Det var som om alla känslorna som jag fick första gången jag hörde de här sanningarna själv, för snart 5 år sedan, kom tillbaka till mig. Jag minns hur jag kände det precis som att jag alltid känt till det här. Missionärerna berättade för mig att vi levt hos Gud som hans barn innan vi kom hit till jorden. De berättade att det finns en vis och viss avsikt med livet här på jorden och därför är det viktigt att behandla kroppen och skapelselagarna (sex) med respekt, och att vårt fortsatta, eviga liv efter jordelivet beror mycket på de val vi gör här och nu. När jag fick höra det här (och det som missionärerna berättade för mig var i princip exakt det som står i häftet för fjärde diskussionen) var det precis som att någon påminde mig om någonting som jag alltid vetat så länge jag levt. Det var som att de sanningarna fanns i mitt minne, och bara behövde uppväckas för att jag skulle veta om dem.

När vi kom hem till Alexi så satt han och hans flickvän och målade Warhammer-figurer². Vi pratade lite om Games Workshop-spel i allmänhet³. Sedan spelade vi Othello (det där spelet där man vänder brickor som är svarta på ena sidan och vita på den andra). En annan av hans vänner droppade sedan in också. Vi pratade lite om Mormons Bok med Alexi, men mycket mera undervisning än så blev det inte, vi hade planerat den fjärde diskussionen, men eftersom han hade två vänner här så passade det inte riktigt. Tjejens ansikte påminner mig mycket om Jenny… det kanske bara är för att jag tänkte mycket på henne när jag skrev brev imorse, eller så liknar de faktiskt varandra en hel del…

Det är både jobbigt och fantastiskt kul att vara hemma hos Alexi. Han har ju liksom det liv som jag önskade mig och tror att jag hade haft om jag varit kvar hemma och ännu inte stött på kyrkan. Han är ganska ung men bor i egen lägenhet, har en fin flickvän och han har nästan alla de samma intressena som jag hade, och han har ett helt gäng med polare som gör samma sak (rollspel, figurspel…) och ofta hänger hemma hos honom. Dessutom är han engagerad politiskt, något som började med elevråd i skolan och sedan växte (samma som gjorde jag i skolan).

När vi gick hem den kvällen berättade jag för Äldste Smith om mina känslor när jag förberedde diskussionen i kyrkan förut.

”-Det var nästan som om Gud lagt den här nyckeln i mitt medvetande, och när jag hörde om det här från missionärerna, särskilt om föruttillvaron, då visste jag att jag hade funnit mitt rättesnöre, jag visste att det var det här jag skulle ta till min ”andliga guide”. Och funnit känns nästan som ett överdrivet ord att använda, för jag hade knappast letat, det var snarare den som funnit mig.”

”-Wow, det måste vara speciellt att ha en sådan upplevelse. Själv är jag ju uppväxt i kyrkan… det är som att jag alltid har vetat. Jag hade inte riktigt den där tonårs-aha upplevelsen som en del andra har… du vet, många får ju en period av rebelliskhet i tonåren, så kommer de sedan antingen fram till att kyrkan är något för dem, de får ett eget vittnesbörd, eller så kommer de fram till att evangeliet inte var värdefullt för dem och så lever de vidare ett liv utan Kristus…”

”-Ja… men det är säkert så att vissa inte behöver det steget. Har du alltid vetat så har du, och det är nog något att vara tacksam över.”

”-Ja, det är jag. Men jag är lite avundskjuk också på sådana som dig, som har en ’omvändelseberättelse’ att berätta, en viss händelse som ändrade ens liv så fullständigt…”

Det hade Äldste Smith rätt i. Att ta emot evangeliet från missionärerna, att läsa Mormons bok och att döpas in som medlem i kyrkan hade verkligen ändrat mitt liv fullständigt.

Den fria viljan

Publicerat söndag 19 januari, 2003 av Mattias

I kyrkan idag höll jag tal på ca 10 minuter. Jag kände mig för övrigt inspirerad i kyrkan idag, jag fick små tankar och insikter hela tiden. En av dem är att Satan har en framgångsrik taktik att vända människor emot varandra. Människor som egentligen är allierade med varandra, mot Satan, vår gemensamme fiende. Han får oss ibland att tävla mot varandra, argumentera med varandra osv. medan det är han själv som är den fiende vi egentligen har kommit till jorden för att övervinna. Om vi ger vårt hjärta till denna värld, då leder världen oss till andlig död (vilket är att vara separerad från Gud). Om vi ger vårt hjärta till Gud får vi uppleva evigt liv, vi får smaka på det här, och erhålla det fullt ut där, efter detta liv.

Ethers bok är kort, men där i kan man finna ädelstenar av kunskap som vi inte har i någon annan del av skrifterna. De första kapitlen undervisar oss bl a om tro och om Kristus. Vi kan lära oss saker om vår natur, både andliga natur, och den mänskliga naturen, den naturliga människan (makt- och ärelystnad etc.).

En tanke ang. hemlärarbesök¹ – varför inte fråga våra familjer ”vilken princip vill ni att vi diskuterar nästa gång?” Jag tror att man har större chans att få vägledning, inspiration, uppenbarelse, om man sturerar skrifterna för någon annans skull istället för att bara göra det för sin egen skull, även om det är ett nog så gott syfte. Principen att studera evangeliet ”för någon annans skull” behöver inte upphöra bara för att man blir avlöst från uppdraget som heltidsmissionär, klasslärare etc. utan man kan göra det till vardag.

I sin bok ”Trosartiklarna” skriver Äldste James E. Talmage (som levde 1862-1933 och var apostel från 1911) att Den Helige Anden har kraft att manipulera elementen och varje annan kraft som påverkar vår planets materia. Ett bevis på det var när Jungfru Maria undrade hur hon skulle kunna föda Kristus (eller något barn alls) då ”ingen man rört vid henne” och ängeln svarade att ”Helig Ande skulle komma över henne”. Den Helige Anden befruktade Maria. Att organisera DNA, molekyler, atomer osv. till ett foster (och inte vem som helst utan Kristus) måste verkligen ses som att ”manipulera denna världens element och materia.” Det är väl för övrigt ett lika stort underverk varja gång en kvinna befruktas, även då en man har ”rört vid” kvinnan, för så intellektuellt krävande är ju knappast den gärning vi människor utför i sammanhanget =)

Åter till dagens händelser. Vi knackade dörr inne i stan utan nämnvärd framgång. Vi har försökt nå Ritva, kvinnan som vi undervisade för några veckor sedan ute i syster Seitsojokis område. Det är faktiskt fem veckor sedan vi var där, och hon har inte svarat på våra meddelanden på telefonen, eller då vi försökt ringa henne. Det känns ju som att hon inte är intresserad längre.

”-Du, jag fick en idé, testa att ringa med ’skyddat nummer’ och se om hon svarar. Då vet vi om hon undviker oss eller om hon råkat ut för något.”

”-Ok, det kan vi väl göra.” Äldste Smith tog telefonen och ändrade inställningen. Nokia, så lätt att använda. Hoppsan! Nu svarade Ritva nästan direkt.

Jag förstod inte allt som Äldste Smith sade, men jag förstod tillräckligt för att veta att det inte var så positivt. Vi stod intill ett metallstaket som såg ut nästan som ett fängelsegaller, bakom det fanns en innergård som hörde till några lägenheter. Snön var fortfarande minst en meter hög, så man hade ingen aning om vad som dolde sig där inne på gården, kanske en lekplats? En sandlåda? Ett par bänkar och en grillplats kanske? Nu var telefonsamtalet klart.

”-Nå, vad sade h…” Äldste Smith skakade på huvudet och sade ”Game over,” kanske för att skoja till det lite då vi pratat lite om TV-spel under kvällen.

”-Så vad sade hon?”

”-Att hon har bett om Mormons bok, men att Gud inte svarar henne. Och med bett så menade hon att hon bett ’Fader vår’, inte en egen bön ens…”

”-Men vi har ju lärt henne att be med egna ord, att prata med Gud och uttrycka vad hon själv…”

”-Det spelar ingen roll. Hon hade tappat gnistan, jag hörde det på henne. Hon är inte alls intresserad längre.”

”-Hm…”

”-Minns du liknelsen om såningsmannen från Nya Testamentet?” (Matt 13:1-9)

”-Ja…”

”-En del av vetet föll bland ogräset, och ogräset övervann det. Jag misstänker att någon av hennes bekanta har övertalat henne till att inte lägga tid på Mormons Bok. Hon sade ju att hon inte ens ber längre, utan bara ber ’Fader vår’-bönen.”

”-Jo, hon hade ju några andra ’Kristna’ vänner så det är väl troligt… men sorgligt bara. Det kändes ju så bra när vi var där…”

”-Ja, det gjorde det verkligen. Det tyckte jag också.”

Och det betyder väl något, för jag brukar ju själv säga att det ”känns bra” på andra undervisningar, ex. Alexi, där min kamrat inte känner att det leder någonstans alls. Men här var vi eniga. Kanske vi fann henne i en svacka i livet, hon bjöd in oss, bjöd in den Helige Anden som en tröst i sitt liv, och när det sedan vände uppåt så ”behövde hon inte Gud längre…” jag antar att det är dumt att spekulera, det kanske inte alls var så.

Bara att konstatera att hon gjort sitt val, den här gången i alla fall. Jag hoppas att hon stöter på missionärerna igen och ge det en ny chans. Min kamrat tyckte också att det var konstigt, medan vi gick hemåt mumlade han någonting om ”the eternal scheme of things” (tingens eviga plan?) eller något… jag lyssnade bara med ett halvt öra.

Var visare

Publicerat tisdag 10 december, 2002 av Mattias

Morgonstudier… jag läste precis något som fick mig att stanna upp. I Mormon kapitel 9 skriver Mormon om sitt folks svagheter och hur dessa har gjorts uppenbara för oss i vår tid (han skriver till framtida släkten) för att vi skall kunna se på dem, och dra lärdom därifrån, och vara visare än vad de var (deras nation stod på randen till undergång pga orättfärdigheten bland dem). Jag drog parallellen till att mina svagheter är uppenbara för min kamrat, och hans är uppenbara för mig. Ibland är det saker som man irriterar sig på, ibland är det saker som man bara undrar ”varför gör du inte på ett annat sätt.” Alla har vi ju våra egenheter och brister. I och med att de är uppenbara för andra människor, kan vi dra lärdom av varandra och ”vara visare” som Mormon uttrycker det. En av apostlarna sade i ett tal att ”vi är varandras rengöringsmedel” och Joseph Smith uttryckte det så här ”jag är en sten, och jag poleras bara när jag krockar med någon annan sten.”

Idag övade Äldste Smith och Äldsterna från Oulu, Williams och White, på en dans som de skall framföra på zonkonferensen¹. Äldste Williams försökte övertala mig att hänga på, men det var bortkastad tid må jag säga, ”ei kiinostunut” (inte intresserad – frasen som vi hör hundra gånger om dagen). Jag satt på min säng och filade på mitt tal medan de hoppade runt. Detta skulle bli min första zonkonferens, spännande. I vår zon var vi 14 missionärer, varav två systrar. I samband med varje konferens intervjuar missionspresidenten oss alla, det gör han visst varje gång. På det sättet får han en chans att stämma av hur vi mår, och informera oss personligen om kommande förändringar, huruvida någon skall flytta osv. Jag tycker det är ganska skönt att få sitta ner en stund och prata med honom, berätta lite hur man har det, få lite tips osv. Hans roll är ju att vara en herde för oss här på mission. Eftersom det snart är jul så blir den här konferensen lite speciell – vi skall dels av julklappsbyte, och dels en talangshow. Därav denna dansövning. De skall framföra YMCA, eller nåt…

Under dagen knackade vi dörr. Under förmiddagen var jag med äldste Williams, det hände inget spännande. När det var dags för lunch avslutade jag min fasta, och vi åt tillsammans på ett kebabställe. Därefter jobbade jag och äldste White ihop. Som alltid så kom vi in. Det händer varje gång vi är ute tillsammans. Äldste Smith kallar det för ”the greenie fire” (att man är entusiastisk när man är ny och grön). Det var en lite underlig man. Han pratade mycket om Kristi nåd och ville väl egentligen inte höra om vårt budskap utan mest prata själv. När vi ändå lyckats få nog med syl i vädret för att berätta färdigt om profeten Joseph Smith började mannen höja rösten och vi trodde båda två att vi skulle få en repris av incidenten i Oulu där vi i princip blev utslängda, men så blev det inte. Vi gick dock kort därefter och knackade oss vidare men utan nämnvärda omständigheter.

Under kvällen, när White och Williams åkt hem, försökte jag och Äldste Smith dela ut några exemplar av kyrkans film ”Guds lamm,” den som handlar om sista veckan i Kristi liv. Vi fann två personer som tog emot den, en av dem skall vi komma tillbaka till och besvara frågor etc. Sedan träffade vi en kvinna som träffat missionärerna mycket förr, och som hade Mormons bok. Vi pratade en stund, men det framkom ganska snart att hon inte hade någon avsikt att be om den. ”Jag tror inte att Gud svarar på sådant” sade hon. Jag tänkte för mig själv att ”om Han inte svarar på sådant som huruvida någonting är sant, vad svarar Han då på?” Vi knackade mera dörrar, men ingen framgång ikväll. Jag kände mig dock väldigt glad och positiv hela kvällen, jag vet inte varför, jag var bara upprymd av en positiv känsla. Jag tror att när vi förlorar oss själva i arbetet då blir vi glada och positiva, och i och med det får vi framgång, och så fortsätter spiralen uppåt.

Att gå på vatten

Publicerat onsdag 4 december, 2002 av Mattias

Onsdagen började med tennis tillsammans med två medlemmar, det var kul. Min kamrat var dock mycket bättre än mig, han hade spelat tennis ganska mycket hemma i Idaho. Under eftermiddagen knackade vi dörr. Vi kom in på två ställen, men ingen av dem var egentligen intresserad av att höra vårt budskap, de ville mest prata. På kvälle bar det av till Lohtaja igen, vi skulle träffa en medlem som bor där, syster Kauppinen. Jag hade träffat henne i kyrkan ett par gånger tidigare. Hon och Äldste Smith pratade på ganska mycket, och jag kunde hänga med hyfsat. Innan vi gick lämnade vi ett andligt budskap, och det var min tur att sköta den biten idag. Jag hade övat på något som jag ville framföra, och på min bästa finska försökte jag:

”-Känner du till historien om när Kristus kom gående på vattnet mot lärjungarna då de satt i en båt ute på sjön?”

”-Ja visst”

”-Jag såg en liknelse i den då jag läste häromdagen. Så länge Petrus hade tro, och hade blicken fäst på Kristus, kunde han gå på vattnet, men när han släppte blicken från Kristus och såg på farorna runt omkring, i hans fall stormvågorna på sjön, då blev han rädd. När han hade tro, då kunde han gå, men när han blev rädd så sjönk han.”

”-Men när han sjönk så ropade han på Kristus för att få hjälp”

”-Just det, han hade fortfarande tillräcklig tro för att be Kristus om hjälp, och han blev hjälpt. Så när vi känner oss svaga i vår tro, då kan vi ropa på Kristus, och han hjälper och styrker oss.”

Efteråt berömde Äldste Smith mig för att jag framförde det utan större fel. Jag vet att han inte putsar på grammatiken i varje hörn, klart det är massor av detaljfel, men jag är nöjd så länge de förstår vad jag menar utan att behöva fundera. Och det är nog han också.

Vi knackade dörr lite i området, och kom in till en äldre man. Han var mest intresserad av att höra om USA, och frågade lite om vårt ”arbete”, vad vi tjänade osv. Han blev mycket förvånad då han fick veta att vi inte tjänar ett öre utan själva betalar vårt uppehälle.

Då vi cyklade hem den kvällen tänkte jag på att just cykling är en bra liknelse till livet. Ibland går det uppför, ibland nedför. Ibland är det bara plan mark. Ibland är det tyngre att trampa, ibland lättare. Ibland har man mera kraft till att trampa. Om man försöker göra det lättare för sig genom att minska motståndet (växla ner) så rör man sig inte lika snabbt framåt. Det är dessutom svårare att trampa upp farten igen än att hålla den uppe konstant. Ibland har man motvind, ibland medvind. När man har vinden i ryggen och det går lätt så tänker man dock inte så mycket på den, man märker mycket tydligare om man har motvind.

Vi träffar en hel del deprimerade människor (det är mest de som är hemma och vill prata med oss om dagarna). Jag kom att tänka på ett citat. Jag vet inte varifrån det kommer, och jag vet inte om det riktigt kan tillämpas på människor som medicinskt har en depression, men i ett mera allmänt sammanhang:

”Varför har negativa människor ingen ork, varför är de alltid trötta?”

”-Därför att det är hårt arbete att tycka synd om sig själv, det går åt mycket energi.”

mormonmission.se

Etikettarkiv: andlig tanke