På morgonen var vi så hemma hos Kari (efter att ha tittat in igår på fel dag). Han hade läst i Mormons Bok, och han hade tankar och frågor om det. Vi pratade en stund om det, och resten av undervisningen gick också bra.

Efter det var planen att åka till Kirkkonummi, men jag kände att det inte riktigt var dags, utan ville stanna till i Kivenlahti på vägen ut, visste inte varför. Vi hade dock inte mer än hunnit parkera bilen då kvinnan som vi nyligen undervisade (hon som hade Jehovas Vittnen-vänner hemma med vid undervisningen) kom utskyndande från Kotipizza och ropade på oss och sade ”Jaha, ni kommer idag ja, följ med upp då”. Vi hade ingen plan att besöka henne, men det kunde vi väl göra då. Så vi följde med henne upp och undervisade första diskussionen, utan inlägg eller avbrott i form av Jehovas Vittnen- läror. Diskussionen gick bättre än sist men jag tror inte vi kommer att besöka henne igen. Men jag antar att jag kände mig inspirerad att stanna där pga att hon var där och ville träffa oss.

Efter det knackade vi dörr i Kirkkonummi en stund, utan framgång. Vi träffade dock en vänlig kvinna som studerat vid BYU (kyrkans universitet i Provo, Utah). Vi åt middag med medlemmar där ute, sedan tillbaka in till stan. Vi hade strax ett besök planerat hos Virtanen så vi knackade dörr i det området en stund. Vi stötte på Meri, en vänlig kvinna som var intresserad att veta mer men hade inte tid just nu.

Besöket hos Virtanen var positivt. Deras familj stod inför betydande förändringar (inte i negativ bemärkelse). Jag kan se att den sista tidens besök hos honom har hjälp till att förbereda honom för detta och hans tro har fortsatt växa stadigt. Han bad om en prästadömsvälsignelse innan vi gick, den var en förmån att få ge och uppleva.

På morgonen hade vi lite ”service”, vi hjälpte till med packning och flyttning av kartonger, en äldre medlem som skulle flytta.  Efter det hade vi lite ”exchanges” med Colton och Black. Fram till middagen knackade jag dörr med Black, inte mycket hände. Efter middagen var jag och Colton ute i deras område, han berättade att de hade lite problem med ”companionship study”¹I missionärernas schema ingår det en timme studier gemensamt. Om man har undervisningar under dagen så planerar man dem och studerar inför dem, tänker på frågor som undersökaren kan tänkas ha och ta fram skriftställen, citat av profeter mm som kan tänkas hjälpa dem osv., att de knappt haft några gemensamma morgonstudier sedan de kom till Espoo. Jag funderade och sökte inspiration vad jag kunde säga eller göra för att hjälpa dem, men det kom ingenting just då, så jag lyssnade bara på honom.

Vi fick tre bra kontakter som de skall tillbaka och undervisa om några dagar. Vi hade också en undervisning med en kvinna på gården utanför hennes lägenhet.

På kvällen satte vi oss ner för en utvärdering och andligt budskap. Först bad jag alla berätta om ett tillfälle under dagen där de kunde ha gjort bättre ifrån sig. En stunds reflektion och konstruktiv självkritik är aldrig fel. Sedan sade jag ”Nu tänkte jag nämna något som är missionärers största problemen i Europe Central-området²i kyrkans administrativa indelning/organisering av länderna tillhör Finland centraleuropa – bristen på meningsfulla companionship study (det var givetvis ingenting jag hittade på, utan jag hade fått höra det ganska nyligen från president Hoyt under ”missionsråd”). Jag pratade lite om hur det hjälper till att ena två missionärer kring arbetet och skapa enighet och kamratskap i arbetslaget.

Colton hade givetvis varit orolig under kvällen att jag skulle ta upp det med Black på ett sätt som fick honom att framstå som ”tjallaren” men nu gav jag dem istället en möjlighet att erkänna tillsammans, vilket de genast gjorde. De berättade att de hade svårt att få till sina gemensamma studier, och vi pratade om det en stund, och båda lovade att anstränga sig mera fortsättningsvis. Det mest fantastiska var att jag inte alls hade planerat det så här, det bara kom till mig medan vi satt där. Jag hade haft en bön i hjärtat tidigare under dagen, hur jag skulle kunna hjälpa dem, och den bönen besvarades.

Senare på kvällen hjälpte Colton mig att klippa håret (med en sån där billig maskin som klipper av det KORT), och han sade ”Thank you for the help in there” (på svenska ”Tack för hjälpen där”), och jag sade bara ”That’s what zone-leaders are for” (på svenska ”det är det zonledare är till för”). Men det var inte jag som gjorde det, det var Anden som vägledde mig, jag visste inte på förhand vad jag skulle göra (jämför 1 Nephi 3).

Dagen började med ett bra distriktsmöte, sedan skrev jag lite på mitt tal, lite svårare på datorn i kyrkan då det saknas rättstavning.

Efter det åkte vi hem till Kari. Huset såg öde ut så jag väntade mig att han inte skulle vara hemma, men det var han till min förvåning, och redo att ta emot oss också. Han är väldigt trevlig och entusiastisk, och vi pratade lite väl länge om allt möjligt innan vi kom till vårt budskap. Vi undervisade en stund och läste från Mormons Bok tillsammans, hade en bön och bestämde en tid i nästnästa vecka för nästa möte.

Resten av dagen knackade vi dörr inomhus, lägenhetsbyggnader, stötte på en Jehovas Vittne som släppte in oss för en stunds samtal. Jag tror att de ofta släpper in oss pga att de vet hur tråkigt det är att gå runt och knacka dörr utan att prata med någon, snarare än att de försöker omvända oss eller är intresserade av att lära av oss. De flesta av dem är goda och trevliga.

Vi fick middag hemma hos en familj i församlingen och när kvällen kom åkte vi hem till Conovers där jag kunde fortsätta på mitt tal på hans dator. Väl hemma hade jag fått ett fint brev från Äldste Allen, så nu saknar jag honom mera igen.

Under dagen hade mina tankar varit med Maria, som vi undervisade ihop med syster Doxie och Wheeler för ett par veckor sedan, och ikväll fick vi ett meddelande från systrarna att de undervisat henne igen idag.

Under kvällen funderade jag över livet efter mission, kände mig distraherad och önskade att mitt sinne kunde vara mera fokuserat på mitt uppdrag, särskilt nu under slutspurten av min mission. Herren gav mig frid i hjärtat och det kändes som om han sade till mig att sluta oroa mig för vad som kommer efter mission, en tanke som kom väldigt tydligt till mig var ”tror du jag har makt att ta hand om dig?” Jag har åter igen glömt att alla planer jag möjligtvis kan tänka ut är, är fortfarande små i förhållande till vad Herren kan bereda. Mina tankar fördes också till min ”flock”, mina vänner här i Espoo som blivit undersökare, eller snarare borde jag säga de som undersöker kyrkan och som därigenom BLIVIT mina vänner.

Dagen började med en runda ”comebacks” i Nöykkiö. Vi stannade också till hos Kari (han med bilarna) men han hade inte tid. Stämde dock möte för en annan dag. Knackade dörr i Soukka en stund, sedan åkte vi hem till Tamara som vi träffade för några dagar sedan. Hon var intresserad, och jag trodde att hon gått med på att ta emot Mormons bok och be om den, men sedan visade det sig att hon inte gjort det. Hon sade att hon ville bekanta sig mera med Bibeln innan hon kunde undersöka Mormons bok. Jag tänkte för mig själv att om Gud besvarar bön, så gör han det ang. Mormons bok oavsett vad du vet eller inte vet om Bibeln… men jag sade inte det till henne.

Efter det åkte vi ut till Kirkkonummi, stannade till hos Susanna som satt på sin veranda och rökte. Vi pratade en stund med henne (hon hade mycket hon ville prata om…). Vi undervisade henne om bön, och försökte få henne att prova själv, det var nära att hon gick med på att hålla bönen själv, men inte riktigt. För en tid sedan blev vi undervisade i en av våra zonkonferenser om att ”om människor inte kan be med oss, då kommer de heller inte att be utan oss” så om vi inte kan få dem att be tillsammans med oss, kan vi räkna med att de inte kommer att be ang. Mormons bok, oavsett om de läser i den eller inte. Därav våra ansträngningar att hjälpa människor att börja be, börja tala med Gud, komma över den där första tröskeln.

Vi fick middag hemma hos en medlemsfamilj i Kirkkonummi, det var trevligt.

På vår resa hem, då vi kom till Kehä 3- avfarten, kände jag en tyst maning ”kör av här” men jag tyckte den kändes oförnuftigt för ”vad hade vi att göra i Kauklahti så här sent”. Minuten efter var vi tvungna att stanna pga en trafikolycka som just inträffat. Vi och räddningstjänsten kom till platsen samtidigt och det var lång kö. Jag tror inte den lilla viskningen från den Helige Anden som jag hörde var ”sväng av här annars hamnar ni i en olycka” utan snarare ”sväng av här annars får ni stå och vänta ett bra tag”. Hade det varit det första tror jag maningen hade känts tydligare eller kraftfullare. Vi blev dock stående ett bra tag, det var en lastbil, biltransport, som stod tvärs över vägen.

Dagen började med finskalektion. Jag satt bredvid Äldste Colton, och vi skämtade nästan hela lektionen, skrev roliga saker i böckerna osv. Det känns som att finskalektionen och aktiviteter på den lediga dagen (vanligtvis måndagar) är de stunder jag kan släppa loss lite och få ut överskottsenergi och stress.

Efter det knackade vi dörr i ett område på vägen hem. Åt lunch, sedan knackade vi dörr längs Finnontie. Vid sju-tiden ringde Jukka och frågade efter adressen till kapellet där konferensen skulle sändas. Vi åkte också raka vägen dit med ett kort stopp på McDonalds på vägen. Det var en upplyftande konferens, och givetvis extra bra då vår vän Jukka var med.

Äldste Oaks tal rörde speciellt vid mig, han talade om Kristi andra ankomst, och sade att ”om vi är redo behöver vi inte frukta”. Han pratade vidare om att ”om jag visste att Kristus skulle komma imorgon, vad skulle jag göra idag? Vilka beteenden skulle du upphöra med, vilka förbund skulle du ingå eller hålla, vem skulle du vittna för? Om du skulle göra dem då, varför inte göra dem idag?”

Efter Äldste Oaks tal kände jag att det nog är dags att inbjuda Jukka att bli döpt, jag började fundera över ett datum som kunde vara lämpligt.

Efter det talade Äldste Christofferson om att bli ”verkligt omvänd” och att det är något vi verkligen måste vilja, annars spelar det ingen större roll hur mycket vi undervisas. Och för att få ”lagen skriven i vårt hjärta” som den forna profeten sade, måste vårt hjärta vara öppet. Han talade också om offer – i forna tider bar man alltid med sig en gåva då man kom inför Gud. I vår tid är det istället offret av ett ”brustet hjärta och en ångerfull ande” eller med andra ord vår omvändelse,  att vi ”offrar” våra synder, som Herren förväntar. Det kan vara svårt, men tänk efter – om våra offergåvor inte kostade oss någonting, vad skulle de då vara värda? Jukka sade efteråt att detta var det tal som berörde honom allra mest.

På morgonen hade vi distriktsmöte, sedan knackade vi dörr i Nöykkiö, hem för lunch, mera dörrknackande… vid 19-tiden var vi vid kapellet för engelska-undervisning, men ingen dök upp så vi delade på oss med Wensel och S. sista timmen. Jag och Wensel hade knappt börjat knacka dörr då systrarna ringde. De hade haft en undervisning hemma hos Steve & Satu (ett par som systrarna undervisat en tid och berättat mycket om vid våra distriktsmöten) och de skulle vilja ha en varsin välsignelse¹En välsignelse eller ”prästadöms-välsignelse” som det egentligen heter kan ges av någon som bär det melkisedekska eller högre prästadömet (prästadömet är nämnt så många gånger i denna text så jag utgår ifrån att läsaren är bekant med det, om inte så är det kort sagt myndighet att handla i Guds namn i att ge välsignelser, döpa och andra sådana ”förrättningar” i kyrkan). Om personen som bett om välsignelsen är sjuk börjar man med att lägga en droppe invigd olivolja på huvudet, annars går man direkt till själva välsignelsen, som sker genom att man lägger båda händerna på personens huvud, tilltalar dem vid namn och sedan uttalar en välsignelse som den Helige Anden vägleder. Ord av tröst och vägledning så som man känner sig inspirerad. I kyrkan är det som bekant bara män som har prästadömet det var därför syster-missionärerna ringde dit oss för det. (inte systrarna utan familjen). Så vi åkte dit. Spännande att få träffa dessa människor som jag hört så mycket gott om.

Jag fick ge välsignelsen till Satu då hon är finska och ville ha välsignelsen på finska. Wensel kan givetvis göra det på finska också men han är inte lika bekväm med det, han välsignade Steve som ville ha sin välsignelse på sitt eget språk, engelska. Under båda välsignelserna var det en andlig och stark känsla, vi kände oss båda inspirerade när vi gav välsignelserna. Wensels röst förändrades något när han uttalade välsignelsen, och efteråt sade Steve ”det var precis så jag hade föreställt mig att det skulle låta om Gud skulle tala till mig” (jag vet inte om han menade orden som sades eller tonläget eller båda). Det var oavsett en fin upplevelse.