Idag hade vi en ganska långsam dag, dock utan svärd. På kvällen hade vi intervjuer¹Kvällen innan en zonkonferens har missionspresidenten ett kort samtal med varje missionnär i zonen. Han stämmer av hur man mår, hur arbetet går och får chans att informera om kommande ändringar, förflyttningar eller byte av kompanjon. med missionspresidenten. Inga särskilda nyheter för min del, bara snack.

Jag satt och läste igenom den sjätte och sista lektionen inför att vi skall ge den till Anna. Hon är helt redo att döpa sig, och jag tror hon kommer gilla diskussionen. Den handlar om medlemskap i kyrkan, vad det innebär, vilka välsignelser det ger osv. Vi skall ta med oss Nina från Wensels församling. De har rätt mycket gemensamt (tycker vi), båda lärare (eller Anna är i slutet på utbildning för att bli lärare), samma lugna sinne etc.

Ikväll då jag läste i Läran & Förbunden kapitel 137 slog det mig att Herren där talar om våra gärningar och hjärtats önskningar som om de vore ett och samma. Så, kanske våra gärningar verkligen är ett yttre tecken på vårt hjärtas begär. Vi är alla som öppna böcker, alla kan läsa av mitt hjärta i någon mån… skrämmande tanke.

En av de bättre förberedelsedagarna jag haft. Vi spelade bandy, spökboll, foursquare (ung. som Kung) och åt syster Doxie och syster Olsens munkar. Efter det shoppade vi lite i Itäkeskus (översatt ”öst-center” som i östra delen av Helsingfors) och åt på pizza hut.

På kvällen var vi bjudna hem till biskopen så vi åt middag med dem. Efter det hade vi egentligen några möten bestämda, men jag glömde dem (!), första gången det har hänt. Så vi åkte runt och kollade några ”comebacks” istället. Vi åkte hem till familjen Ström, men vi kunde konstatera att de inte egentligen är så intresserade. De skulle säkert ”låtit oss komma” ett bra tag till men vi bestämde oss för att inte lägga den tiden, så vi ”kom gemensamt fram till” att vi inte skulle besöka dem mer.

Vi stannade även till hos Frestadius som vi mött på utsidan tidigare. Han kom precis hem samtidigt som vi kom dit, så vi fick komma med in en stund, vi berättade främst om Mormons bok, och erbjöd honom en, och uppmuntrade honom att själv läsa, men han var inte så intresserad, i slutändan avstod han.

Vi handlade mat och sedan hem.

Under kvällen begrundade jag min mission fram till nu. Jag tänkte på hur jag inte riktigt använt denna tid på 100% bästa sätt. Om man tänker på det kan man lätt bli ledsen, men jag tror att det som räknas är vad man lärt sig, och vad man har blivit. En mission är på sätt och vis som en symbol för livet:

När vi åker på mission tar vi farväl av vår familj för en lång tid (2 år).
När vi lämnade vårt himmelska hem för att komma till jorden tog vi farväl av vår himmelska familj – far, mor och syskon i himlen.

Vi sänds in i missionsfältet och lär oss göra det Herren förväntar sig av oss.
Vi sänds in i världen mycket av samma anledning, och att lära skillnaden mellan gott och ont.

Vi gör inte allting rätt, därför har vi Kristus där, som en försäkring för vårt liv. Vi tillåts försöka, även om våra försök inte alltid lyckas så är de goda nog.

Då vi en dag återvänder hem till vår familj kommer det inte vara frågan om hur väl vi gjort allt, utan hur väl vi gör, hur väl vi lärt oss göra sakerna som förväntas av oss, och hur villiga vi är att göra dem.

Kändes konstigt att knacka dörr på förmiddagen på en söndag. Vi var bjudna hem till Jones på lunch, och han hade gjort en Wales-specialitet, lever. Det var intressant. Annorlunda mot de smaker jag är van, men det var gott. Vi hade ett budskap om sabbaten, och broder Jones laddade också ur med sina tankar och teorier. Det är alltid intressant att komma dit, vi får en egen undervisning samtidigt som vi ger ett budskap.

Vi kom lite senare än beräknat till kyrkan, så mötte aldrig Anna, den andra församlingen var klar med sina möten när vi kom. Fick ett meddelande från Jonas också att han inte kommer idag (SMS är smidigt, men det är allt för lätt för folk att meddela sig ur någonting, inte ens ett samtal över telefon utan bara text). Så allt som allt en ganska misslyckad dag vad gäller att ha undersökare i kyrkan. Däremot hade vi flera mindre aktiva där. Biskopen undervisade klassen ”evangeliets principer” och väckte en intressant tanke. Uppenbarelseboken lär att det var en strid i himlen, och Lucifer (djävulen) kastades ut från himlen. Kyrkan lär att alla människor på jorden var på Kristus sida i den striden (de som inte var det blev utdrivna från himlen tillsammans med Lucifer, och är de ”onda andar” som nya testamentet talar om). Biskop Tapola sade att väl här på jorden pågår den striden fortfarande, och ett av syftena med livet på jorden är att välja vem vi älskar mest – Gud eller Satan.

Efter kyrkan var vi hembjudna till en medlemsfamilj för kvällsmat, efter det hann vi bara knacka dörr i en halvtimme. Stannade till hos Hope på hemvägen men hon kunde inte prata idag, så vi drog vidare hemåt.

Imorgon skall Wensel och Wuergler undervisa Anna om tionde. Av någon anledning känner jag mig orolig för det, jag vet inte varför. Hon har varit så redo att ta emot allt annat vi pratat om så varför skulle detta inte gå lika bra? Och jag vet att rädsla inte kommer från Gud. Jag skall nog fasta imorgon precis som jag gjorde förra gången de hade undervisning med henne. Jag vill gärna känna att jag kan vara med och hjälpa på något sätt, om än bara genom mina böner och min tro.

Jag läste just igenom mina dagboksanteckningar från den 23e december när vi mötte Anna. Där står ingenting om hur förvirrade vi var ang. området, och att vi bytte ställe att knacka dörr på flera gånger innan vi slutligen fann Anna, men Wensel mindes det ju när jag nämnde det på förra undervisningen med Anna.

Anna kom till kyrkan idag, tillsammans med två vänner. Det var ju dock de andra äldsternas församling och möten, men det är fantastiskt roligt ändå. Jukka och hans fru kom dessvärre inte, men han får ta det i sin egen takt.

Under våra möten hade vi några andra besökare som inte vi träffat tidigare, och biskop Tapola var så inspirerad under söndagsskolan. Han undervisade och började med en nyckelskriftställesjakt ¹Ett ”nyckelskriftställe” är en eller några verser från en bok i skrifterna som är extra viktig ur ett doktrinärt perspektiv, dvs för kyrkans lära, exempel finns i inlägget.

Efter en stund kom vi till Joh 3:1-5

Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. Han kom till Jesus en natt och sade: ”Rabbi, vi vet att du är en lärare som kommer från Gud. Ingen kan göra de tecken som du gör om inte Gud är med honom.”
Jesus svarade: ”Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemus sade: ”Hur kan en människa bli född när hon är gammal? Hon kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.

Tapola förklarade skillnaden mellan att ”se himmelriket” och att ”komma in i himmelriket”.

Att ”se himelriket” innebär att vi känner på det, smakar det, den Helige Anden kommer till oss, vittnar för oss, och vi upplever en hjärtats förändring. Men det innebär inte att vi är klara, att vi är färdiga att passera in i himmelriket redan. Vi måste nu göra förbund med Herren, dvs ta emot dopet i vatten, samt dopet i ”eld” dvs. Helig Ande. En del Kristna betraktar det som dagen för sin frälsning då de för första gången känner Den Helige Anden, dvs ”ser himmelriket” i denna liknelse. Och i viss mån är det kanske dagen för min frälsning, för det är där och då jag förstår att himlen är verklig, något jag väljer, och något att sträva efter.

Men jag tror att det är en missuppfattning att bara för att man väckts till denna medvetenhet är man ”redan frälst” eller ”färdig för himlen”. Jag tror att man har ett ansvar att frambära som offergåva ett ”brustet hjärta och en ångerfull ande”, att i handling visa sin nya önskan, och det resten av livet. Att vara en Kristi lärjunge helt enkelt, inte bara i ord utan också i avsikt och handling.

Ett annat skriftställe vi pratade om var Matteus 4 då Satan frestar Jesus på olika sätt, och hur dessa frestelser symboliserar alla frestelser vi möter i livet.

• Att göra stenar till bröd – mat – som en symbol för kroppens lustar och begär
• Att befalla änglarna att ta emot honom – makt, att utnyttja sin position på felaktigt sätt
• Att erhålla alla jordens rikedomar – en symbol för hur vi strävar efter att bli rika och vinna världens ära och berömmelse.

På eftermiddagen skulle vi äta hos Hakanpää, men på vägen dit tog iv först vår vanliga runda vid Nissinmäki. 3 ”comebacks” (Sådana som varit intresserade men inte haft tid just då vi kommit tidigare), två av dem var hemma (Tia och den ryska familjen). Och så mötte vi en ny familj som vill träffa oss och höra mera, på lördag. Denna Teemo som jag hört om sedan jag flyttade till Espoo var som vanligt inte hemma. Så vitt jag vet skulle han kunna vara påhittad – har aldrig träfat honom trots många försök.

Vi hade ännu en fantastisk zonkonferens ¹Möte under en halv dag där alla missionärer i helsingfors-zonen och espoo-zonen samlas, ca 20 st mao, anteckningarna från lektioner osv finns på separat ställe.

Efter konferensen åkte vi förbi Jukka. Vi pratade med hans fru vid dörren ett tag, själv hade han kommit hem från en lång resa till Sverige för ca 10 minuter sedan så det blev ingen undervisning med honom idag. Och om två dagar far han till Australien och är inte åter förrän jul. Jag antar att han har en del att hinna med dessa två dagar, sådant som har lite högre prioritet än att prata med oss, fru, barn, hus, företag…

Knackade dörr i Kauklahti under kvällen och fick ett par bra kontakter, sedan stannade vi till hos Kari en kort stund på vägen hem.

Min kvällsbön var en kamp för flera personer idag. Och efter lång tid kände jag nåd utgjuten genom Kristus, till följd av min uppriktighet – jag bad inte för mig själv eller för min egen skull. Jag tänkte på Enos

Och jag skall berätta för er om den kamp jag hade inför Gud innan jag fick förlåtelse för mina synder. (Enos 1:2)

Enos inledde förvisso sin bön som en kamp för sig själv, men efter seger på den punkten gick han vidare till att utöva en kamp för sina bröder och till och med fiender.

Jag insåg idag vilken skillnad det är mellan tro – verklig tro – den tro som får saker att hända, och den slags ”passiva” tro jag hade då jag kom till missionen, som snarare var en acceptans av evangeliet än en aktiv eller levande, verkande tro. Det är fantastiskt hur mycket man hela tiden kan lära sig genom evangeliet, sådant som man inte kan läsa sig till utan måste uppleva och i viss mån få uppenbarat.

Igår kväll efter vår aftonbön låg jag och funderade över om min kamrat snart fått nog av mig (känner att jag bestämmer rätt mycket), om han snart skulle vilja ha ett ”companionship inventory” ¹Något de lärde oss på MTC, missionärsskolan, att för att kunna ha ett varaktigt bra samarbete behöver man ta upp det man upplever som problem i relationen med jämna mellanrum. Själv har jag sällan initierat ett sådant samtal, ett par gånger bara. Men det har varit givande, det underlättar om man arbetar ihop med någon som går att prata med. om det fanns något stort (eller litet) som jag behöver ändra på. Precis i det ögonblicket bröts tystnaden i rummet av min kamrats inspirerade röst ”Vanhin, rakastan sinua” (ordagrant betyder det ”jag älskar dig” men amerikaner använder ju ordet ”älska” till lite allt möjligt, så om jag skulle översätta det till svenska blir det snarare ”jag trivs bra med dig”). Jag svarade att det var ömsesidigt. Det var som ett bönesvar express, och som en lättande känsla. Trots att jag är otrevlig vissa morgnar, och att jag lätt blir irriterad och otålig så ”älskar” han mig ändå. Det är inte första gången vi utbytt de orden, men det kom så väl tajmat den här gången. Det påminde mig också om vad Guds kärlek är, och va kärleken i en relation mellan man och hustru borde vara, att ”trots svagheter…”.

För någon som inte är van vid språkbruk från kyrkan så kanske det känns som att det gödslas väldigt med detta ”älska” men det är ju lite av ett språk från skrifterna också, det talas mycket i nya testamentet om den ”broderliga kärleken” och ”kristuslik kärlek” så inom kyrkan (kanske alla kyrkor?) används ordet kärlek och älska mera frikostigt människor och vänner emellan, medan man i vanlig svenska kanske är mera van att främst använda det till familje- och kärleksrelationer.

Det var mycket inspirerande möten i kyrkan idag. De yngre bar sina vittnesbörd²Vilket kort sagt innebär att man berättar om sin tro, övertygelse och bönesvar för andra människor. I slutet av mötet sjöng vi ”Finlandia hymni” som talar om att ”kasta bort” slaveriet, alltså bli ett fritt, ej förtryckt folk. Då jag hörde männens röster klämma i överväldigades jag av känslor, särskilt då jag tänkte på att den frihet de sjunger om delvis är frihet från min egen nations tidigare förtryck, inte har Sverige alltid varit så snällt mot Finland genom historiens gång.

Broder Jones hade en lektion i kyrkan idag ang. tro. Han läste från L&F 35:10-11:

Och tiden kommer snart då stora ting skall visas för människobarnen. Men utan tro skall inget visas utom ödeläggelser över Babylon…

Han fortsatte med att läsa från Moroni 7:35-38 där det förklaras att utan tro (till och med tro till underverk) kan vi inte frälsas, och vidare att om underverk har upphört, då är det pga. människors bristande tro. Om vår så kallade ”tro” inte för oss till handling, är den då åkta tro? Eller är det bara tankar i vårt huvud?

Ari var på besök i kyrkan också. Vi har bara träffats en enda gång, men han berättar för alla han känner att han är så ”impressed” av mig, han är så snäll. Han berättade för mig att han funderat allvarligt över flera av de sakerna vi pratade om senast vi träffades.

Under kvällen knackade vi dörr och hade en undervisning, men trots att diskussionen var bra och vi kände att vi hade Anden med oss, och lugnt kunde besvara varje fråga på ett upplyftande sätt, så ledde det inte till något den här gången, han var nöjd så.

På kvällen hade jag och min kamrat ett långt samtal om allvaret i tjänande i Guds rike, och betydelsen av liknelsen om de 10 jungfrurna (Matt 25).

Finska självständighetsdagen och vi är lediga. Vi tog det lugnt på morgonen, sedan svängde vi förbi en person vi mött som gav oss den här tiden för att komma tillbaka, men som vi misstänkte var ingen hemma så nu släpper vi honom. Efter det åt vi middag med en broder från församlingen. Jag tycker det är lite sorgligt att besöka äldre ensamstående medlemmar. Kanske för att jag själv och kyrkan i allmänhet är väldigt familjeorienterad, men det gör det kanske bara än mer sorgligt för dem som är ensamstående. Fast det finns nog de som valt att leva ensamma också, och inte alls tycker att det är negativt.

Resten av dagen spenderade vi i lägenheten. Skrev lite brev, läste, tog en tupplur (det är man inte van precis som missionär, det är huvudet på kudden halv elva till halv sju och inte en minut mer). Jag hade tyvärr en otäck dröm så det gav inte så fantastiskt mycket vila.

Jag läste i Articles of Faith (”Trosartiklarna”, som är en sammanfattning av kyrkans lära skriven av aposteln James E Talmage under tidigt 1900-tal) om kärlek till vår nästa. Jag hade blandade känslor. Jag var på en andlig topp och visste att jag kunde bli bättre och älska mina medmänniskor mera, samtidigt så vet jag av erfarenhet att den här brinnande känslan jag har inom mig just nu kommer att dämpas, och jag kommer att falla tillbaka i normalläge. Det är som ett evigt kretslopp av toppar och dalar, vad är syftet med denna eviga berg-och-dalbana?

Jag kan sitta här och läsa om kristuslik kärlek, känna den Helige Anden påverka mitt hjärta, och få en oerhört stark önskan att förändras och känna större kärlek till människor omkring mig, men det kommer alltid en stund, och den är aldrig långt borta, då jag blir irriterad på min kamrat, sårad av hur någon behandlar oss, stolt eller högmodig i stridigheter osv. Beror det på att jag ständigt ger efter för frestelser och faller för rädslor? Jag hade så stort begär efter den kärlek som Jesus och apostlarna omtalar, att jag nästan fällde tårar där jag satt och begrundade ikväll. Jag hade en innerlig bön att Herren skulle ge mig den kärlek som Han talar om. Jag bad honom att sända i min väg alla de prövningar och svårigheter som behövs för att slipa mig till den jag måste bli för att kunna bära mina kommande ansvar som far, medlem och ledare i kyrkan. Jag är svag, och alla de synder som så lätt ansätter mig och förstör min andlighet, drar ner mig från de andliga toppar jag skulle kunna uppleva. Men trots dessa kval och svårigheter vet jag vems sida jag står på och vad jag siktar mot. Ikväll önskar jag få Kristi rena kärlek starkare än livet självt.

Kyrkan var bra idag. Det var ”barnens medverkan” idag vilket är det mötet på året som barnen helt har hand om. De sjunger några sånger i kör, några av de äldre barnen har korta tal och andra går upp och bara läser en mening eller två mellan musiknumren.

Det fick mig att fundera – vad för slags aktiviteter hade man för barnen på skrifternas tid? Exempelvis Helamans 2000 unga krigare, vad hade de haft för ungdomsaktiviteter innan de kom till den fasta tro de hade i sena tonåren? Ibland när man läser skrifterna tänker man inte på allt runt omkring, allt det där vardagliga som inte står.

Innan mission, när jag fortfarande var hemma, minns jag att det ibland var jobbigt att gå till kyrkan på söndagarna. Nu är det tvärt om. Så det får mig att tänka att det sätt vi betraktar kyrkan på, och vårt ämbete i kyrkan, ger en fingervisning om huruvida vi står i världen och tittar in i kyrkan, eller om vi står i kyrkan, njuter av gemenskapen med de heliga och tittar ut mot världen.

Vi åt middag med Voutilainens, därefter knackade vi dörr. Träffade kvinnan från Kayman Islands igen, bestämde en tid att gå dit imorgon.

På kvällen var vi på brasafton¹Ordet brasafton används mycket brett inom kyrkan (fr engelskans fireside). Det kan vara allt från en gruppaktivitet till en föreläsning. i Haaga (i Helsingfors). Det var kort sagt ett fiasko. Det finns en ung författare här i Finland som skrivit en bok med titeln ”De sista dagars heliga” som handlar om en missionär som är i Finland, men som är deprimerad. Författaren var av någon anledning inbjuden till kapellet och var programpunkten på den här brasaftonen. Han var dels där för att svara på frågor Han ger vid flera tillfällen i boken en skev bild av kyrkan (författaren är givetvis själv inte medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga) och av kyrkans missionärer i allmänhet, och på frågor varför han avbildat det på det sättet svarar han ideligen ”för att den här karaktären (missionären i boken) lider av depression”.

Vad som bara ökar fiasko-känslan eller ironin var att jag aldrig under något möte sett kapellet så välfyllt. Inte ens under våra konferenser när vi lyssnar till profeter och apostlar. Många medlemmar kom upp efteråt och fick sina böcker signerade också.

Hela aktiviteten var nära att bli inställd av områdespresidenten Äldste Jensen (i de sjuttio), men det var så sent i processen så han sade ”just put the best possible spin to it” (ungefär ”gör bara det bästa möjliga av det”).

Det var en missionärs-kör som framträdde under mötet också, 8st. Jag satt och tittade på dem när de övade, en stund innan programmet började. Jag blev rörd, och tänkte på storheten i att dessa unga människor lämnar sitt eget liv under två års tid, sätter allt i väntläge – familj, utbildning, karriär… för att tjäna Herren och folket. De kan inte språket särskilt bra, men gör sitt bästa i alla fall, för de vill så gärna undervisa människor om Kristus och hans evangelium. Nu låter det kanske förmätet då jag själv är en av dem, men sådana känslor hade jag gentemot dem som stod där fram och sjöng, oaktat att jag också är en missionär.

Den gångna veckan har varit fantastisk, inte bara pga resultaten vi fått, utan pga hur jag känt, vad jag lärt och insett och förstått. Genom mina brister förstår jag bättre Kristi nåd. Jag har insett att ingen enda av oss är rättfärdig, att ingen är bättre än någon annan, att ingen av oss har rätt att döma någon annan då vi alla ser till samma Herre för förlåtelse och nåd. Visst är det information jag haft länge, men mitt hjärta har lärt sig flera aspekter av det under den här veckan. Ibland säger man att avståndet mellan hjärtat och hjärnan är världens längsta halvmeter. Tillsammans med Eva känner jag mig manad att utbrista ”Blessed be the name of God, for because of my transgression, my eyes are opened, and in this life I shall have joy, and yet I shall see God and live” (ungefär ”Välsignat vare Guds namn, ty på grund av min överträdelse har mina ögon öppnats, och i detta liv skall jag ha glädje, och åter skall jag se Gud och leva”).

Jag kände den Helige Anden så starkt under sakramentet²Sakramentet är motsvarande nattvarden i andra kristna kyrkor. Vi tar del av bröd och vatten som symboler för Kristi försoningsoffer tidigare idag, det var speciellt idag då jag tog det. Det är som att min omvändelseprocess fortfarande pågår i allra högsta grad, som att jag ännu inte är ”converted” (Luk 22:32).

De nya insikterna jag fått, hur de stärkt mitt vittnesbörd och hur jag aktar dem som en skatt är delvis resultatet av hur jag vidrördes då jag läste Mosiah 4:11 förra veckan…

 Och vidare säger jag er som jag förut har sagt, att då ni kommit till kunskap om Guds härlighet, eller om ni har känt hans godhet och har smakat av hans kärlek och har fått förlåtelse för era synder, vilket orsakar en så stor glädje i era själar, så önskar jag dock att ni skall komma ihåg och alltid hålla i minnet Guds storhet och er egen intighet, och hans godhet och tålmodighet mot er, ni ovärdiga skapelser, och ödmjuka er intill ödmjukhetens djup och dagligen åkalla Herrens namn och stå fasta i tron på det som skall komma, det som talades genom ängelns mun.

Så jag antar att det hela verkligen började med Broder Jones undervisning förra söndagen.  Men jag känner att jag har förändrats en del redan sedan förra veckan. Jag antar att jag inte kan säga att jag ”växt i ödmjukhet”, då skulle jag ju i samma stund upphäva mina egna ord… men jag har fått ett helt nytt perspektiv på flera saker.

Träffade en trevlig medlem ikväll också, Ari. Han är bekant med Äldste Wensel sedan länge det var så vi började prata, stod liksom i samma hörn. Vi pratade en lång stund efter brasaftonen.