Enorma hundar och undervisning…

Publicerat tisdag 21 januari, 2003 av Mattias

Idag hade vi distriksmöte hos oss, i lilla Kajaani. Efter det gick jag och Äldste Williams ut. Vi kontaktade bara två människor på en hel timme, var är alla arbetslösa, gamla eller lediga människor? =)

Efter lunchen var jag ute med Äldste White istället. Vi blev avsläppta i område 8, den mest avlägsna delen av stan, då känns det tryggt att ha ordentligt med kläder på sig. Vi började knacka lägenhetsbyggnader så smått och ganska snart kom vi in till en kille i 26-års åldern som hade två enorma hundar. Jag kände mig minst sagt obekväm när vi satte oss ner i hans soffa. Äldste White började på första diskussionen, och jag tog några bitar här och där. Ungefär i mitten av lektionen kom hans flickvän hem, hon satte sig bredvid honom i soffan och vi började om från början för att repetera för henne.

Mot slutet hände något underligt, som jag fortfarande är förundrad över. En av hundarna, den som låg vid mina fötter (och Äldste Whites, och husses… ja, det var en riktigt stor och lång hund…) började bli orolig och gnydde lite, rörde en del på sig. Det distraherade något, och jag ville verkligen att de skulle få med sig den sista delen av lektionen utan störningsmoment, för det handlar om Den Helige Anden och bön, hur man själv kan få bönesvar. Så jag sträckte ner handen och klappade försiktigt hunden… eller besten… jag var rädd, men samtidigt kände jag mig inspirerad att lägga handen på den, och det hjälpte. Jag övervann rädslan (jag har alltid varit rädd för hundar, särskilt stora hundar), och hunden lugnade sig, och förblev lugn tills vi gått.

De accepterade vår inbjudan att läsa i Mormons Bok och vi fick en tid nästa onsdag för att möta dem igen. Vi skriftade vidare, och snart mötte vi en kvinna som verkade hyfsat stridslysten. Hon såg med ganska stort förakt på Äldste White medan de pratade vid hennes dörr. Äldste White tycker dock att sådant är roligt, när folk vill retas eller visar en överlägsen attityd, så han pratade på för att ”leka lite” med henne, och kanske ”lirka” lite också för att se om hon kunde mjukna. Han är verkligen bra på att prata, både språket och det sociala. Hon skulle just till att stänga dörren då hennes man kom i ganska hög fart inifrån lägenheten. Först trodde jag att han kanske hade druckit, och var arg, men tvärt om var han riktigt trevlig och ville prata med oss. Till hans frus stora förtret bjöd han in oss i vardagsrummet. Stämningen var lite konstig eftersom vi visste att hon inte alls ville ha oss där…

Vi berättade dock glatt om Gud, Kristus, Joseph Smith och Mormons bok. När vi kom till den delen hade han ett stort problem med att det var just Amerika som Lehis familj färdades till. Som så många andra finländare hade han inget gott öga till USA… vad nu dagens USA har att göra med den Amerikanska kontinenten för 2600 år sedan… men så är det, det är viktigt för många att få visa sitt misstycke där. Han var ändå intresserad nog att ta boken och lova oss att läsa de markerade ställena till nästa vecka. Vi hade som vanligt markerat Inledningen, 3 Nephi 11 och Moroni 10. Hans fru tjafsade emot en del under diskussionens gång, hon hade bl a en invändning ang. Adam och Eva, hon verkade tycka att hon kommit på något som ingen annan kristen tidigare tänkt på när hon sade

”-Men berätta det här för mig pojkar, vilka människor bildade Adam och Evas barn familj med? Vem låg de med för att få barn?”

”-Andra av Adam och Evas barn såklart” svarade vi, som att det var världens självklaraste grej… enligt bibeln så är det ju ganska enkelt. Men hon tappade nästan hakan och utbrast:

”-Med sina egna syskon?! Nä, ni skämtar?! Tror ni verkligen på det??” Vi tittade på varandra med höjda ögonbryn och svarade sedan ”-Öh, ja…” Mig veteligen är det den enda bibeltolkning som någonsin existerat… Hon hade flera andra invändningar men inget mer värt att nämna. Jag vet förresten inte om hon var nykter.

Den kvällen kände jag att ”det här var nog en av de bästa dagarna på min mission.” Jag har aldrig undervisat så mycket på så kort tid, och man får prata så mycket mera vid dörren med Äldste White. Vi kommer dessutom alltid in till någon när vi är ute och knackar dörr tillsammans, det är kul.

”Ändrade mitt liv fullständigt”

Publicerat måndag 20 januari, 2003 av Mattias

Idag hade vi för ovanlighetens skull en icke stressig P-day (preparation day, förberedelsedag, ledig dag, kalla det vad man vill…). Vi handlade, skrev brev hem…

På kvällen hade vi rådsmöte i kyrkan (PVK¹). Vi hade en stund mellan mötet och det att vi skulle gå till Alexi, så vi stannade i kyrkan och jag jobbade på att lära mig fjärde diskussionen.

Fjärde diskussionen handlar om frälsningsplanen, eller med andra ord

Vart vi människor kommer ifrån
Varför vi är här på jorden, och
Vad som händer när vi lämnar det här jordelivet.

Fjärde diskussionen tar även upp viktiga principer om hur Gud vill att vi förvaltar den välsignelsen som livet på jorden och en fysisk kropp utgör, som att avhålla sig från sexuella relationer före äktenskap (kyskhetslagen) och att avstå från droger, inklusive kaffe och te (visdomsordet).

Det var som om alla känslorna som jag fick första gången jag hörde de här sanningarna själv, för snart 5 år sedan, kom tillbaka till mig. Jag minns hur jag kände det precis som att jag alltid känt till det här. Missionärerna berättade för mig att vi levt hos Gud som hans barn innan vi kom hit till jorden. De berättade att det finns en vis och viss avsikt med livet här på jorden och därför är det viktigt att behandla kroppen och skapelselagarna (sex) med respekt, och att vårt fortsatta, eviga liv efter jordelivet beror mycket på de val vi gör här och nu. När jag fick höra det här (och det som missionärerna berättade för mig var i princip exakt det som står i häftet för fjärde diskussionen) var det precis som att någon påminde mig om någonting som jag alltid vetat så länge jag levt. Det var som att de sanningarna fanns i mitt minne, och bara behövde uppväckas för att jag skulle veta om dem.

När vi kom hem till Alexi så satt han och hans flickvän och målade Warhammer-figurer². Vi pratade lite om Games Workshop-spel i allmänhet³. Sedan spelade vi Othello (det där spelet där man vänder brickor som är svarta på ena sidan och vita på den andra). En annan av hans vänner droppade sedan in också. Vi pratade lite om Mormons Bok med Alexi, men mycket mera undervisning än så blev det inte, vi hade planerat den fjärde diskussionen, men eftersom han hade två vänner här så passade det inte riktigt. Tjejens ansikte påminner mig mycket om Jenny… det kanske bara är för att jag tänkte mycket på henne när jag skrev brev imorse, eller så liknar de faktiskt varandra en hel del…

Det är både jobbigt och fantastiskt kul att vara hemma hos Alexi. Han har ju liksom det liv som jag önskade mig och tror att jag hade haft om jag varit kvar hemma och ännu inte stött på kyrkan. Han är ganska ung men bor i egen lägenhet, har en fin flickvän och han har nästan alla de samma intressena som jag hade, och han har ett helt gäng med polare som gör samma sak (rollspel, figurspel…) och ofta hänger hemma hos honom. Dessutom är han engagerad politiskt, något som började med elevråd i skolan och sedan växte (samma som gjorde jag i skolan).

När vi gick hem den kvällen berättade jag för Äldste Smith om mina känslor när jag förberedde diskussionen i kyrkan förut.

”-Det var nästan som om Gud lagt den här nyckeln i mitt medvetande, och när jag hörde om det här från missionärerna, särskilt om föruttillvaron, då visste jag att jag hade funnit mitt rättesnöre, jag visste att det var det här jag skulle ta till min ”andliga guide”. Och funnit känns nästan som ett överdrivet ord att använda, för jag hade knappast letat, det var snarare den som funnit mig.”

”-Wow, det måste vara speciellt att ha en sådan upplevelse. Själv är jag ju uppväxt i kyrkan… det är som att jag alltid har vetat. Jag hade inte riktigt den där tonårs-aha upplevelsen som en del andra har… du vet, många får ju en period av rebelliskhet i tonåren, så kommer de sedan antingen fram till att kyrkan är något för dem, de får ett eget vittnesbörd, eller så kommer de fram till att evangeliet inte var värdefullt för dem och så lever de vidare ett liv utan Kristus…”

”-Ja… men det är säkert så att vissa inte behöver det steget. Har du alltid vetat så har du, och det är nog något att vara tacksam över.”

”-Ja, det är jag. Men jag är lite avundskjuk också på sådana som dig, som har en ’omvändelseberättelse’ att berätta, en viss händelse som ändrade ens liv så fullständigt…”

Det hade Äldste Smith rätt i. Att ta emot evangeliet från missionärerna, att läsa Mormons bok och att döpas in som medlem i kyrkan hade verkligen ändrat mitt liv fullständigt.

Att vara frälst

Publicerat lördag 14 december, 2002 av Mattias

Första månaden i Finland var så till ända. Det känns ganska bra, jag har gjort stora framsteg med språket och vi har en ny undersökare som vi skall träffa ikväll. Hela dagen gick åt till att knacka dörr, men ingen framgång där. Det gjorde inget, för vi skulle träffa Riitva på kvällen, det gladde vi oss åt hela dagen.

”-Idag har vi bl a med oss en kort film som vi tänkte visa senare.”

”-Ja, men då sätter vi oss i vardagsrummet direkt.”

Soffan var lite för bekväm efter att ha gått och stått en hel dag, men nu var det så spännande att den mesta av tröttheten försvann.

”-Hur har det gått med Mormons-bok läsningen, har du fått tid till det under veckan?”

”-Ja, jo jag har läst det ni markerade.” Det svaret får man långt ifrån alltid, men egentligen ingen överraskning, hon kändes så intresserad av det hela så vi hade egentligen inte väntat något annat.

”-Har du haft tillfälle att be om boken?”

”-Nej, det har jag inte gjort.” Riitva verkade lite nedstämd idag, men barnen var med pappan, så det berodde väl på det. Det blir väl ensamt och tomt och tyst när barnen är borta.

”-Vi kanske kan läsa lite ur Mormons bok om Frälsarens besök till amerikas urinnevånare.” Vi tog upp böckerna och läste från 3 Nephi kapitel 11. Vi kom in på ämnet dop och pratade lite om det, och om myndighet från Gud (prästadömet). Vi pratade lite om varför vi har en kyrka, eller varför Gud har en kyrka. Riitva har några vänner i pingstkyrkan (”Helluntai” på finska) och vi kom in på begreppet ”att vara frälst.”

”-Många frikyrkliga berättar om dagen då de blev frälsta. Vanligtvis är det så att de har känt den Helige Anden för första gången den dagen. Det kanske var då de för första gången läste bibeln med allvarligt syfte att lära känna Gud. Det kanske var då de lyssnade på en predikan och kände den Helige Anden vittna. De har känt den Helige Anden, men när vi i Jesu Kristi Kyrka pratar om att ”vara frälst” så är det något som inträffar först efter jordelivet. När vi levt färdigt vårt liv och fortfarande har siktet inställt på att komma närmare Kristus, först då kan vi säga att vi ”är frälsta.” I en del andra kyrkor använder man uttrycket ”att vara frälst” när man har börjat känna Guds ande i sitt liv, när man har börjat förstå Kristi nåd och börjat få del av den. Vissa betraktar det hela då som färdigt och avklarat, vi vill snarare se det som början på en livslång vandring till Gud.

Riitva nickade som om hon förstod. Vi såg tillsammans filmen Guds lamm. Den gjorde som alltid intryck på mig, och jag tror den gjorde det på henne också. Hon blev glad när vi berättade att vi delar ut sådana, att hon fick behålla den. Äldste Smith frågade

”-Hur känns det när vi är här hemma hos dig och pratar om Kristus?”

”-Det känns… bra. Det är lite samma känsla som när jag ber, eller när jag läser bibeln.”

Jag kände att jag skulle bära mitt vittnesbörd, jag passade på att berätta lite om min egen omvändelse:

”-Jag vet att du känt den Helige Anden här idag, så som vi pratade om före filmen. Den glada fridfulla känslan i hjärtat är den Helige Andens röst som säger att budskapet är sant, att evangeliet är vägen till lycka både här på jorden och i evigheten. Jag minns när jag först lärde mig om dessa saker. Mamma och pappa hade skiljt sig, och några år efter det träffade mamma en man som var medlem i kyrkan. Missionärerna kom hem till oss och jag fick en Mormons bok. Som 15-åring med skilda föräldar var livet inte alltid lätt.” Jag gjorde en paus.

”-Nej, skilsmässor är aldrig enkla…” sade hon tungt. Jag fortsatte:

”-När jag var 13 eller 14 hade jag inte direkt något att luta mig mot, men när Kristus kom in i mitt liv så kunde jag hämta stöd, tröst och styrka från skrifterna och från bön. Några veckor efter att missionärerna börjat undervisa oss bestämde jag mig för att jag ville döpa mig, det gjorde mamma också.”

”-Så du har bara varit medlem i kyrkan i några år?”

”-Ja, ungefär 4 år.”

Hon fick en liten läsuppgift i Mormons bok och vi bestämde en ny tid att komma tillbaka.

Anden är så stark i hennes hem, och på något sätt känns det ”som hemma” där, jag kan inte riktigt förklara det. Känslan är väldigt lik det jag kände första gångerna som missionärerna var hemma hos oss. Hon verkar så uppriktig, det känns som att Herren förberett henne för att ta emot undervisningen.

På vägen hem stannade vi till hos syster Seitsojoki, fick lite fika och träffade hennes son Jukka som var på besök.

Chickposti

Publicerat söndag 1 december, 2002 av Mattias

December har så kommit med stormsteg. Det är lite bättre temperatur ute idag, vi bestämde oss för att vandra till fots ner till kyrkan idag. Efter mötena åkte vi med familjen Kovanen hem, de bor i Otanmäki, ett gammalt gruvsamhälle strax utanför Kajaani. Vi åt, spelade lite spel med barnen och tampades med hundarna. Ingen av hundarna lämnade mig ifred särskilt många minuter… jag som inte ens gillar hundar. Kvällen slutade med en bussresa in till Kajaani och en timmas dörrknackning, utan resultat. På vägen hem var Äldste Smith lite nedstämd

”-Vet du Äldste, de flesta missionärer har en tjej, eller flera, som skriver till dem under mission. Du till exempel, du har ju Jenny. Jag har aldrig fått någon ”chickposti” under min mission.

Jag hajade till lite. ”-Vad sa du att du aldrig fått sa du?”

”-Chickposti¹. Du vet, post från ”chicks”, det är missionsslang.”

Det fick mig att tänka lite. Jag var glad över att få post hemifrån, såklart. Jenny skrev ju till mig, och Stina också. Jag och Jenny hade ju varit ett par där hemma. Inte särskilt länge, vi lärde känna varandra i våras, och jag åkte i augusti. Vi höll varandra i hand när vi träffades, på aktiviteter, på institutet i Göteborg, och på dejt. Vi hade varit i slottsskogen ett par gånger, vi hade ätit på restaurang i Göteborg… en solig sommardag hade vi tagit med oss några andra vänner och åkt längst ut på en av uddarna. Var jag säker på att hon var rätt för mig, och att hon skulle vänta på mig tills jag kom tillbaka hem? Nej. Men nu var jag kär och hoppades givetvis på det. ”Lock your hearts” (Lås era hjärtan) fick vi lära oss på mission. Jag hade låst henne inne där.

Med Stina var det annorlunda. Vi hade känt varandra i flera år, och hållit kontakten regelbundet, mest via epost. Vi bodde en bra bit ifrån varandra, så vi sågs bara på större aktiviteter i kyrkan. Det var ju så vi lärde känna varandra, på en scoutaktivitet. Hon var några år yngre än mig, men jag beundrade henne mycket för hennes tro. Hon följde med Jenny hem till mig när jag hade avskedsfest, veckan innan jag flög till MTC.

För att återgå till mitt och Äldste Smiths samtal – det slog mig att Lindsi läser till läkare, och Äldste Smith vill bli läkare, kanske jag kunde be Lindsi skriva några rader till honom. Då skulle han få chickposti, om än från en främling. Jag skall fråga henne. De har ju i alla fall ett gemensamt intresse.

Ikväll fick jag ett starkt svar på en bön. Jag kände att jag inte var nog duktig på språket, att jag inte ansträngde mig nog flitigt… att jag inte räckte till helt enkelt. Orden från ett skriftställe i L&F kom till mig, ”son, peace be unto thy soul…” och det var som om den Helige Anden hade viskat till mig ”Du är precis där du borde vara. Du kan inte vara en perfekt missionär, särskilt inte från början, du måste lära dig lite i taget, till och med Frälsaren lärde sig steg för steg, lite i taget (då tänkte jag på L&F 93). Din ansträngning är god i Herrens ögon.” Den stressen som jag kände började lämnade mig och min själ fick ro.

Eviga familjer

Publicerat torsdag 21 november, 2002 av Mattias

På morgonen var vi med Pirkko för att hjälpa henne i butiken. Vi hängde upp en massa kläder osv. Det kändes bra att kunna göra något vettigt på förmiddagen. I vanliga fall ringer vi ju bara på en massa dörrar där ingen är hemma. Vanligt folk är ju på jobbet under dagarna… ibland träffar man äldre eller sjuka, men det är alldeles för stillsamt under förmiddagarna enligt min mening, så något sådant här är ju toppen.

Efter det knackade vi dörr nere i centrum. Vi knackade och knackade och knackade… det var bara en handfull dörrar som öppnades, och de få som vi fick prata lite med ville inte höra något närmare om kyrkan. Vi åt lunch, och så på det igen. Knacka på dörrar… men så hände något. Äldste Smith fick ett telefonsamtal. Det var familjen Oksanen. Timo ville att vi skulle komma hem till dem, och han ville hämta oss på en gång. Sagt och gjort, 15 minuter senare satt vi i deras kök.

Familjen Oksanen hade träffat missionärerna och besökt kyrkan av och till i sju års tid, så det fanns inte mycket vi kunde lära dem, de hade redan all information. Däremot hade de inte känt den Helige Anden tala till dem tillräckligt starkt för att ta steget att döpa sig. Jag tror att det var därför min kamrat pratade med dem om just Den Helige Anden ikväll. Efter att ha pratat en stund om hur Anden fungerar, och hur det känns när man får ett vittnesbörd genom Anden, fortsatte Äldste Smith:

”-Vi vill gå rakt på sak. Ni har undersökt kyrkan i snart sju år och ni vet det mesta. Ni har läst mycket i Mormons Bok och ni har varit i kyrkan många gånger. Vill ni döpa er?

De satt tysta ett tag. Dottern, några år yngre än oss, var i rummet intill. Tidigare om åren hade hon varit mest drivande i att ha missionärerna där och att komma till kyrkan, men hennes intresse hade svalnat något. Föräldrarna tittade på varandra tyst i några sekunder, sedan började pappan, Timo, att prata:

”-Vi kommer att döpa oss. Men vi vet inte när”

Hon instämde. Och jag förstod inte. Om de nu var bestämda på det, om de hade bett och känt att det var rätt att döpa sig, om de hade känt att Mormons Bok är sann, vad fanns det då att vänta på? Men jag sade inget.

Vi pratade en stund till, de bjöd på fika, sedan körde Timo hem oss. Väl hemma frågade jag Äldste Smith:

”-Så vad är det de väntar på? Jag förstår inte. De vill döpa sig, men inte än?”

”-De är finnar. De ändrar inte på saker.”

”-Det var väl lite generaliserande?”

”-Du kommer att se. Finnarna är sådana, de flesta medlemmarna i kyrkan här har själva undersökt kyrkan i åratal innan de tog steget att bli medlemmar.”

”-Det är väl bra på ett sätt, då vet man verkligen vad det är man gör när man tar emot dopet, eller hur?”

”-Tja… det är ju ett sätt att se på det.”

”-Tror du att Oksanens kommer att bli medlemmar?”

”-Det vet man aldrig. Det finns många sådana här ’eviga undersökare’ som aldrig blir medlemmar. Men, jag känner gott för dem, de är ärliga och tids nog kommer de nog att komma till insikten om vad de går miste om.”

”-Kanske vi kan tala lite om templet och eviga familjer nästa gång vi är där?”

”-Det är ingen dum idé. De har som sagt hört allt förr, men vi kan påminna dem om det. Det är ju en av många anledningar att bli medlem i kyrkan – att kunna ta del av templets välsignelser.”

Dagen var till ända, så även min första vecka i Finland.

Det är mörkare än jag hade trott, men kylan är inte så illa som jag väntade mig. Jag tycker om den fuktiga luften, ökenluften i Utah spräckte huden på mina händer ganska mycket.

Förmiddagarna är långsammare än jag hade väntat mig. Det är dock precis så spännande som jag hade hoppats när man får prata med någon som stanar upp och lyssnar.

Jag har lyckats bättre än jag hade väntat mig med att förstå finskan, även om det fortfarande är väldigt svårt att uttrycka sig.

Jag känner att jag har en kamrat som tar sin missionskallelse på allvar. Vi ser naturligtvis inte likadant på saker och ting alla gånger, men hur skulle vi kunna göra det när det bokstavligen är en halv värld emellan oss (våra hem och vår bakgrund). När vi väl har chansen att sitta ner och prata med någon om evangeliet, då är vi verkligen ett. Våra vittnesbörd om Kristus, och om Joseph Smith och Mormons bok, brinner lika starka. Vi förstår varandra på det planet, och det är ju trots allt därför vi är här. Det arbete som vi båda kommit för att utföra är det som enar oss. En brinnande önskan att dela med oss av det som betyder så mycket för oss, och som vi vet är sant.

7 timmar på ett tåg

Publicerat torsdag 14 november, 2002 av Mattias

Så var det tågdags. Jag tog farväl av systermissionärerna och fick hjälp av Äldste Butler med bagaget upp på tåget. En detalj som jag noterade var att det fanns elledningar ovanför rälsen precis som hemma, men just det här tåget hade ingen anslutning till dem – det var ett lok som själv drev motorn, diesel eller något annat bränsle. ”Jag skall alltså till en så avlägsen plats att det inte ens finns elektricitet på hela sträckan” tänkte jag. Tåget började fyllas, och människor småpratade här och där. Jag förstod inte ett enda ord. Jag ställde min väckarklocka så att jag skulle vakna i tid för att gå av tåget, och så snart konduktören klippt biljetten somnade jag.

Drygt sju timmar senare stannade tåget på en mörk och kall plats. Högtalarutropen hade nyss ljudit ”Kajaani” och klockan stämde med den tiden som var tryckt på biljetten. Jag slängde upp ryggsäcken på ryggen, släpade en resväska i varje hand och staplade av tåget. Det var inte allt för många på perrongen och jag fick genasat syn på min kamrat. Han kände igen mig också, det är ju trots allt inte så många som går klädda i vit skjorta, slips och kostym en vanlig vardag, och som om inte det vore nog så har man ju den svarta namnbrickan på bröstet. Och två stora resväskor.

Äldste Smith var mycket kortade än mig. Han var blond och ganska smal. Han hade en rolig mössa med öronlappar som hängde långt ner över kinderna, och en ljusblå jacka. Jag trodde att alla missionärer hade mörk rock, men inte han alltså. Jag hade bara med mig rock, men den hade inte mycket till foder och jag planerade att köpa en ordentlig rock eller längre variant av jacka i ull eller något annat varmt framöver.

Ett kort handslag med hälsning, så bar det av mot bilen. En av medlemmarna i grenen, broder Tolonen, hade följt med för att hämta upp mig. Staden liknade vilken Svensk liten stad som helst, jag kände mig genast bekväm med omgivningen. Snön låg i drivor längs vägarna och marken hade nog inte skymtats på ett par månader kan jag tro, snön var bra packad. Det var som sagt mörkt ute, klockan var runt 7 på kvällen, men i gatlyktornas sken såg man träden vackert snöbeklädda.

När vi hade åkt i hans lilla röda toyota i kanske 10 minuter var vi framme vid ett vitt avlångt trevåningshus med tre trappuppgångar. Bilen stannade utanför den mittersta uppgången. Jag och Äldste Smith tog var sin väska och vi vinkade när han körde iväg. Uppe på andra våningen låg vår lya.

”-Du är förmodligen trött, så packa du upp så gör jag käk”

”-Okej, tack.” Jag började med att se mig omkring lite. Ganska stor hall, litet badrum rakt fram och direkt till vänster låg vardagsrummet. Där fanns en gammal skinnsoffa, två fåtöljer, och två skrivbord med tillhörande stolar.

”-Det till vänster är ditt” sade han. Jo, jag förstod nog att det tomma är mitt, inte det med en massa böcker och familjefoton på… En balkong hade vi också, rätt så stor, men där ute var det mest en massa bråte. Utsikten bestod av ett likadant hus som det vi bodde i. Visserligen bara tre våningar, men nog för att skymma utsikten. Runtomkring var en hel del träd, alltid något.

Till höger om hallen var köket och sovrummet. I den lilla vita missionärshandboken, som innehåller våra grundläggande regler, återfinns den aningen komiska meningen ”missionärer skall sova i samma rum, men inte i samma säng.” Jag tror knappast att det sista förtydligandet behövs. En säng mot varje vägg, och mellan dem fanns något så otippat som en bänk för styrketräning, bänkpress. Det låg en mängd vikter vid bortre ändan av rummet.

”-Så, tränar du ofta?”

”-Jag försöker göra det några gånger i veckan. Det var min förre kamrat, Äldste Peterson, som skaffade den, från en medlem i grenen, eller rättare sagt medlems man, mannen är själv inte medlem i kyrkan, ännu.

Jag packade upp några saker och bäddade sängen, sedan var maten klar.

”-Det blir Teriyakikyckling med ris” sade han. Jippi… ungefär den enda maten som jag inte klarat av att äta de senaste 5 åren, just det får jag av min kamrat som första middag… men jag försöker väl. Det var faktiskt gott, så det där som jag inte kunde äta i MTC, Teriyaki stix, måste ha innehållit något annat som jag hade svårt för.

Medan han gjorde disken fortsatte jag att packa upp.

”-Så, Äldste Smith, berätta om arbetet här, hur går det?”

”-On or off the record?” Vilket är detsamma som att säga ”den officiella versionen eller sanningen”

”-Off the record” (sanningen).

Han tvekade en stund, förmodligen hade han samvetskval. Han ville nog säga något i stil med ”det är ganska dött” eller ”det händer just ingenting här nu” men han insåg nog att det inte är så entusiasmerande att säga det till en ny missionär som gör sin första dag på fältet. Så istället samlade han all sin positiva anda och berättade om några personer som vi arbetar med.

Ari har varit intresserad av kyrkan ett tag. Hon är medlem. Hennes son Jocke (annan pappa) har också tagit emot besök några gånger.

Esa, en nyligen frånskild man som missionärerna undervisat i några månader, börjar närma sig dop.

Familjen Oksanen (mamma, pappa och två tonåringar, en tjej och en kille) som också har undersökt kyrkan ett tag, flera år om jag förstod det rätt, skulle kunna bli medlemmar när som helst. De har bara inte tagit beslutet.

”-Så då skulle vi kunna ha 6 dop de kommande veckorna då?”

”-Ja, eller kommande månaderna i alla fall, om allt går vägen”

Antingen var det så att Äldste Smith tidigare arbetat i områden med många fler undersökare ¹ och därför varit van att ha mycket ”på gång.” Jag lutade dock åt att han målade bilden så positiv som möjligt, så jag tog det hela med en nypa salt.

”-Om du vill så kan vi gå ut och kontakta lite nu, jag kan packa upp resten senare” klockan var närmare halv nio på kvällen.

”-Hm, det finns inte så mycket vi kan göra nu ändå. Det är ingen utomhus, det är lite för sent för att knacka på dörrar och vi har inget planerat. Så fortsätt bara att packa upp och ta det lugnt du. Om du vill kan vi spela ett parti schack när du är färdig.”

Jo, schack är väl kul. Jag kände bara ett sådant sug efter att komma ut och arbeta, prova min finska. Jag ville prata med någon, vem som helst. Men då får det vänta till morgondagen.

”-Schackmatt” Jag log belåtet. Han var inte jätteduktig, men inte jag heller så det var en match ändå, han hade mycket väl kunnat vinna. Efter att ha granskat schackbrädet i någon minut lutade han sig uppgivet tillbaka. ”Kanske vi skall gå över till något annat” tänkte jag.

”-Du sade att du var från Rexburg ² va?”

”-Japp”

”-Jag hade en Äldste i mitt distrikt som kom därifrån. Faktum är att vi delade rum på MTC. Han heter Äldste Bjornn.”

”-Skämtar du?! Jag känner honom. Vi umgicks en del där hemma. Vi var inte direkt bästa kompisar, men han kände min bästa kompis.”

”-Världen är liten.”

Efter en stunds småpratande var det dags att sova. Det var inte någon angenäm upplevelse – att säga att sängen var obekväm vore en enorm underdrift. Träram och ribbotten där många ribbor saknades. Madrassen var mycket tunn. När jag legat där sömnlös en stund började jag reflektera över min situation. Här var jag, på en hård säng i en mörk och kall liten stad uppe i norra Finland, långt hemifrån och långt från kompisar, spel, datorer, programmering och flickvän. Kort sagt långt borta från allt som jag tidigare ägnat mig åt och tyckt om i livet.

Visserligen hade jag haft ett brinnande intresse för att studera evangeliet ända sedan jag blev medlem i kyrkan, och jag får nog säga att jag tagit alla chanser att dela med mig av evangeliet, eller åtminståne berätta att jag var mormon. Nu kändes det dock tungt, ensamt och mörkt. Men det här hade jag valt. Jag ville absolut vara missionär, jag ville tjäna Herren och dela med mig av det evangelium som betytt så mycket för mig ända sedan den dagen då Bill tog hem missionärerna till oss.

Det sista som for genom huvudet innan jag slutligen somnade var orden från syster Halvorsen i MTC ”I had to learn how to bloom where I was planted” eller på svenska ”jag blev tvungen att lära mig att blomstra där jag planterades.” Det skulle i högsta grad bli tillämpbart på mig. Jag kom också ihåg att hon sagt att det var lika viktigt att vara lycklig under mission som att vara lydig. Allt är möjligt med Herrens hjälp. Jag skall inte låta den mörka kalla omgivningen eller min kamrats något negativa uppsyn hindra mig.

”Lyft upp ditt hjärta och gläd dig ty stunden för din mission har kommit.” L&F 31:3

Där ligger din styrka

Publicerat måndag 11 november, 2002 av Mattias

Det känns tungt att skiljas från alla mina vänner, men det känns ändå som att det är dags att resa ut. Jag har haft en bra tid här och jag har lärt mig mycket.

Jag läste om lamaniten Samuels tecken i Mormons bok idag. Han hade profeterat att den dag då Kristus skulle födas i Jerusalems land (alltså Israel), då skulle ett tecken visas för Samuels folk (på den amerikanska kontinenten): En dag, en natt och en dag skulle vara som en enda lång dag. Man skulle se solen gå ner, men det skulle ändå fortsätta vara ljust hela natten.

De som inte var troende skrattade åt det, men dagen kom och tecknet gavs verkligen. Många föll till marken i förskräckelse. Tänk att ha levt sitt liv i övertygelsen om att Kristus bara var påhitt, och så möts man med verkligheten så, över en natt bokstavligen. Tänk känslan av att inte ha gjort sitt yttersta när man hade kunnat göra så mycket bättre. Tänk att inte ens ha gått i rätt riktning utan bara slösat bort sin tid. Jag vill verkligen inte känna något av det där när min mission är till ända. Jag vill göra mitt yttersta varje dag.

I min bön under kvällen kände jag ett tydligt svar. Jag bad i min oro att ”Jag klarar inte det här, jag är inte stark nog”

”-Just det, där ligger din styrka”

En paus där jag satt frågande… jag förstod inte. Då kom förklaringen.

”-Du klarar det inte själv, du är utsänd för att låta Kristus verka genom dig. Och det är för att du förstår det som du kommer att klara av det.”

Ett jobbigt telefonsamtal

Publicerat fredag 25 oktober, 2002 av Mattias

Ikväll var vår rumskamrat Äldste Bjornn lite nedstämd. Han har kämpat med språket hela tiden, och nu hade något hemskt inträffat i hans släkt också, en plötslig bortgång. Jag hade följt med honom till huvudbyggnaden när han skulle prata i telefon med sin mamma, då han fick nyheterna.

På vägen tillbaka pratade vi lite, och han var bekymrad över sin mission, hur det skulle gå, med tanke på språket och allt. Han, liksom de andra äldsterna i vårt distrikt, lärde sig Armeniska. Det är förutom ett nytt språk även ett nytt alfabet.

Jag försäkrade honom om att det skulle gå bra för honom, och sade att det inte är hans ord som kommer att hjälpa människor till Kristus, utan den Helige Anden. ”Den Helige Anden kommer att tala till människors hjärtan när du följer Hans maningar i det du säger och gör.”

Jag talade med honom om när jag ”blev omvänd” till Kristus, och blev medlem i kyrkan. Jag minns inte orden som missionärerna sade, jag minns inte mycket av vad de undervisade mig om, faktum är att det mesta vi nu lär oss i MTC om innehållet i missionärslektionerna kom som en överraskning för mig, trots att det bara är fyra år sedan jag blev medlem. Men jag minns definitivt hur jag kände. Jag minns hur Herrens röst viskade frid till mitt hjärta, och hur jag längtade efter att leva efter allt det som de undervisade mig om.

Vänd dig till Mig för styrka och glädje

Publicerat tisdag 1 oktober, 2002 av Mattias

Oktober har kommit med stormsteg, träden börjar släppa sina löv och värmen börjar släppa även här i öknen. I morse tog vi frukost genom ”Sack line” som vanligt på måndagar, annars hinner vi inte upp till templet. Vid varje mål så har man möjligheten att gå ”bakvägen” till restaurangen, till ett rum där man kan plocka ner lite frukt och bröd i en påse istället för att äta i cafeterian. Då kan man ta maten med sig och äta på rummet, eller ute på gården. Eller i handen på vägen upp till templet.

Jag hamnade lite efter med finskan igen i samband med förkylningen, och jag har varit lite nere över det. När vi hade våra evangeliestudier här om kvällen läste jag i Mormons bok, och kände en tanke viskas till mig ”Vänd dig till Mig för styrka och glädje. Se vad Jag har gjort för dig (jag såg hans händer framför mig) Låt ditt hjärta glädja sig, för tiden för din mission är kommen.”

West Point och armhävningar

Publicerat söndag 15 september, 2002 av Mattias

På kvällen var det några killar som var lite högljudda i ett av rummen i vår korridor, de tillhörde vår gren så jag och Äldste Griffeth var ansvariga. Förra gången tog min kamrat tag i det så det var väl min tur.

Klockan var strax efter halv elva, sovdags med andra ord. Jag knackade på, och det visade sig att de hade en tävling om vem som kunde göra flest armhävningar. Hela deras distrikt var samlat på deras rum. Ibland kunde man komma undan genom att prata med deras distriktsledare så fick han ta tag i det, men det gick inte nu för han verkade vara mest engagerad av alla i tävlingen. De hade en missionär i sitt distrikt som kom direkt från West Point¹ till MTC så det var väl därför, man ville se om han verkligen var starkast, eller något annat machotugg. Jag förklarade hur det var, att regeln om halv elva var viktig, inte bara för sömnens skull utan för själva principen om lydnad och disciplin. Kan man inte följa de enklaste av regler i MTC, hur skall det då bli på fältet när man har ett eget ansvar och ingen som ser efter en, mer än möjligtvis kamraten? Först ville de inte.

”-Gå du så skall vi strax vara färdiga, 10 minuter det lovar vi.”

Jag stod kvar utan att svara, och när de insåg att jag inte skulle ge med mig avbröt de sin lek och gick till sina respektive rum. Tråkig? Ja, det får de gärna tycka att jag var. För strikt? Tja, kanske man också kan tycka. Men jag är lojal mot mina ansvar och håller hårt på regler, sedan kanske det blir för svart och vitt ibland.

När jag kom in på vårt rum igen funderade jag över om jag sett sur ut när de inte gav med sig, när jag bara stod där. Jag vet inte. Jag var ju rätt trött och ville sova… Jag hoppas inte de uppfattade mig som elak eller så, det är ju den andra biten av ett ledaransvar – det är inte alltid roligt och man kan inte vara alla till lags, men kanske jag har en tendens att bli allt för allvarlig när det inte riktigt behövs.

I min personliga bön ikväll bad jag om förlåtelse om jag stött någon eller behandlat mitt ansvar fel, och sedan tillade jag att ”om något gjort något illa mot mig så ber jag att de skall bli förlåtna. Jag ber att rättvisa inte skall ha krav på någon, att gudomlig rättvisa inte skall utkrävas av någon, på grund av mig.” Jag har aldrig tidigare bett om det, och jag vet inte varför men jag kände mig manad till det, och när jag gjort det kände jag en sådan lättnad och frihet. Jag föreställer mig en domens dag, och kanske någon skall ställas till svars på grund av en oförrätt gentemot mig. Om jag då kan träda fram och säga att ”det är okej,” ”det gör ingenting,” eller ”det är ingen fara, vi glömmer det” så känns det som att jag i det minsta i alla fall har bidragit till den förlåtande frid och den försoning som Frälsaren givit.

mormonmission.se

Etikettarkiv: andlig upplevelse