”This is it”

Publicerat lördag 7 juni, 2003 av Mattias

Idag hade vi ett möte med João men han var inte hemma. Vi hade utbyten idag med Äldsterna från Oulu. Jag och Äldste May började att gå ut tillsammans. Han berättade hur svåra dessa sista månader av hans mission varit. De är tre äldster i deras kamratskap, en av dem är en amerikan som inte kan lära sig finska, och en är en finsk greenie som kan bristfällig engelska. De kan knappt kommunicera med varandra de två.

Äldste May har varit ett stort exempel för mig, jag kommer att sakna honom mycket. Oavsett vem som tar zonledar-posten i Oulu så kommer det att bli tomt efter May. När de gick på bussen på kvällen för att åka tillbaka hem till Oulu konstaterade vi att ”This is it”, och vi vet inte om vi kommer att ses igen. Vi bytte epost, och jag får väl höra av mig om jag har vägarna förbi Salt Lake någon gång i framtiden.

Lönlös logik

Publicerat fredag 6 juni, 2003 av Mattias

Vi knackade dörr hela morgonen utan framgång. På väg hem från det området mötte vi Freddi, Heidis systerson. Han är inte aktiv i kyrkan men han gillar att träffa missionärerna.

Vi cyklade ut till Johan och Camilla och fick lunch hos dem, vi hade ett andligt budskap om försoningen. Vi bar våra vittnesbörd, och samtalade om lite annat om evangeliet. Den Helige Anden var stark.

På kvällen hade vi avskedsfest för Daniel Byggmästar. Han åker till MTC på söndag. Jag och Mats pratade lite om Aikido, igår på volleybollen rev jag nämligen sönder mina byxor, och för att förflytta mig över planen utan att det skulle synas gick jag ”chico” (en slags knägång man gör i Aikido). Så vi pratade om kampsport osv.

Jag gillar verkligen den här församlingen (tekniskt sett är det en gren eftersom den ligger i ett distrikt och inte i en stav, men jag kallar det för församling för den är såpass stor). Det finns så många vänliga, trevliga kärleksfulla människor här.

Ikväll hade jag en tanke om trädet som Lehi (och Nephi) såg i sin dröm (se 1 Nephi 8). När Nephi ville veta uttydningen av drömmen berättade ängeln för honom (1 Nephi 11:21-22):

Och ängeln sade till mig: Se Guds Lamm, ja, den evige Faderns Son! Förstår du vad trädet betyder som din far såg?

Och jag svarade honom och sade: Ja, det är Guds kärlek som utgjuts i människobarnens hjärtan. Därför är den det mest begärliga av allt.

För mig innebär det att trädet är en symbol för Kristi försoning, och frukten på det trädet – den frukt som Lehi sade var mera begärlig än något annat – tror jag är en symbol för förlåtelse.

Ikväll när jag läste Mormons bok hade jag en stark upplevelse. Jag känner att jag försöker resonera med folk för mycket. Det flesta har uppfattningen att ”olika församlingar inom kristendomen, som lär olika saker, inte är ett problem. Kristus etablerade den första församlingen, och från den har andra församlingar sprungit. De lär lite olika saker, men alla tror de Kristus och han kommer att förlåta dem alla efter detta liv på grund av det” (utom oss mormoner och några andra som man då inte anser ”Kristna”, av någon anledning).

Hursomhelst, jag kände att det är lönlöst att försöka förklara att Kristus återupprättat ”sin” kyrka när de inte har det perspektivet på det hela. De har inte uppfattningen att prästen behöver myndighet från Gud (prästadömet) eller att det är viktigt vad kyrkans lära är (trots att så många brev vi nya testamentet syftar till att tillrättavisa och lägga läran rätt då församlingarna spårat ur).

Jag vill fortsättningsvis fokusera på anden, och på Mormons bok, att få dem att läsa och känna. Kan tyckas enkelt, och något man alltid borde ha gjort (och visst, till stor del har vi gjort det) men det är lätt att lockas att ”förklara” när man själv tycker att man har ett så tydligt budskap.

Volleyboll

Publicerat torsdag 5 juni, 2003 av Mattias

Idag knackade vi dörr hela dagen utan nämnvärd framgång. Vi hade en diskussion, men jag kände inte den Helige Andens närvaro, och jag tror inte att mannen vi undervisade egentligen förstod vårt budskap.

På kvällen spelade vi Volleyboll med de där tre grabbarna som vi mötte på basketplanen häromdagen (glömde jag nog skriva om, men Äldste Phelps spelade lite basket med dem där i sin skjorta och slips). Camilla, Johan, Mats, Daniel och Robert var också med så vi blev två rejäla lag. Vi spelade på sandstranden bakom kapellet, precis vid kusten. Så lockande att bara gå och doppa sig… men det kan man ju inte¹. Jag tänkte flera gånger att om man bara åkte rakt ut i vattnet där, då skulle man komma till Sverige… hem… tänkt så nära hem jag är jämfört med Amerikanerna, som har hela Atlanten att färdas över. Jag är ju praktiskt taget hemma, och här talar man ju till och med mitt språk. Inte konstigt att jag har speciella, extra varma känslor för det här området, och för min tid här.

Ni är inte Kristna

Publicerat onsdag 4 juni, 2003 av Mattias

Vi knackade dörr som vanligt. Vi träffade en trevlig kvinna som träffat missionärerna tidigare. Hon trodde på reinkarnation och lite annat utanför kristendomen, men hon sade att vi kunde komma förbi och samtala någon dag.

Under morgonen undervisade vi också en kvinna som Phelps och Kirkmann fann förra veckan, men hon hade ingan avsikt att läsa eller be för att ta reda på om vi är sända av Gud, så det lade vi ner.

Vi fick middag hemma hos familjen Moisio, och på kvällen stötte vi åter ihop med ”Broder Jakob”. Han sade:

”-Jag har studerat er kyrka på internet i timmar idag, det är ett faktum att ni inte är Kristna”

Ja, orka ta den debatten… andra kristna som tror att de kan ta monopol på benämningen ”kristen” och bestämma vem som är värd den etiketten eller inte. Jag vet vem som är min Frälsare, gör det att jag kallas Kristen? Jag vet inte. Skulle Kristus själv kallas ”Kristen” av de här grabbarna, eller passar han heller inte in i kriterierna? Faktum är att han och hans efterföljare ju också sågs som en avfällingsgrupp, ett sidospår till den tidens ”riktiga” religion. Etablissemanget på den tiden var ju vad som avrättade Jesus, och etablissemanget idag (statskyrkor…) är de som påstår att vi och en del andra Kristus-troende inte är ”Kristna”.

Det för tankarna till Nephis syn, där han ser Herrens folk i den sista tiden (1 Nephi 14:12):

”Och det hände sig att jag såg Guds Lamms kyrka, och dess medlemmar var få på grund av den skökas ogudaktighet och avskyvärdheter som satt på de många vattnen. Ändå såg jag att även Lammets kyrka, som var Guds heliga, fanns över hela jordens yta. Och deras besittningar på jordens yta var små…”

Kristi rena kärlek

Publicerat tisdag 3 juni, 2003 av Mattias

På morgonen knackade vi dörr, och det kändes på något sätt som att jag var född på nytt. Jag kände sådan kärlek till dem vi pratade med, jag kände den Helige Anden så starkt. Vid varje dörr lyckades jag koncentrera mig fullständigt på personen vi mötte.

Lunch fick vi hos Klas och Heidi Byggmästar. Det måste vara jobbigt nu när Daniel snart far iväg. Vi samtalade lite med Klas om missionärsarbetet, han är ju församlingens missionsledare.

Jag har haft en så stark känsla de sista dagarna av att det verkligen är Herren jag tjänar, inte missionspresidenten, och inte hans förväntningar, eller siffrorna på vårt målsättningspapper. Visst vill jag gärna se dop, men på det senaste har jag haft den önskan mera för undersökarnas skull och mindre för att vi skall uppfylla något slags mål.

På kvällen hade de kristna en spelning i parken utanför vår byggnad. ”Broder Jakob” var där, och det var också det paret som vi samtalade med då de satt i sin bil vår första vecka här i Jakobstad. Paret bjöd med oss hem till sig på lite saft och smörgås. Vi följde med, och de var nyfikna på hur vi kom till tro. Vi berättade om våra vittnesbörd, och jag berättade även lite om prästadömet och om återställelsen. Så fort jag kom in på det som de ”inte kände igen” eller som specifikt rör återställelsen så var det dock som att de inte hörde alls.

De har en stark tro på Kristi nåd, och Han har gett dem frid i livet. Den tron vill vi inte vända dem bort ifrån. De har känt den Helige Anden vittna för dem att Jesus från Nasaret är Frälsaren, så mycket vet de. Risken med kyrkorna är ju dock att människor stänger sig, att de fastnar i kyrkans traditioner och läror, och inte är öppna för att omvärdera och ta in nytt (vilket för övrigt även är fallet med medlemmar i Jesu Kristi kyrka ibland, det finns dem som fastnar i invanda mönster och uppfattningar, och inte låter sin tro utvecklas och växa för de tror att ”nu har jag förstått det hela” när vi i verkligheten aldrig kan säga så).

Jag önskar att fler ville vara öppna för det vi vill utöka deras tro med. Jag försöker alltid att lyssna på dem som berättar om sin egen tro, för det finns alltid något jag kan plocka upp och lära mig något från. Ibland får jag ett nytt perspektiv, ibland förstår jag en princip bättre. Ett exempel är ju ett par lestadianer som jag har känt väldigt gott när vi samtalat med, och som jag har lärt mig saker utav samtalen med.

Jag kände sådan omtanke och kärlek ikväll, och det är någonting som jag har bett om också en tid. I slutet av Mormons bok står det om kärleken (Moroni 7:46-48) och hur det är en gåva från Gud att ha kärlek till våra medmänniskor:

Om ni därför, mina älskade bröder, inte har kärlek är ni ingenting, ty kärleken sviker aldrig. Håll därför fast vid kärleken, som är det största av allt, ty allt måste upphöra. Men den kärlek som är Kristi rena kärlek består för evigt, och var och en som på den yttersta dagen befinns vara fylld därav, med honom är allt väl. Därför, mina älskade bröder, be till Fadern av allt ert hjärta att ni må vara fyllda av denna kärlek som han har utgjutit över alla som är hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare, så att ni kan bli Guds söner, så att vi, när han visar sig, skall bli lika honom, ty vi skall se honom sådan han är, så att vi kan ha detta hopp och så att vi kan bli renade alldeles som han är ren. Amen.

Att sakna ensamheten

Publicerat måndag 2 juni, 2003 av Mattias

Vi hade en ovanligt avslappnande förberedelsedag idag. Jag fick några bra brev från vänner hemifrån, Jenny och Markus bland annat. Mamma berättade också att hon var så glad och tacksam för hur allt har ordnat sig för dem hemma med boende och så. Pojkarna hade varit på majhajk, och Marcus hade varit uppe och burit sitt vittnesbörd i kyrkan, enligt mamma första gången han sade de orden.

På kvällen var vi med Johan och Mats Byggmästar och fiskade. Eller, min kamrat fiskade, jag njöt mest av att vara ute vid sjön och få vara för mig själv en stund, ta det lugnt och fundera. Ensamhet är något jag har saknat under mission, kamraten finns alltid där. Och man har ju knappt någon ledig tid ändå de här två åren så det är ju inte mycket tid till att sitta och grubbla precis, alltid gör man någonting. Och det är nog allt annat än negativt, men ändå. Medan jag gick där på stranden och tittade på sjön, och molnen, fylldes jag bara av en så överväldigande tacksamhet över den vacka jord vi fått att bo på.

”Wandering missionaries”

Publicerat söndag 1 juni, 2003 av Mattias

Idag var så kallt att vi var tvugna att ha överrockar på oss. Hela förmiddagen längtade jag efter min mössa (som jag naturligtvis inte tagit med mig…). Vi gick runt lite i centrum och kontaktade, sedan begav vi oss till kyrkan för söndagsmöten. Michaela dök inte upp, inte heller mannen från portugal.

Jag var med unga män, Dvs. Nikolai Kleis för han är den enda i den gruppen. Johan Byggmästar hade lektionen, den handlade om den Helige Anden. Frågan kom upp vad ordet hugsvalare betyder, och det är väl så gammalt språkbruk att ingen av oss visste riktigt. Men vid jämförelser med Finska och Engelska så handlar det ju om att bli tröstad, eller stillad i sinnet.

Som en del av lektionen läste Johan också ett skriftställe från Läran och Förbunden ang. när Oliver Cowdery, som var skrivare åt Joseph Smith under en del av översättningsarbetet med Mormons bok, ville få chansen att själv översätta. I L&F 9:7-9 står det:

”Se, du har inte förstått. Du antog att jag skulle ge dig den, när det enda du tänkte på var att be till mig. Men se, jag säger dig, att du måste utforska det i ditt eget sinne. Sedan måste du fråga mig om det är rätt, och om det är rätt skall jag få ditt hjärta att brinna inom dig, därför skall du känna att det är rätt. Men om det inte är rätt skall du inte få någon sådan känsla, utan det skall komma en tröghet över ditt tänkande som får dig att glömma det som är fel. Därför kan du inte skriva det som är heligt om det inte blir dig givet av mig.”

Jag drog då en parallell till vårt arbete som missinärer – det går inte att bara be Herren om framgång, och sedan vara kringvandrande missionärer som hoppas på att Herren skall ge oss framgång. Vi måste arbeta hårt själva, inte bara fysiskt utan även själsligt och intellektuellt.

Som avslutning på vittnesbördsmötet sjöng vi ”Led milda ljus” (Lead kindly light) jag tycker mycket om den psalmen.

Medan vi knackade dörr under eftermiddagen pratade jag och min kamrat lite om att sätta mål. Det känns oftast bekvämare att ta ett mål som är längre fram i tiden. ”Denna veckan kommer nog ingen att ta emot inbjudan till dop, men kanske innan månaden är slut”. Men att låta tiden gå lär knappast uträtta något.

På kvällen hade vi en diskussion med Elisabeth, mamman med barnvagnen tidigare i veckan. Det var en bra diskussion och hon berättade att hon håller med mycket mera om det vi berättar för henne än det som lärs ut i den kyrkan hon egentligen tillhör. Vi kände att den Helige Anden var stark under samtalet, och vi kände oss nog alla uppbyggda efteråt. Hon visade dock klart att hon just nu inte var redo för något mera, utan ville låta det här sjunka in en tid.

Sikta mot stjärnorna, nå trädtopparna…

Publicerat lördag 31 maj, 2003 av Mattias

Idag hade vi en bra dag av dörrknackning. På morgonen träffade vi en man från Portugal, vi hade en bra diskussion och han sade att han skulle komma till kyrkan på söndag. Därefter knackade vi på i några timmar, hem och åt middag, och inledde vår fasta för Michaela, som förhoppningsvis dyker upp i kyrkan hon också imorgon.

På’t igen, knacka och kontakta… inga intressanta händelser förrän fram mot kvällen, förutom att vi stötte på ovanligt många tjejer i vår egen ålder idag. På kvällen träffade vi den där predikanten igen, den yngre av dem, han som talat i tungor till oss senast. Hans namn är Jakob, och vi kallar honom på skämt ”broder Jakob” när vi pratar med varandra om honom. Han och några av hans fränder från deras kyrka var ute och pratade med ungdomar, det var skolavslutning idag (gymnasiet) så det vimlade av folk på stan. Vi hade närmare en timmes samtal med Jakob, han verkade lite förvirrad fram mot slutet. Han bjöd in oss till sitt hem någon dag så vi skall titta förbi när vi inte har något bättre för oss. Våra samtal med honom har ju hittills inte varit särskilt givande, men en inbjudan är en inbjudan.

Vi har satt som ett ”ultimate goal” att få honom att läsa mormons bok och bli medlem i kyrkan. Jag kan nog inte tänka mig något svårare här i Jakobstad, så kanske man når trädtopparna om man siktar mot stjärnorna.

Herrens beskydd är över oss

Publicerat fredag 30 maj, 2003 av Mattias

Dagen började med en fantastisk känsla. Jag satt och läste i skrifterna, och då morgonsolen vilade på mig kändes det som att jag var i templet. Jag vet inte varför men det var fantastiskt.

Det första vi gjorde idag var lite service, vi var hemma hos Moisio och målade deras garage med dem. Under tiden pratade vi om husbygge (på finska, det var en utmaning).

Vi knackade dörr ett tag, och sedan åt vi middag hos Johan och Camilla Byggmästar, och maten var jättegod. Efter det klippte Camilla mig. Maskinen stod på 12mm… vissa missionspresidenter skulle kanske inte gilla det… tur att vi har en som inte bryr sig. Hans kommentar senast någon kom till en zonkonferens med den frisyren (eller avsaknaden av frisyr…) var ”Oh, you got a buzz, nice!”

Vi gav sedan samma budskap till dem som vi hade med Daniel igår, den där versen i alma 26 om att vi kan hjälpa tusentals själar till omvändelse… Jag påpekade att dessa missionärers arbete hos Lamaniterna var en lång process, och på samma sätt är vårt missionärsarbete en lång process och vi ser inte alltid frukterna av vårt arbete.

Då vi cyklade från Johan och Camilla fick vi ett bevis på hur Herrens beskydd är med oss. Det stod några killar och fiskade vid vattnet, och just som vi kom cyklande i nerförsbacken tog de några steg bakåt, nästan upp på vägen, och lutade sina kastspön bakåt för att slänga ut dem. Jag såg att ”nu far jag rakt in i hans drag” och mycket mera hann jag inte tänka – jag släppte styret, tog upp armarna framför ansiktet och blundade (det fanns ingen tid till inbromsning) och pang! När jag visste att vi passerat öppnade jag ögonen och där satt ett stort drag fast i mitt… cykelstyre, där jag haft min högra hand sekunderna innan. Och det satt djupt fast. jag stannade, och lyckades lirka ut draget efter en liten stund. Pojken kom fram till cykeln lagom till att jag fått loss det, och hans kommentar var ”Ja, inte gör det något”. Som att jag hade gjort honom en oförrätt genom att dra med mig hans fiskedrag, men han förlät det, ”det var okej” ungefär. Jag kände nog mera att ”pucko som dinglar med fiskedrag mitt ute i cykelbanan, när det kommer trafik dessutom” men jag sade ingen, vi cyklade vidare hemåt. Så gamla var de heller inte. Men visst var det en rolig reaktion från honom? Jag kunde lätt ha blivit blind på ena ögat där om den tagit lite högre och jag inte lyckats skydda mig…

Njuta av livet även då bördan är tung

Publicerat torsdag 29 maj, 2003 av Mattias

Blää vilken dag. Ingen sol på hela dagen, och bara blåsigt och molnigt. Vi hade en bestämd tid med Heidi på morgonen, men hon var inte hemma. Antingen är hon väl hemma eftersom det är lov, eller så var hon uppe och festade igår som andra studenter, och ligger och sover gott nu.

Det var som sagt en lång dag. Men vi fick i alla fall prata finska hela dagen eftersom vi valt ett sådant område, det var ju bra för min kamrat, så han kunde vara mera delaktig.

Det enda positiva som hände under dagen var att vi träffade Moisios granne, han var visst här hos en bekant i detta området och jobbade på en tomt. Det var han som kände igen oss, han ropade mitt namn och vi samtalade i närmare 10 minuter, kul.

På kvällen hade vi engelska-undervisning i kyrkan¹. Vi har sällan någon som kommer, men eftersom tiden för klassen finn utsatt, och är utdelad på många broschyrer osv. genom åren så är det lika bra att vi är där när det skall börja i alla fall, om någon skulle dyka upp.

Idag var det dock bara Daniel Byggmästar där, vi småpratade en stund med honom. Han är redo för att gå ut på mission, han har fått sitt kall till Grekland-missionen! Spännande. Förmodligen träffar han då Erik Ahlin där. Daniel åker om 1½ vecka.

Istället för engelskalektion så hade vi en liten andlig diskussion. Jag inledde den med att läsa Alma 26:22 som handlar om Ammon som varit ute som missionär bland Lamaniterna ca år 100 före Kristus. Han hade sett mycket framgång, och han talade upprymd av glädje.

”Ja, den som omvänder sig och utövar tro och som gör goda gärningar och alltid ber utan uppehåll — honom skall det bli givet att känna Guds hemligheter. Ja, honom skall bli givet att uppenbara sådant som aldrig har uppenbarats, ja, honom skall bli givet att föra själar i tusental till omvändelse, på samma sätt som det har blivit oss givet att föra dessa våra bröder till omvändelse.”

Efteråt ställde jag lite skämtsamt frågan ”Vilken av dessa villkor är det som vi inte uppfyller?” Jag ber inte ständigt, det kan jag säga…

Äldste Phelps påpekade att det är en sak att be, och en annan att ha en bön i sitt hjärta ständigt, att vara lyhörd för den Helige Andens viskningar. Han berättade också något sagt av Brigham Young, kyrkans andra president (han efterträdde alltså Joseph Smith efter dennes död). Under en av pionjärernas² resor fanns en man som satte sig ner vid en flod och bad. Brigham Young hade sagt ”Det finns en tid att be, och det finns en tid att arbeta. Nu är tid att arbeta”. Själv minns jag en annan berättelse då en vagn gick sönder, och Brigham hoppade genast ur för att skjuta på så att vagnen inte skulle halka ner för slänten då den kanade snett utan hjul, och det var tungt för hästarna att dra. En man sade ”-Brigham, skall vi inte ha en bön först” varpå han svarade ”-Jag hade min morgonbön i morse, kom hit och knuffa på istället”. Vissa människor tänker helt enkelt inte så praktiskt som andra.

Daniel påpekade att de ”tusental” själar vi kan hjälpa kanske inte är tusen personer som står framför oss, men det slutliga resultatet av den enda person vi lyckas finna och hjälpa till tro, när denne har fört sin tro vidare ner genom generationer.

Då vi satt där och pratade om mission, och allt det roliga och spännande som Daniel har framför sig, så tog jag mig en allvarlig funderare över ”har jag upplevt allt det spännande och roliga som jag tänker mig att han har framför sig?”

Världen är som färger – om våra ögon fungerar så kan vi se alla vackra färger där ute, men om inte så ser vi bara grått och trist. Men det är pga av oss, skönheten finns där.

Jag funderade allvarligt över min mission fram tills nu, och vad som skall bli härefter. Det är upp till mig. Jag behöver lära mig att leva i nuet bättre. Jag måste lära mig att njuta av livet även då bördan på axlarna är tung.

mormonmission.se

Kategoriarkiv: Missionär i Jakobstad (Pietarsaari)