Idag var en dag fylld av upplevelser, tankar och känslor. På morgonen gick jag och Galloway runt och talade med folk på gatan. Efter det såg vi första söndagssessionen av konferensen (prästadömssessionen). Det var en MTC kör som sjöng under den konferenssessionen, och om jag inte minns fel så är Erik Ahlin fortfarande i MTC, han är ju något av ett musikaliskt geni så han är säkert där, jag letade febrilt då kameran svepte över kören men jag såg honom inte.

Under konferensen talades det en del om missionärernas arbere, hur de (vi) går ut över hela världen och vittnar om Jesus Kristus och återställelsen av Hans kyrka, bara för att möta avvisning. Det talades om de höjda normerna för misisonärer ¹Det finns vissa värdighetsnormer som man måste nå upp till för att få tjäna som missionär och representant för kyrkan, och de normerna eller kriterierna höjdes för en tid sedan. och hur det inte gjorts för att det skall vara svårare att få gå ut som missionär, utan för att skapa en andligare omgivning för missionärerna som går ut så att de skall kunna undervisa på det sätt som krävs i en värld som blir allt mindre intresserad av tro på Kristus.

En av talarna tog liknelsen att vittnesbördet är som en låga, som kan växa till en eld. Jag fick då tanken att en låga kan släckas av en vindpust, men om din tro och ditt vittnesbörd är som en eld, då blir det bara starkare av varje vindpust, en eld rent av kräver sådana vindar för att växa och bli ännu större.

I pausen mellan konferenssessionerna åkte jag och Äldste Galloway för att undervisa en av deras kvinnliga undersökare, vi hade med oss grenspresidentens fru som ”joint-teach” ²Då missionärer undervisar någon om kyrkan försöker vi så ofta som möjligt att ha med oss en medlem från församlingen, av många orsaker. För det första får de se att det finns vanliga människor precis som de som tillhör kyrkan, det är inte bara ett gäng slipsklädda killar. För det andra får de då en vän så att det blir lättare för dem om de vill komma och besöka kyrkan, de har någon de kan känna sig trygg med. För det tredje är det alltid bra att ha någon mer som kan bidraga med erfarenheter under samtalen, någon mer som kan intyga att Gud faktiskt besvarar böner, och berätta på vilket sätt de fått sina svar. Och inte minst språket, om vi har en undervisning på finska så är det inte så dumt att han en äkta finländare med sig, som inte bara hjälpligt förstår orden som ”undersökaren” säger utan kan förstå lite mera vad uttrycken innebär, är han eller hon intresserad på riktigt, vilka är de egentliga funderingarna etc. så att man bättre kan besvara frågor och reda ut oklarheter..

Ända från början av diskussionen bad jag intensivt för mig själv att vi skulle få den Helige Anden med oss, att vi skulle bli vägledda i vad vi skulle prata om, och att hon skulle känna Guds kärlek. Äldste Galloway började tala om 3 Nephi 11, det kapitel då frälsaren efter sin uppståndelse besöker det folk som skrev mormons bok, på det amerikanska fastlandet.

Då han läst det han ville från det kapitlet tillsammans med henne tog jag över och började föra en dialog istället, jag frågade henne om hennes känslor för Kristus, för kyrkan, och för Mormons bok, både det vi läst idag och boken i övrigt. Hon sade att hon trodde att allt sammans var sant, så jag frågade om hon ville döpas som medlem i kyrkan. För att göra en lång historia kort så tror hon som sagt på allt vi pratat med henne om, men hon tror inte att Jesu Kristi Kyrka är den ”enda sanna kyrkan”. Vi pratade en stund om vad det innebär, den ”enda sanna kyrkan”. Människor överallt och i alla kyrkor får vägledning och välsignelser av Gud, han är allas fader och älskar alla sina barn precis som vi som föräldrar gör här på jorden. Det vi menar är dock att Jesu Kristi Kyrka är den enda kyrkan som leds av Kristus personligen, genom en nutida profet. Det betyder inte att medlemmar i den här kyrkan är bättre, finare eller på något sätt har en särställning i Guds ögon. Men det betyder att här finns mer välsignelser att få, mer av Guds uppenbarade sanning, myndigheten från Gud att förrätta exempelvis dop, ge den Heliga Andens gåva, möjligheten att ingå förbund med Gud och myndigheten att förätta vigslar ”för tid och evighet”, inte endast ”tills döden skiljer oss åt”. Grenspresidentens fru hade många bra erfarenheter från den tiden då hon ”undersökte” kyrkan ³Precis som vi kallar dem som vi undervisar för ”undersökare” när vi pratar med varandra OM dem (inte när vi tilltalar dem såklart), så brukar vi medlemmar säga att vi ”undersökte” kyrkan innan vi blev medlemmar. Man lyssnar på missionärerna, hör sig för, kommer till kyrkan, träffar några medlemmar osv. för att ”kolla upp” vad det är för samfund man eventuellt kommer att gå med i.. Det viktigaste för mig idag var att jag fick känna känslan av att vara vägledd i vad jag skulle säga under undervisningen, och jag kände Guds kärlek, till oss men framför allt till henne som vi undervisade.

Ikväll pratade jag med äldste Fougelberg, han skall också flytta vid nästa ”transfer” så då kommer jag inte till Åbo och honom iaf. President Hoyt har ju sagt att jag skall få arbeta med någon av svenskarna tids nog, men man brukar ju sällan ta två missionärer från ett område och skicka in dem i ett nytt där ingen känner till något, bara i undantagsfall (som när jag och Äldste Phelps kom hit till Jakobstad efter att det varit utan missionärer en tid).

Vi följde med till Vasa på morgonen, vi arbetade där hela dagen, var med på ett dop i kapellet och såg första sessionen av generalkonferensen. Det var mycket bra. Under dagen kände jag hur annorlunda missionärsarbetet kan vara från det jag känner till. Jag åkte runt med Äldste Perry i bilen (Vasa-missionärerna har en av missionens bilar) och kollade upp ”comabacks”. Man blir inte trött i benen, inte uttråkad, och chanserna att få undervisa är mycket större, vi gjorde det idag till exempel.

Vi undervisade en äldre man som verkade bära på mycket bitterhet över sin ”fattigdom” som han uttryckte det, trots att han hade fru, barn och hus. Han talade hela tiden politik och det var svårt att undervisa då han avbröt många gånger, säkert ett tiotal gånger bara under historien om Joseph Smith. Det var svårt att behålla den Heliga Anden där, och jag fick en ännu starkare känsla av att det är just DET som är vårt kall – att ge människorna den Heliga Andens närhet, och då de kommer med frågeställningar eller problem så är det inte dem vi kämpar emot utan Satan som ligger bakom det upplevda motståndet, som inte vill att någon skall känna friden och ljuset av den Heliga Andens närvaro.

På morgonen hade vi distriktsmöte, efter det arbetade jag med Äldste Perry. Vi träffade en svensktalande kvinna, jag vittnade för henne, och förklarade så tydligt jag kunde ang. Joseph Smith ”om Fadern och Sonen INTE hade uppenbarat sig, eller sagt det de sade till Joseph Smith, då är vårt budskap och den här kyrkan inte sanna”. Den biten förstod hon. Logiken i fortsättningen hängde hon dock inte med på: ”men om det är sant att Fader och Sonen kom ned och uppenbarade sig för Joseph, och verkligen sade till Joseph att den sanna kyrkan inte fanns på jorden, men att genom Joseph skulle den återställas… då är vårt budskap det viktigaste i världen.” hon förstod inte alls vad jag menade. Och vi talade svenska, jag lovar att det inte var språket det var något fel på.
När jag läste idag för att förbereda min institutlektion¹Institutet är en skolverksamhet som kyrkan har främst för ensamstående mellan 18-30 år gamla. Man läser Bibeln, Mormons bok och Läran och förbunden fann jag något intressant. Kristus säger något i stil med att ”mitt vittnesbörd är sant eftersom jag inte är part i det” eller med andra ord ”oavsett vilket som är sant så drar jag själv inte fördel av det” eller ”jag vinner ingenting på det om det vore så som jag sade”. Då vi ”får ut något” själva av det vi dömer eller vittnar om väger det inte lika tungt.
Vi undervisade som sagt institutet hemma i Jakobstad idag, i början gick det lite segt men mot slutet gick det bättre. Vi kom in lite på det som stod i lektionsboken om att många apostlar säger att de KÄNNER Kristus. Jag berättade om några egna erfarenheter, och så pratade vi om tillfällen då Apostlar säger att de haft erfarenheter ”för heliga att omtala”. Efter en stunds spekulation kring det upprepade jag löftet som Äldste Marlin K. Jensen (områdespresident för Europa) gav oss från L&F 93:1 angående att se Gud. Det var en känsla av värdighet och andlighet i rummet då vi avslutade lektionen, jag tror att vi alla kände oss ”uppbyggda tillsammans” så som det står i L&F 50. Det kändes mycket starkare än vanligt, och jag kunde inte bara gå ut och spela pingis direkt efteråt utan gick undan för en stunds bön.
De senaste dagarna har jag upplevt att min respekt för heliga ting ökat, till exempel att jag inte gärna läser Mormons bok utan att kunna ge det full uppmärksamhet. För mig innebär det att jag har förändrats, att jag utvecklats lite.
Ikväll hade vi en liten diskussion kring ”riken” i evigheten, och att skillnaderna mellan det Celestiala riket, det Terrestriala riket och det Telestiala riket (L&F 76 för närmare beskrivning) kanske inte beror på var de befinner sig någonstans utan mera på dem som bor där.
Jag och min kamrat hade en diskussion ikväll, ang. att VETA någonting. Han sade att ”vi säger ju till människor att vi VET att Gud finns, och att detta är Hans kyrka, men det är ju inte samma VETA som att vi vet att den där handduken hänger där på dörren (han pekade på handduken på sovrumsdörren).” Jag opponerade mig och sade att ”För mig är det så med vissa saker” så började vi prata om nivåer av vittnesbörd eller kunskap. Jag sade att ”Lika säkert som jag VET att den handduken hänger där, lika säkert VET jag att Gud finns och är vår Himmelske Fader.” Vi pratade en stund till, så frågade han mig ”men, har du aldrig tvivel?” och jag svarade bara ”nej, inte om det”. ”Åh… jag tvivlar ofta på det” sade han. Jag sade att ”Det finns saker jag tvivlar på, saker i kyrkans lära som min tro inte alltid är stark på, men jag har aldrig tvivel kring att Gud finns, för det vet jag. Och jag vet också att Mormons bok och templet för mig närmare Honom. Tron på de sakerna har växt sig orubblig. Satan attackerar mig ständigt och på olika sätt, men inte kring det.”
Då jag läste boken ”Our search for happiness” (”Vårt sökande efter lycka” på svenska) var det som om vissa delar av evangeliet åter burits in i min själ, och vissa delar av kyrkans historia blir mer levande och verkliga för mig varje gång jag studerar dem, till exempel Joseph Smiths första syn, återställelsen av prästadömet etc. på samma sätt blir Kristi offer mera verkligt varje gång jag läser om det, eller ser videopresentationerna som ”Finding faith in Christ” eller ”Guds lamm”. Jag hade verkligen en stund av andligt uppfriskande på bussen till Vasa i måndags eftermiddag. Jag vet att det är omöjligt att uppteckna varje andlig tanke, insikt och upplevelse jag får, men jag försöker. En del är kanske bra att jag inte kan sätta i ord, för som Äldste Perry sade igår då han citerade någon tidigare ledare i kyrkan ”skriv aldrig något du inte vill se publicerat” för någon kan hitta det och publicera det.
Efter att vi undervisade institutet idag hade jag en tanke om hur verklik Kristus är för var och en av oss. Då jag var i templet i Provo hade jag många fina erfarenheter och stunder. Något som kom mycket kraftfullt till mig där, gång på gång, var att ”om Kristus skulle komma framför mig, skulle jag kunna ”känna” honom? Skulle jag känna igen honom, känner jag honom så pass väl redan, att jag skulle veta att det var han om han skulle uppenbaras och komma fram till mig? Det är Hans hus, och han har rätt att vara där, så varför skulle det inte kunna ske?” Sedan, skulle jag behandla honom med värdighet?” Jag tror att som vi behandlar den vi behandlar sämst, så finns en risk att vi behandlar alla, inklusive Kristus.

På morgonen idag studerade jag om ämnet tro. Jag funderade stilla över om anledningen till att vi inte ser så mycket framgång här i Jakobstad är pga vår bristande tro. Har jag tillräckligt med tro, och hopp, för att Frälsaren skall kunna arbeta med mig? Det finns missionärer som säger innan de går och kollar på våra ”comebacks” att ’jaha, dags att gå och kryssa av några comebacks då’, jag är långt ifrån det – men visst har jag ibland tillåtit mig själv att tänka, och nägon gång även säga att ”om detta är Herrens verk, var är Han i sitt verk?” Imorse läste jag ett skriftställe som sade ”Herren gör inget ibland människorna utom enligt deras tro”, ”Herren kan inte verka ibland människor då de inte har tro” och ”Allt är möjligt då vi utövar vår tro” och det var tro som förde en mångd lamaniter till omvändelse.
En tanke som jag glömde skriva igår, en tanke som jag fick då vi såg på filmen hemma hos Klas och Heidi – jag fastnade för det sätt som Herren behandlade de sjuka och invalida, och särskilt begrundade jag att han i princip sade ”sörj inte över dina fysiska besvär, dina synder är ju förlåtna”. Jag vet att det finns en teori bland människor i kyrkan att vissa av Guds barn, som var de allra största och ädlaste i tillvaron före jordelivet, sändes till jorden till kroppar med stora fysiska och mentala begränsningar så att Satan inte skulle kunna ha makt att ens fresta dem.
Vi hade en ganska lång förberedelsedag idag, och vid kl 18 tog vi bussen till Vasa där vi kontaktade på gatan i kvällssolen. Vi träffade en svensktalande man som argumenterade att ingen kan veta någonting, allt är bara en åsikt eller tro (vilka han verkade likställa). Jag tittade honom i ögonen och sade att ”jag vet att Gud finns, och att livet fortsätter efter döden”. Jag vet inte om jag någonsin vittnat för någon så starkt, på det sättet, men han fortsatte bara att hävda att ingen kan veta någonting. Han påminde lite om Korihor i Mormons bok (”om inte jag vet att det finns en Gud kan ingen annan veta det heller”). Jag fortsatte att prata med honom om bön, och hur Gud kan tala till oss (personlig uppenbarelse). Mot slutet av vårt samtal sade han ”jag kan allt om er och ert system” och började prata om saker jag inte alls kände igen. Jag frågade då ”vilken kyrka tror du vi kommer från?” ”Ni är Jehovas Vittnen” sade han då… suck. Det bevisar bara än en gång att det har noll betydelse vad man säger i den första meningen till någon (för jag berättar ALLTID att vi är från Jesu Kristi Kyrka). När jag berättade (än en gång) vilken kyrka vi representerar blev han lite generad att han tagit fel, och var inte så intresserad av att prata mera. Det var dags för oss att gå in ändå.
I lägenheten på kvällen lyssnade vi på ett band med Äldste McConkie (en av apostlarna i kyrkan, nu avliden sedan en tid), han talade om L&F kapitel 50 där vi lär oss att om vi inte kan undervisa med den Helige Anden, då skall vi inte undervisa över huvud taget. Och för att den Helige Anden skall vara med i undervisningen krävs att båda parter är öppna i hjärtat och andligt mottagliga för andens vägledning. Jag kände mig träffad, för det händer ju rätt ofta att vi pratar med människor utan att känna andens vägledning och uppbyggande styrka. Jag undervisar ofta med ”intellektet” snarare än med den Helige Andens kraft, och vi lär oss från det här kapitlet i skrifterna att det då inte är ”av Gud”. Jag har inte lyckats med den principen alltså, men det finns alltid en morgondag… och en efter den… Jag kan ju påpeka att jag inte heller fått så mycket möjlighet till det då vi undervisat väldigt lite, särskilt i Kajaani, där människor knappt pratade med oss på gatan eller ens öppnade sina dörrar.
Det fanns en annan del av budskapet i kapitel 50 av Läran och förbunden som träffade mig, ”Anden skall givas eder genom trons bön”. Jag har förmodligen inte fäst tillräckligt med vikt vid bön, kommunikation med Herren. Han har inte fått höra så mycket från mig som han borde, det kanske är därför mina skriftstudier alla gånger inte varit så givande. Jag kan lära mig att kommunicera bättre med min Himmelske Fader.