Dagen började ganska segt med planering av ”comeback check-up”, sedan tog vi bussen till Nykarleby i hopp om lite inomhus-dörrknackning (lägenhetsbyggnader alltså) men vi insåg snart att alla som bodde där ute i de byggnaderna var väldigt gamla (kan ha varit ett boende av något slag, vet inte säkert), så efter några timmar tog vi bussen tillbaka till Jakobstad. Hämtade ut ett paket från posten, som visade sig inte vara något paket utan bara ett vykort som en kär vän hemma i Sverige hade glömt sätta frimärke på. Vi festade sedan till det lite och åt middag på Aylin – pizza & kebab. Så efter maten tog vi upp vår plan för att kolla upp ”comebacks” (svårt att göra det mitt på dagen, de flesta har ju jobb och är inte hemma förrän i kvällningen).

Först cyklade vi upp till området norr om Freddy. Det var en ung familj där mamman varit positiv. Hon släppte in oss utan vidare, och vi satte oss ned och började första diskussionen/lektionen. Jag tog de första två principerna, om Vår himmelske fader och Jesus Kristus. Hon var baptist officiellt sett, så jag ville bara kolla att hon trodde på det, och det gjorde hon. Jag kunde dock inte känna någon vägledning, jag kunde inte känna den Helige Anden, och jag hade tyst för mig själv en desperat bön – det hade ju känts så bra då vi kom, och då vi gick inte och satte oss, vart tog det vägen? Min bön blev hörd, för  i nästa ögonblick lutade hon sig framåt och frågade ”hur kommer det sig att ni är medlemmar i just den här kyrkan?” Äldste Ahonen började, efter det fick jag berätta min historia. Nu var den Helige Andens inflytande starkt i rummet och jag undervisade resten av principerna som hör till första diskussionen genom att berätta min historia, jag vävde in det där och det gjorde ju det hela mera personligt också. Nästa tid med henne bestämde vi till om en och en halv vecka. Tyvärr är jag ju inte här då, men jag såg till att de tar med sig Heidi, så lämnar jag henne i trygga händer oavsett vilka missionärer som är här då. Under slutet av diskussionen lade jag märke till hur mycket lättare den Helige Anden kan påverka mig i vad jag skall säga om jag inte har en strikt plan för vad jag skall säga eller ta upp. Om jag har ett lektionsmaterial som jag känner att jag skall ”hålla mig till” så tappar man lätt anden i det, men nu när själva undervisningen utgjordes av, eller åtminståne var tätt invävt i mitt vittnesbörd gick det så mycket lättare, och flera gånger var det precis som om orden lades i min mun, som i det där skriftstället i Läran och förbunden 84:85

”Bekymra er inte heller i förväg för vad ni skall säga, utan samla ständigt livets ord i era sinnen, och det skall i samma stund bli givet er den del som skall tilldelas var och en.”

Efter det talade vi med en annan mamma, men bara ett tag vid dörren, hon var inte intresserad av att börja undersöka kyrkan något mera ingående. Vi tittade förbi en annan familj som bjudit oss att komma tillbaka, i Messo-området. Vi har varit där ett par gånger tidigare då bara mamman varit hemma, och idag var bara pappan hemma. Han var lite bekymrad över att vi redan varit där flera gånger utan att få komma in, han sade att vi gärna får komma in nu, men vi beslutade att vänta tills de båda kunde vara med. De har mött missionärerna tidigare så det är inte ett första-gångs nyfiket intresse utan de skulle kunna vara intresserade på allvar.

Sedan stannade vi till hos Hannus, men det var en diskussion i vanlig ordning – inget intresse av att ha bön, varken med oss eller privat, bara diskutera. Alltid trevlig och släpper alltid in oss dock. Vi läste lite ur Mormons bok tillsammans. Han skall till Helsingfors i helgen så han trodde att han skulle få tid att läsa på tåget.

Sista anhalten ikväll var Dan Nyman. Vi hade avtalat att jag skulle komma dit och säga hejdå nu innan flytten, de skulle resa bort i någon vecka sedan så vi ses inte innan jag flyttar.

Sammantaget var det en riktigt härlig dag, för mig har det alltid känts som ett slöseri med tid att åka runt och kolla comebacks, jag har hellre velat ta dem då vi ändå varit i området för att knacka dörr, för det var min tränares¹Min första kamrat i finland, han som utbildade mig ”i fältet” inställning. Nu har jag dock insett hur effektivt det är jämfört med att bara vandra runt och knacka på nya dörrar planlöst. Äldste Perry hade rätt. Dock är det mycket lättare att kolla ”comebacks” med bil som de har i Vasa. Det tar lite väl mycket tid att cykla fram och tillbaka från ena änden av stan till den andra, idag var det dock värt all vår tid och ansträngning.

Idag var en dag fylld av upplevelser, tankar och känslor. På morgonen gick jag och Galloway runt och talade med folk på gatan. Efter det såg vi första söndagssessionen av konferensen (prästadömssessionen). Det var en MTC kör som sjöng under den konferenssessionen, och om jag inte minns fel så är Erik Ahlin fortfarande i MTC, han är ju något av ett musikaliskt geni så han är säkert där, jag letade febrilt då kameran svepte över kören men jag såg honom inte.

Under konferensen talades det en del om missionärernas arbere, hur de (vi) går ut över hela världen och vittnar om Jesus Kristus och återställelsen av Hans kyrka, bara för att möta avvisning. Det talades om de höjda normerna för misisonärer ¹Det finns vissa värdighetsnormer som man måste nå upp till för att få tjäna som missionär och representant för kyrkan, och de normerna eller kriterierna höjdes för en tid sedan. och hur det inte gjorts för att det skall vara svårare att få gå ut som missionär, utan för att skapa en andligare omgivning för missionärerna som går ut så att de skall kunna undervisa på det sätt som krävs i en värld som blir allt mindre intresserad av tro på Kristus.

En av talarna tog liknelsen att vittnesbördet är som en låga, som kan växa till en eld. Jag fick då tanken att en låga kan släckas av en vindpust, men om din tro och ditt vittnesbörd är som en eld, då blir det bara starkare av varje vindpust, en eld rent av kräver sådana vindar för att växa och bli ännu större.

I pausen mellan konferenssessionerna åkte jag och Äldste Galloway för att undervisa en av deras kvinnliga undersökare, vi hade med oss grenspresidentens fru som ”joint-teach” ²Då missionärer undervisar någon om kyrkan försöker vi så ofta som möjligt att ha med oss en medlem från församlingen, av många orsaker. För det första får de se att det finns vanliga människor precis som de som tillhör kyrkan, det är inte bara ett gäng slipsklädda killar. För det andra får de då en vän så att det blir lättare för dem om de vill komma och besöka kyrkan, de har någon de kan känna sig trygg med. För det tredje är det alltid bra att ha någon mer som kan bidraga med erfarenheter under samtalen, någon mer som kan intyga att Gud faktiskt besvarar böner, och berätta på vilket sätt de fått sina svar. Och inte minst språket, om vi har en undervisning på finska så är det inte så dumt att han en äkta finländare med sig, som inte bara hjälpligt förstår orden som ”undersökaren” säger utan kan förstå lite mera vad uttrycken innebär, är han eller hon intresserad på riktigt, vilka är de egentliga funderingarna etc. så att man bättre kan besvara frågor och reda ut oklarheter..

Ända från början av diskussionen bad jag intensivt för mig själv att vi skulle få den Helige Anden med oss, att vi skulle bli vägledda i vad vi skulle prata om, och att hon skulle känna Guds kärlek. Äldste Galloway började tala om 3 Nephi 11, det kapitel då frälsaren efter sin uppståndelse besöker det folk som skrev mormons bok, på det amerikanska fastlandet.

Då han läst det han ville från det kapitlet tillsammans med henne tog jag över och började föra en dialog istället, jag frågade henne om hennes känslor för Kristus, för kyrkan, och för Mormons bok, både det vi läst idag och boken i övrigt. Hon sade att hon trodde att allt sammans var sant, så jag frågade om hon ville döpas som medlem i kyrkan. För att göra en lång historia kort så tror hon som sagt på allt vi pratat med henne om, men hon tror inte att Jesu Kristi Kyrka är den ”enda sanna kyrkan”. Vi pratade en stund om vad det innebär, den ”enda sanna kyrkan”. Människor överallt och i alla kyrkor får vägledning och välsignelser av Gud, han är allas fader och älskar alla sina barn precis som vi som föräldrar gör här på jorden. Det vi menar är dock att Jesu Kristi Kyrka är den enda kyrkan som leds av Kristus personligen, genom en nutida profet. Det betyder inte att medlemmar i den här kyrkan är bättre, finare eller på något sätt har en särställning i Guds ögon. Men det betyder att här finns mer välsignelser att få, mer av Guds uppenbarade sanning, myndigheten från Gud att förrätta exempelvis dop, ge den Heliga Andens gåva, möjligheten att ingå förbund med Gud och myndigheten att förätta vigslar ”för tid och evighet”, inte endast ”tills döden skiljer oss åt”. Grenspresidentens fru hade många bra erfarenheter från den tiden då hon ”undersökte” kyrkan ³Precis som vi kallar dem som vi undervisar för ”undersökare” när vi pratar med varandra OM dem (inte när vi tilltalar dem såklart), så brukar vi medlemmar säga att vi ”undersökte” kyrkan innan vi blev medlemmar. Man lyssnar på missionärerna, hör sig för, kommer till kyrkan, träffar några medlemmar osv. för att ”kolla upp” vad det är för samfund man eventuellt kommer att gå med i.. Det viktigaste för mig idag var att jag fick känna känslan av att vara vägledd i vad jag skulle säga under undervisningen, och jag kände Guds kärlek, till oss men framför allt till henne som vi undervisade.

Ikväll pratade jag med äldste Fougelberg, han skall också flytta vid nästa ”transfer” så då kommer jag inte till Åbo och honom iaf. President Hoyt har ju sagt att jag skall få arbeta med någon av svenskarna tids nog, men man brukar ju sällan ta två missionärer från ett område och skicka in dem i ett nytt där ingen känner till något, bara i undantagsfall (som när jag och Äldste Phelps kom hit till Jakobstad efter att det varit utan missionärer en tid).

Vi följde med till Vasa på morgonen, vi arbetade där hela dagen, var med på ett dop i kapellet och såg första sessionen av generalkonferensen. Det var mycket bra. Under dagen kände jag hur annorlunda missionärsarbetet kan vara från det jag känner till. Jag åkte runt med Äldste Perry i bilen (Vasa-missionärerna har en av missionens bilar) och kollade upp ”comabacks”. Man blir inte trött i benen, inte uttråkad, och chanserna att få undervisa är mycket större, vi gjorde det idag till exempel.

Vi undervisade en äldre man som verkade bära på mycket bitterhet över sin ”fattigdom” som han uttryckte det, trots att han hade fru, barn och hus. Han talade hela tiden politik och det var svårt att undervisa då han avbröt många gånger, säkert ett tiotal gånger bara under historien om Joseph Smith. Det var svårt att behålla den Heliga Anden där, och jag fick en ännu starkare känsla av att det är just DET som är vårt kall – att ge människorna den Heliga Andens närhet, och då de kommer med frågeställningar eller problem så är det inte dem vi kämpar emot utan Satan som ligger bakom det upplevda motståndet, som inte vill att någon skall känna friden och ljuset av den Heliga Andens närvaro.