På morgonen tänkte jag lite på något som Äldste Jensen undervisade om sist han var här, på ”mission tour” (han åker runt och besöker alla zonkonferenser och undervisar). Han talade om hur Kristus är vår tros upphovsman OCH dess fullkomliggörare (eng. author and finisher of our faith). Taket i diagrammet nedan motsvarar den nivå jag måste uppnå för att klara av en given uppgift. Den blå stapeln motsvarar min egen förmåga eller min fulla kapacitet. Min kamrat kanske har en annan förmåga, men oavsett – när vi gör vårt bästa så skjuter Kristus till den del som saknas, han kan hjälpa så att vi i alla lägen uppnår 100% av kravet.

Han är hela orsaken till vår tro – dess upphovsman – och han fullkomliggör även vår tro medan vi här i dödligheten bara kan göra vårt bästa för stunden. Så länge jag uppriktigt gör mitt bästa, och SEDAN ödmjukt ber om Hans hjälp, då täcker Hans försonings blod alltid upp mellanskillnaden mellan vad jag kan åstadkomma på egen hand, och fullkomligheten som krävs för att stå värdig inför Gud.

Under mina språkstudier översatte jag en lektion från Timo (en av våra finska-läroböcker från MTC) till svenska, jag har som mål att översätta hela boken.

Jag fick en annan tanke då jag skrev brev hem idag. Jag tror att det enda som kommer att räknas när den här världen är förbi är hur vi skötte oss i vår familj. Jag kommer nog att få två frågor – hurdan make var du? Hurdan far var du? Sedan står min familj där som vittnen till mitt svar, åt ena hållet eller åt andra.

Ikväll undervisade vi grannkvinnan, Helena. Leif Back var med oss. Jag inledde diskussionen på ett lite annorlunda sätt genom att berätta att vi var sändebud från Jesus Kristus, och att det är den Helige Anden som undervisar – inte vi. Därför är det viktigt att vi gör allt för att den Helige Anden skall kunna vara närvarande. Jag läste två skriftställen ang. den Helige Anden, att vi kan lära all sanning genom honom, och hur den Helige Anden känns. Sedan frågade jag om vi kunde inleda med en bön, för att be för den Helige Andens närvaro under vår diskussion. Det gjorde vi.

Under dagen var vi hemma hos Aholas. Vi fick hjälp att fixa min cykel, och vi fick mat också. De är båda sådana människor som det bara känns gott att vara kring. De visade sin grillstuga, och vi satt och pratade ett tag med Lisso utanför innan vi åkte tillbaka mot centrum.

Diskussionen på det hela taget var ingen stor andlig upplevelse, men Helena och Leif pratade en del och det kändes bra att ge en positiv bild av kyrkan, dess medlemmar och budskap. Jag tänkte på de där tre kontakterna som brukar krävas för att en person skall gå vidare med sitt undersökande av kyrkan. Kanske detta då var nummer två för henne. Nästa gång… Min kamrat gillade upplägget på diskussionen iaf.

Idag välsignades vi med det vi inte fick igår. Först knackade vi dörr utan resultat i 3½ timme, och åt lunch med syster Johnson och Leif Back. Jag frågade henne lite om hur hon gillade att bo i Hawaii (det var där hon bodde då hon var gift amerikanskt). ”What do you think?” (sv. ”Vad tror du”?) svarade hon bara. Hon är så rolig. Sedan frågade jag henne ”längtar du inte tillbaka ibland?” då svarade hon ”hmm… better not to think of it” det var nästan som jag såg Yoda i henne, en eftertänktsam vis replik från en äldre vis person.

Imrose hörde förresten Mikael av sig och sade att vi kunde träffas idag, han hade precis kommit hem från sin villa. Villa betyder sommarstuga på jakobstads-svenska. Det vi kallar för villa i Sverige heter ”egnahemshus” här… eller bara hus, om man inte ska skilja det från andra typer av hus. Jag kände lite rädsla krypa inpå, rädsla att han inte skulle ha läst i Mormons bok. Rädsla för att han inte skulle ta emot inbjudan att döpas (som vi ju normalt sett ger i andra diskussionen). Jag och Äldste Phelps diskuterade när vi trodde att Mikael kunde vara redo för dop och vi kom fram till 3½ vecka från nu, det skulle bli vår inbjudan.

När vi kom dit ändrades vår plan rätt snabbt dock. Han hade glömt boken hemma den veckan de var i stugan, så han hade inte läst någonting. Inte heller bett. Vi läste tillsammans från Alma 32, och vi pratade om hur tro är början på kunskapen om Gud, först efter att vi utövat tro kan vi få en fullständig kunskap om Guds existens.

Han tyckte att det kändes konstigt att be till något man inte ens visste om det fanns, men jag fick honom att åta sig att be 5 minuter varje kväll ändå, och känna hur det känns. Jag lovade honom att om han gjorde det, så skulle han snart känna något speciellt under bönen. Under nästa vecka i stugan skulle han ta med sig sin Mormons bok också.

Jag känner förtroende från honom. Han svarar alltid uppriktigt på våra frågor, och han frågar oss precis det han tänker och funderar över. Då jag berättade om Alma och hur tro kan växa till kunskap tittade han på mig och frågade ”var det så för dig i början?” Jag svarade honom att det var det. Jag berättade lite av min historia för honom igen. Jag hade i och för sig inga problem med bön, för jag hade haft bön ganska ofta under åren innan jag kom i kontakt med Jesu Kristi kyrka, men andra bitar växte från hopp till tro till kunskap. I vissa fall från stora tvivel, till hopp, till tro och sedan till kunskap.

Han frågade mig i slutet av diskussionen hur länga jag skulle bli kvar i Jakobstad. Jag svarade ”minst 8 veckor, men jag tror snarare minst 20”. Det är inte konstigt att det är mig han känner ett band till (om det var därför han frågade), för det är ju bara mig han kan kommunicera med, i princip. Det är ju på svenska, och min kamrat kan ju inte annat än sitta och se glad ut. Det var kanske lite det som bidrog till rädslan jag kände under morgonen, att jag visste att vi kanske skulle möta dessa saker, och jag skulle vara helt ensam med det för Phelps skulle inte ha en aning om hur diskussionen utvecklade sig. När vi satt där kände jag dock bara frid. Lite besviken över att vi började om från noll, men man får ta det i undersökarnas takt.

Dagen slutade inte i och med den diskussionen, utan sedan knackade vi dörr i nordöstra delen av stan. Jag får säga att jag blivit ganska bra på att känna på mig huruvida vi kommer in eller inte redan när vi börjar prata med dem. Vet inte om det är att jag läser av sinnesstämningen eller om jag känner ljuset de har inom sig. Vi hade iaf en diskussion med en kvinna och 15-årig son. Det var en fin andlig diskussion, och jag kände att även om hon inte ville sätta upp en tid för ett till möte så hade hon fått svar på många frågor som hon burit på kring Kristus evangelium.

Bara ett par dörrar efter det träffade vi ännu en trevlig mamma, medan vi stod och pratade i dörren stod hennes tonårsdotter bakom och lyssnade – till synes intresserat – hela tiden. Vi pratade i 20 minuter, hon hade inte hört vårt budskap tidigare, men hon hade läst i Mormons bok. Nu efter vårt samtal ville hon gå vidare och be och fråga Gud om den är sann. Hon berättade hur hon hade undervisat sina egna barn att lyssna till ”den stilla viskande rösten inom sig”. Ibland då barnen gjort något fel hade mamman sagt ”du skulle ha lyssnat till ditt samvete” varpå barnet svarat ”ja mamma, men det viskar ju så tyst” (”se on niin hilja”). Det är sant haha.

De känner förresten broder Lehtinen i församlingen, så vi får ta med oss honom dit någon gång, och sitta ner och prata mera. Vi bjöd in dem till kyrkan, äldste Phelps gav dem inbjudningskort (”kutsu”). Jag kände starkt att jag skulle bjuda in den yngre tjejen specifikt, så jag gjorde det, och hon nickade genast, tog ett steg fram och läste på kortet, och försäkrade sig om att söndagstiden stämde. Båda jag och Äldste Phelps kände mycket bra för dem då vi gick därifrån. Särskilt pga den yngre tjejen (som visserligen verkade äldre än oss, men fortfarande ung).

Jag har noterat att kvaliteten på mina personliga böner har gått upp en hel del sedan jag kom till Jakobstad, särskilt de sista veckorna. Jag har bett av hela mitt hjärta för Mikael och Heidi.

Jag tror inte jag varit så här trött någon gång, trött i huvudet, trött i benen, och framför allt trött i fötterna, men det är okej. Vi börjar se blommor på träden, snart får vi nog också smaka frukten av vårt arbete.

Idag hade vi lite service hemma hos Heidi Byggmästar, vi hjälpte henne och Robert i trädgården, bar bl a ved och högg ned ett träd. Senare på dagen var vi med Mäkelas, vi fick lunch där, och hjälpte dem sätta upp en gunga.

Runt fem-tiden började vi arbeta, vi försökte bl a få tag på Mikael, men det lyckades inte. När vi satt en stund utanför den gula kyrkan utanför vår lägenhet (lutherska kyrkan) så kom Dan Nyman förbi på sin motorcykel, med den äldre av sönerna bakpå ”bönpallen” som de kallar den (det lilla sätet bakom föraren där det ofta sitter en tjej, ”böna”). Vi pratade en stund med honom, och så bjöd han in oss för kvällen om vi inte hade andra planer. Vi berättade att Äldste Phelps tappat bort sin cykelnyckel, så det blev svårt att ta sig ut till Larsmo ikväll.

”-Familjen är i stan, ni kan åka med dem, och släng på cyklarna bak på cykelhållaren så grejar jag låset ikväll, så kan ni cykla hem sedan.”

Kanon, tyckte vi. När mamman och tjejerna kom runt hörnet var bilen ju redan full, de är en stor familj.. men vi fick knö oss in där och åka ut. Han fixade cykellåset, och vi diskuterade friskt hela kvällen, så att vi till och med var lite sena hem.

Vår diskussion ikväll handlade bl a om ondska. Dan trodde inte riktigt på att ondska fanns någon annanstans än inom människor. Vi påminde honom om föruttillvaron, om hur Lucifer först var en stor ledare bland Guds barn, men sedan föll från sin ställning, drevs bort från Guds närhet och drog en stor skara av Guds barn med sig, eftersom de trodde honom, och önskade följa honom hellre än Gud. Den strid som utkämpades då Lucifer drevs bort från Guds närhet (se uppenbarelseboken) pågår fortfarande här idag, i vårt dödliga tillstånd. Alla vi människor som lever på jorden har en kropp av kött och ben i Guds avbild på grund av att vi tog ställning MOT lucifer under den stora striden i himlen, vi stod på Guds och Kristus sida. Lucifer är dock fast besluten att ta med sig så många själar han bara kan i sitt fall och lockar och drar i oss utan rast eller vila. Lucifer lockar oss att gå emot Guds vilja, för det gör oss olyckliga. Om inte genast så efter en tid. Guds bud är inget annat än en vägvisare till lycka, både här i dödligheten och för evigheten.

Vi pratade också om bönesvar en hel del. Dan säger nämligen att han aldrig fått svar på sina böner om huruvida kyrkan verkligen är Jesus Kristus kyrka på jorden. Han säger att det många gånger har ”känts mycket bra” men det räcker inte för honom, ”jag vet inte om de känslorna kommer från Gud, från andra sidan eller från mig själv” säger han. Innan han har fått ett definitivt svar så tycker han att det känns fel att gå i kyrkan, att tillhöra någon kyrka.

Jag tror på liknelsen om talenterna, och att mycket i vår relation till Gud hänger på vad vi gör med det vi redan har fått.

Om en människa exempelvis gång efter annan under sina 30 år i kyrkan har fått svar på sina böner i form av en överväldigande känsla, men det sedan inte har lett till någon förändring i hjärtat eller beteendet, då är det kanske inte så konstigt att han inte får uppleva större ting.

För min del är en känsla det enda bönesvar jag fått, antingen att det känns överväldigande gott, varmt och kärleksfullt, eller att jag ”känner” en röst tala till mig, inte med ord utan snarare direkt till hjärtat. Det är allt jag behöver för att veta att Kristus är min Gud och att jag gör rätt i att tjäna honom, och jag är inte så säker på att en visuell manifestation skulle göra mig mera övertygad om det än vad jag redan är.

Idag bröt vi äntligen mönstret av att inte nå mer än en ”förstadiskussion” per dag, så har vi skruvat upp trenden till två.

En av våra diskussioner var med en Lestadian. Som de flesta talade han mycket om nåden, att det blott är tro på Kristus som frälser och det är inte så viktigt vad vi själva gör i livet. Jag ska inte repetera alla principer vi tog upp, jag hänvisar till tidigare inlägg (Lestadianer, förlåtelse och Hesekiel och framför allt Midsommar för mina ”argument”/undervisning).

Vi åt lunch tillsammans med Leif Back på Asian Garden, och under middagen samtalade vi lite kring frågan om nåd och gärningar. En av de saker som han sade var att vi alla kommer att lida pga de synder vi inte omvänt oss från när vi går över till andra sidan, oavsett vilka förbund vi ingått.

Jag tror han har rätt i det, för varje sanning vi känner till från Gud är ju något som skulle lysa upp vår vandrings väg, och göra vårt liv rikare och lyckligare om vi skulle leva enligt det. Om vi efter detta liv ser tillbaka på den lycka vi skulle kunnat uppleva och den glädje vi kunde åstadkommit i andras liv om vi hade levt efter Guds bud som vi kände till dem, men inser att vi valde annorlunda, då kommer vi nog att lida och ångra oss.

Innan volleybollen ikväll hade vi en diskussion med ett par i kanske 40-års åldern. De var stundom nyfikna och intresserade, men de var inte så intresserade av att engagera sig i läsning på egen hand. Då vi undervisade dem om bön kände vi den Helige Anden väldigt starkt. Det kanske var av den anledningen vi var hos dem – för att undervisa om och uppmuntra dem till bön, till samtal med vår Himmelske Fader.

Ikväll funderade jag över tvivel, och jag tror att tvivel är en naturlig del i vår andliga tillväxt. För att min tro, kunskap och vittnesbörd skall kunna växa måste jag nog möta tvivel och övervinna dem. Om man aldrig känner tvivel har man nog inte en äkta tro, om man inte vågar utvärdera och ifrågasätta det man tror på och det man undervisas om… har man nog snarare envist bestämt sig för att aldrig ifrågasätta sig själv. Och det är ju inte så ödmjukt.

Jag tror att min tro och min föreställning om mig själv och världen behöver vara föremål för ständig granskning om jag skall kunna växa i min tro och som individ.

Detta var en dag då vi verkligen kände oss välsignade. Vi var så klart i kyrkan på morgonen, efter det cyklade vi ut till Östman på väg mot Larsmo och pratade en stund med honom, nästan 1½ timme. Han hajade till då jag berättade att jag var från Karlstad, för han bodde där i 3 år under 60-talet, han visade oss på en karta osv. När vi var färdiga där så knackade vi på de dörrar som var på gatan (det var som på en liten udde på väg till Larsmo så det låg inte så många hus där). Det var ingen som var intresserad av vårt budskap, men vi blev bjudna på paj! Javisst, en kvinna sade då vi skulle till att gå ”men hej, ni måste vara hungriga, vill ni inte stanna på lite paj?” Och det är klart att vi gjorde.

Efter det besökte vi familjen Nyman, en mindre aktiv familj som bodde på samma gata som Johan och Camilla. Först satt vi i trädgården och hade trevligt och pratade. Vi pratade om hur vi blev medlemmar i kyrkan, jag fick berätta min story osv. Vi pratade även om skillnaderna mellan att vara missionär i Finland och att vara missionär i England, där han hade varit. Han berättade att där var det mest undervisning hela tiden, medan det här är mest knacka dörr och leta efter någon som kan tänka sig att prata med en främling. En av döttrarna hade lagat mat (hon hade varit utomlands en tid och lärt sig lite specialiteter som hon ville visa familjen). Vi fick också, det var gott.

Efter maten tog han själv upp en fråga som jag själv hade tänkt fråga honom. Han berättade att han lämnade kyrkan pga att han ville ha ett bönesvar, på samma sätt som Joseph Smith fick. Han hade varit medlem i kyrkan i nästan hela sitt liv, men han ville ha något mer bevis än att det bara ”känns bra”.

Vi hade ett långt samtal, för mig kändes det väldigt bra, jag kände mig fullkomligt lugn och jag lärde mig själv saker under samtalet, lärde mig av det jag själv sade, det är alltid ett säkert kännetecken på att den Helige Anden är med och vägleder.

Vi pratade en del om ämbeten i kyrkan, och hur ett kall att tjäna i kyrkan är att göra en del av det Herren skulle ha gjort för människor om han varit bland oss, det är ett arbete att föra människor närmare Honom på olika sätt.

Jag fick uppfattningen att han ville ”börja från noll”, och att Gud skulle uppenbara för honom därifrån vad han behövde göra och veta, så jag sade att ingen av oss ”står på noll”, vi har alla mycket kunskap given till oss, och Gud förväntar sig att vi handlar enligt den. Han har givit oss intelligens av en anledning. Även Joseph Smith hade mycket kunskap redan innan han fick sin första syn. Han läste Bibeln, han trodde på Kristus och han trodde utan tvivel på att Gud kunde och skulle besvara hans bön. På samma sätt måste vi utöva all den tro vi har, och i enlighet med den kunskap vi redan har, om vi skall få ett svar.

Jag tror inte att det är i överensstämmelse med ”himlens ekonomi” att Gud skall uppenbara samma sak för oss om och om igen, eller på fantastiska sätt uppenbara allt det som vi redan vet, bara för att vårt hjärta blivit ”hårt” och glömt det.

Det har gått över tre år sedan han läste någonting ur Mormons bok. Vi gav honom en utmaning inför den kommande månaden, att han skulle läsa ett kapitel varje dag, och att han skulle be och fråga sin Himmelske Fader om boken är sann, varje dag. Utmaningen innefattade också att han skulle knäböja med sin fru varje kväll i gemensam aftonbön. Han antog den, så nu får vi hålla tummarna för att han klarar av att hålla det.

Då vi talade om förbund, framför allt tempelförbund, verkade hans fru vara långt borta i tankarna. Om det var att hon var ledsen eller besviken så skulle jag förstå det. Vem väntar sig att en man som varit på mission osv. och som ingått högtidliga förbund med Gud i templet (förbund som i mycket innefattar henne) en dag bara vänder sig bort från allt, till synes utan anledning. Till synes… Jag vet givetvis inte vad hon tänkte eller kände, men det är min gissning.

På kvällen stannade vi till hos Michaela, men hennes pojkvän var där så hon hade inte tid. Av någon anledning fick det mig att tänka på den där dagen då jag samtalade med stavspresidenten, då jag fått ett nytt ämbete i Karlstad, den dagen jag kände så tydlig inspiration