Idag fick jag tre rapporter hemifrån ang. Bolliaden. En av dem var Jenny som berättade att hon hade dansat med många blyga killar. Jag antar att hon menade att hon bjudit upp blyga killar specifikt, lite för deras skull, sådana som kanske annars inte vågar. Det skulle inte förvåna mig om det var så, hon är så kärleksfull och omtänksam. Jag har tyckt så mycket om henne ända sedan i somras, och under de sista månaderna har jag verkligen bett Herren hjälpa mig att släppa tankarna på henne lite mera, och även att förbereda mig på att det kanske inte blir jag och hon, 2 år ifrån varandra är lång tid och man förändras ju…

Angelica berättade i sitt brev till mig idag att hon och Erik är förlovade! Nu, precis innan han skall åka på mission, kanske var lite otippat. Men det kanske är just därför. Hon kanske vill känna att han är hennes även när han är borta. Eller han kanske vill att hennes hand skall signalera ”upptagen” när hon är på aktiviteter, danser osv. medan han är i grekland och knackar dörrar, haha. Jag är väldigt glad för deras skull. Hon introducerade Erik till kyrkan, de gick i samma klass i gymnasiet, och jag tycker att de passar bra ihop.

Efter kl 18 arbetade vi som vanligt, men vi hade fakiskt två möten inbokade idag, först med Tommi och sedan Alexi. Vi tänkte undervisa dem den nya första diskussionen som vi gick igenom hemma häromdagen. Lektionen med Tommi gick bra, men jag vet inte riktigt hur mycket han hänger med eller förstår alltid (ska jag säga som inte ens kan språket haha).

Sedan var vi hos Alexi. Vi hade samma lektion planerad för honom som för Tommi, men Alexi pratar ju mycket själv, många frågor osv. En fråga som han hade handlade om syndafloden.

”-Jag har väldigt svårt att acceptera att hela jorden skulle ha stått under vatten.” Jag fick en tanke om det. En tanke som kanske inte är i linje med kyrkans lära, men jag uttryckte den ändå. Kanske det kunde få honom att släppa den detaljen, och se till helheten i vårt budskap istället. Hakar man upp sig på detaljer är det svårt att känna den Helige Anden.

”-Kanske det kan ha varit så, att alla människor som levde i världen då, ca 1000 år efter Adam, fanns i den regionen runt mellanöstern och Svarta havet. Kanske termen ”Hela världen” användes på samma sätt som i Rom, då ”hela världen” skulle skattskrivas. Då innebar det hela Rom, eller hela den kända världen.”

Vi hade allt som allt en bra diskussion, tyckte jag. Efter det var det dags att gå hem för kvällen, vi stannade till på S-market för att handla lite bröd och juice.

”-Det känns verkligen kul med Alexi, visst går det bra? Jag känner alltid anden¹Ibland säger vi slarvigt bara ”anden” när vi menar ”Den Helige Anden”, när man känner Guds inflytande och påverkan. Det gäller de flesta i kyrkan, även på engelska ”the spirit” när man menar ”the Holy Spirit” (el. ”Holy Ghost” som är den föredragna termen i kyrkan). starkt när vi är där”

”-Öhm… jag vet inte det, jag känner inte anden när vi är där. Jag har nog tyvärr inte så mycket tro på att han kommer att omvända sig och ta emot Kristus.”

”-Hmm…” sade jag bara, och han fortsatte

”-Jag var likadan som greenie, när jag var ny så tyckte jag det var så kul och spännande när man fick undervisa någon, så jag trodde att jag kände anden i varje diskussion.”

Ja, eller så gjorde du det också innan du blev gammal och trött. Men det där sade jag inte till honom, jag tänkte det bara för mig själv. Ibland undrar jag varför han fortfarande är här när han helt verkar sakna tro på det vi gör, eller på människorna vi träffar och undervisar. Jag tänker inte bli sådan när jag har varit här lika länge som honom.

Idag var vi i olika möbelaffärer och tittade på nya sängar. Vi skall försöka övertala missionkontoret att vi behöver det. Det var lite kul, för de första två sängförsäljarna gjorde exakt samma sak – vi frågade naturligtvis om några av de billigaste sängarna. De pratade lite kort om den sängen vi frågat om, sedan pekade de på en annan säng i andra ändan av rummet som kostade i alla fall dubbelt så mycket, och så jämförde de dessa två sängar. ”Om du istället då tittar på den här så har ju den…” och så lade de krutet på att snacka om den dyrare sängen. Exakt samma taktik på båda ställena, fantastiskt. Vi lämnade dem båda två ganska snabbt och gick till Jysk, där hade de inte samma säljtaktik. De hade vad vi ville ha, men inte i lager. Äldste Smith vägrade att ringa kontoret och fråga om de ville bekosta det, så jag ringde, och det var inga problem. Vi beställde sängarna. De kostade runt 1500kr/st (€150).

Efter det tyckte Äldste Smith att vi skulle cykla förbi hos en kvinna som vi knackade på hos förra veckan. Hon hade inte tid då men vi fick komma tillbaka hade hon sagt. Vi hade tur och hon var hemma. Vi undervisade den nya första diskussionen och det gick bra, hon ville ha Mormons bok och sade att hon skulle läsa och be om det. Vi bestämde en tid om ett par dagar då vi skall komma och svara på frågor, och kanske undervisa henne mer.

Efter middagen planerade vi inför kvällens besök hos Oksanen.

”-Vad tycker du att vi ska undervisa om ikväll?” Det hörde inte till vanligheterna att han frågade mig om det.

”-Avfallet kanske?”

”-Det kan vara en god idé. Vi kan köra efter tredje diskussionen rakt av då, och så får vi se om diskussionen tar en annan vändning, i så fall får vi improvisera lite.” Han köpte mitt förslag rakt av, det hörde heller inte till ovanligheterna. Antingen börjar han lita på mig mer, eller så börjar jag lära mig hur man skall göra nu, eller hur han vill att man skall göra.

Vi kom dit vid 19-tiden. Först satt vi och pratade lite om svenska språket, grabben satt med sin svenskaläxa och jag hjälpte honom lite på ett hörn. Jag visade dem även bilder hemifrån och på min familj. Min diskussionsbok låg på bordet och Timo tog den och började bläddra lite nyfiket i den. Av en händelse så slog han upp just det vi hade tänkt undervisa om idag, han satte igång att läsa högt där vid köksbordet.

Det var ju som sagt precis det vi tänkt ta upp, så vi fortsatte att undervisa om avfallet och återställelser genom historien. Vi pratade om hur Adams barn inte ville lyssna på Adams undervisning utan vände sig till ”sina egna vägar” som skriften säger. Vi pratade om hur Noah predikade i över hundra år (ref?) och trots det till sist endast kunde rädda sin egen familj i arken medan de andra människorna ”sveptes bort” i översvämningarna. Vi berättade om Abraham, om hur Gud än en gång sände en profet för att predika för folket efter det att Noahs barn hade nedsjunkit i otro och orättfärdighet. Abraham fick stora löften till följd av sin rättfärdighet och sin trofasthet, men hans folk levde inte länge i rättfärdighet. Moses sändes för att rädda en del av Abrahams avkomlingar ur slaveriet i Egypten. Moses tog sedan även emot Guds lag för Israel, som de tio budorden var en del utav.

Vi pratade om hur Gud sedan sände sin Son för att återställa sanning som än en gång gått förlorad, och för att sona för världens synder genom sitt försoningsoffer. Det tog inte särskilt lång tid efter apostlarnas död innan den kyrkan, Jesu Kristi Kyrka, eller ”De heliga” som kyrkans medlemmar på den tiden kallades (Apg 9:13,32,41; Rom 12:13 etc.), hade förlorat den enkla sanningen i Jesu lära. Man hade blandat upp den med sin tids filosofi och mytologi från Grekland och Rom. Tiden som följde på det här, medeltiden, kallas ofta för ”de mörka århundradena” (”Dark ages” på engelska).

Det fanns dock ljus i tunneln. Under upplysningstiden började ett ljus gå upp och goda människor ifrågasatte påvekyrkans läror och seder, och kanske framför allt dess maktutövning. Många dog som martyrer och offrade livet för att mera sanning om Gud skulle bli känd av folket, genom att predika eller översätta eller distribuera bibliska texter. Det här förberedde världen, i alla fall väst, för återställelsen av evangeliet. Människor blev öppnare kring religion, och allmänheten blev kunnig på ett helt annat sätt nu när bibeln var tillgänglig för dem.

År 1820 satte Gud sin hand till verket för att en sista gång återställa till jorden det som förlorats, för att påbörja alltings återställelse. Joseph Smith kallades, som den sista att återställa sanningar till jorden efter ett avfall. Till honom gav Gud löftet att detta inte skulle tas bort från jorden igen förrän Kristus återvänt i sin härlighet och makt och uppenbarat sig för alla nationer på jorden.

Efter diskussionen tyckte de båda att det var mycket logiskt och det kändes som att poletten med Joseph Smith trillade ner. Då sade jag

”-Vi kan diskutera det här i evighet, men enda sättet för er att veta att det är sant är att läsa Mormons Bok och själva be och fråga Gud om den är sann, som Moroni skriver i sista kapitlet…”

”-Vi vet…”

Anne, dottern, var där och gillade också lektionen. Vi hoppas att vi kan förmå dem att börja komma till kyrkan. Om de håller det de lovat att göra (läsa skrifterna, be, komma till kyrkan) så kommer de att få ett vittnesbörd själva. Då kommer de att veta…

Idag var vi nere i centrum och skriftade igen. Vi lämnade en Mormons bok till en man förra veckan som sade att vi inte skulle komma tillbaka den närmaste tiden, han ville undersöka själv. Nu råkade det falla sig så att när vi precis gått förbi hans dörr, utan att knacka på, kom han ut, fullt påklädd. Han skulle ner till affären. Vi pratade en liten stund, han hade inte börjat läsa ännu, men han frågade lite om släktforskning (genealogi). Han verkade mera intresserad än sist vi träffade honom, och nu ville han gärna träffa oss igen, så vi bestämde en tid till helgen.

Senare, i samma byggnad, hände något intressant. Nästan högst upp i trappuppgång A öppnade en nyvaken kille dörren. Han hade långt vågigt hår, det var lite svårt till en början att avgöra om det var en tjej eller en kille, men när han började prata var det uppenbart. Han mumlade något om att det inte var ett bra tillfälle, och vi gick vidare. Någon kvart senare, när vi hunnit över till trappuppgång B och knackade på dörr efter dörr där utan att möte en själ, kom någon springande ner för trappan från våningarna ovanför. Det var samme kille. När han hittade oss satte han sig ner på ett av de sista trappstegen och hämtade andan.

”-Hej.”

”-Hej” svarade vi glatt men förvånat.

”-Jo, jag kom ihåg att förra gången ni var här, för nästan ett år sedan, då hade jag heller inte tid, och då lovade jag mig själv att nästa gång ni kommer, då skall jag lyssna på ert budskap.”

Oj då, ”så trevligt” tänkte vi såklart. Och att hålla löften till sig själv på det sättet är ett mycket bra tecken.

”-Vill ni följa med upp till min lägenhet en stund?” frågade han.

Svaret på den frågan var väl givet. Vi gick med honom tillbaka upp i andra trapphuset. Hans lägenhet var en enrummare. Efter en liten hall med toalett kom man in i ”rummet.” Till vänster fanns en kokvrå, alltså ett kök att gå in i men utan plats för bord eller stolar. Runt hörnet till höger fanns en sovalkov. Han hade en rejäl trave med pizzakartonger från den finska pizzakedjan ”kotipizza” (för övrigt dyrt här i finland, 8€ och uppåt). Väggarna var klädda med några fantasy-målningar och det skulle visa sig att han hade många intressen gemensamt med mig, från min ungdom, bl a rollspel och warhammer (figurspel).

Vi satte oss ner i soffan, han satt mitt emot. Efter att ha pratat lite om livet som missionär, vad vi fyller dagarna med och diverse annat av det vanliga som folk brukar vara nyfikna på, kom vi in på anledningen till att vi är här – vårt budskap. Han lyssnade och ställde några uppriktiga frågor.

”-Vad är bön egentligen? Tror man att man kan påverka Gud att ändra sina avsikter när man ber?”

Jag kände att jag ville besvara den frågan.

”-När vi ber så ber vi ’i Jesu Kristi namn’. Att be i hans namn innebär egentligen att våra tankar och känslor skall vara desamma som hans. Det handlar mera om att försöka känna Herrens vilja och avsikter än att förändra dem. När vi är rena och uppriktiga, så kan våra avsikter och tankar vara desamma som Kristus tankar och avsikter.”

”-Hmm.. bra svar. Och bra sagt dessutom.” Min kamrat fortsatte

”-Vi skulle faktiskt prata lite om bön. Du skall som sagt få en Mormons bok, och när du har läst lite i den så vill vi att du har en bön för dig själv och frågar Gud om det du har läst är sant, och om boken kommer från Honom.”

Alexis satt tyst en stund med handflatorna ihop under ansiktet. Jag kände att det var ett tillfälle för mig att berätta om mina bönesvar, så jag sade:

”-Jag vet inte exakt hur du känner för det här med bön, men jag vill berätta att jag faktiskt har fått svar på mina böner. När jag läste Mormons bok för första gången så var det särskilt tydligt. Mitt svar var inte hörbara ord eller någon stor uppenbarelse i stil med vad Joseph Smith fick uppleva, men det var ändå ett tydligt svar. Jag kände ett överväldigande lugn och stor glädje, och på något sätt ’kände’ jag ljus, inte såg men kände liksom ljus, och värme.”

”-Jag lovar att läsa i boken” började han… ”och jag tvivlar inte på din upplevelse, men jag kommer inte att be. Jag anser inte att det behövs.”

Vi hade varit hos honom närmare en och en halv timme och det började bli dags att gå. Vanligen stannar vi aldrig längre än 40 till 60 minuter på en undervisning, men han hade många frågor och diskuterade mycket och gärna.

Under tågresan hem idag funderade jag över berättelsen från igår. Jag tänkte även på en upplevelsen som mamma hade i templet i Stockholm för några år sedan… Jag skall inte återge några av detaljerna från den upplevelsen här, sådant är heligt och personligt, och något man själv måste få avgöra när och med vem man vill dela.

När vi lämnat vår packning hemma i lägenheten och ätit lite cyklade vi ner till stan och knackade lite dörr igen. När vi knackat oss igenom några hyreshus öppnades dörren av en kille i vår ålder. Äldste Smith var väldigt vänskaplig med honom, och den unge mannen visade stort förtroende tillbaka. Det visade sig efter en stund att de träffats tidigare, och att han fått en Mormons Bok av Äldste Smith och Äldste Peterson i somras. Han hade inte läst något direkt i den, men han ville gärna prata med oss så vi slog oss ner i hans vardagsrum och pratade om det vanliga i en första diskussion – Gud, Kristus, Kristi kyrka, Mormons bok och bön, och att få svar på sina böner.

När vi gick därifrån hade Äldste Smith en känsla av att det var så fantastiskt att vi funnit honom igen. Det var visst inte hans egen lägenhet utan hans flickväns – det var inte här de träffade honom förra gången. Tommi heter han förresten.

”-Jo, det var ju ett bra sammanträffande” fick jag hålla med om. ”Men så otroligt var det väl inte att stöta på honom igen efter ett halvår, med tanke på alla dörrar vi knackar på i den här stan…”

”-Nej, men vi har ju skriftat ganska mycket här nere i stan, den här byggnaden hade ju bara 3 dörrar kvar, alla andra har vi ju markerat som ’inte intresserade’. Med tanke på alla gånger vi varit här så borde ju risken vara ganska stor att vi stött på flickvännen och att hon inte varit intresserad.”

”-Jo det förståss.”

Jag fick hålla med om att det var ett antal omständigheter där som samverkat till vår fördel, och diskussionen kändes bra. Kanske det här är början på något stort. Dock glömde vi att ha själva avslutningsbönen med honom, och jag fick inget tillfälle att bära mitt vittnesbörd, berätta hur jag fick ”mitt svar” att evangeliet är sant. Jag tror att både jag och Äldste Smith behöver sluta vara så ”blinda”, att vi behöver bli bättre på att förvänta de välsignelser som vi hoppas på och ber om.

Kvällen avslutades med lite skriftande i område 6, Lohja, varefter vi besökte familjen Kokkonen. Mirja klippte oss (eller klippte ”våra frisyrer” som man säger på finska), och vi hade med oss ett särskilt budskap till Ari, det var ett tal från förra generalkonferensen, en av mina favoriter: ”dad, are you awake?” (pappa, är du vaken?).

Så var de röda dagarna över och vi är tillbaka i rutinerna som vanligt. På förmiddagen gick vi och knackade dörr i lägenhetsområdet strax väster om vårt kvarter, utan resutat. Efter en typisk missionärs-hemmamiddag, köttfärssås och spaghetti, var det ut igen och knacka dörrar nere i stan. Vi blev insläppta hos en äldre dam som gärna pratade om tro. Efter en stunds småprat började Äldste Smith med den första lektionen och pratade kort om Fadern, Sonen, och hur Mormons bok är ett vittne om dem. Hon verkade ha fått förtroende för oss, kände kanske att vi var goda pålitliga människor eller så, för sedan öppnade hon sig och började berätta några riktigt svåra saker som hänt henne i livet.

”-Jag hade tre pojkar, men ingen av dem blev 25…”

Hon berättade att de alla omkommit dramatiskt i tjugoårsåldern. En hade tagit sitt liv, en annan hade blivit mördad, och den tredje hade ”fallit i en flod”, några fler omständigheter där uppfattade jag inte, kanske hon gav Äldste Smith mer detaljer, kanske händelsen till denna dag inte är helt uppklarad. Jag tyckte väldigt synd om henne, tänk smärtan hon måste ha känt, under så många år… det gör säkert fortfarande ont att prata om det, men jag föreställer mig att tiden åtminståne ger någon lindring.

Jag kom ihåg filmen ”särskilda vittnen om Kristus” hemifrån, jag brukade titta på den till frukost flera gånger i veckan innan jag gick till skolan sista året i gymnasiet. Thomas Monson, som då var en i de tolv apostlarnas kvorum, berättar i filmen om hur han besökte en sjuk äldre man som frågade honom ”Thomas, vad händer med min ande när jag dör?”. Äldste Monson hade då öppnat sin Mormons bok, och ”råkat” hamna på Alma kapitel 40. Han läste vers 11 för den mannan (Se President Monsons vittnesbörd i sin helhet här). Jag kände att jag ville göra samma sak för den här kvinnan, så jag slog upp Alma kapitel 40 och läste verserna 4 och 11

”Se, det finns bestämd då alla skall uppstå från de döda. Men när den tiden kommer vet ingen. Endast Gud vet den bestämda tiden.” (Alma 40:4)

 

”Och beträffande själens tillstånd mellan döden och uppståndelsen: Se, det har tillkännagivits för mig av en ängel att alla människors andar, så snart de skiljs från den dödliga kroppen, ja, alla människors andar, vare sig de är goda eller onda, tas hem till den Gud som gav dem liv.” (Alma 40:11)

”-Jag vet att dina söner har tagits hem till Gud, och du kommer att möta dem där en dag”

”-Jag tror också på det”

Det var ett bra samtal vi hade med henne. Hon ville gärna ha Mormons bok, så vi gav henne en bok och hon sade att vi gärna fick komma tillbaka när vi var i området.

Senare på kvällen var vi hemma hos familjen Oksanen igen. Ikväll såg vi på filmen ”Guds lamm” som handlar om Kristus sista dagar på jorden. Precis som vi planerade efter förra gången vi var här, pratade vi lite om tempel också. Vi pratade om hur det som vi gör och får lära oss i templet kan påverka oss, exemeplvis eviga äktenskapsförbund.

Sedan sparade Äldste Smith inte på krutet. Han berättade för dem precis sina känslor för dem, att de var en så varm, ärlig och öppen familj, att det på alla sätt verkade som att de ville ha Kristus i sina liv, att de har känt Den Helige Anden vid många tillfällen osv. Han förklarade avfallet i korta men tydliga drag, och berättade för dem än en gång att det enda sättet är att be och fråga Gud, var och en på egen hand. Det är enda sättat man kan veta.

”-Det förundrar mig verkligen att ni har träffat missionärerna under så många år utan att ta emot dopet. Ni tror ju på allt ni har fått lära er och ni har känt Den Helige Anden så många gånger.”

Det var tyst i rummet. Han hade inte alls någon hård ton utan en vänlig, kärleksfull röst. Han fortsatte

”-Vi är inte på något sätt här för att tvinga er till något som ni inte vill. Men vi vet att det här är Herrens kyrka, och det finns så många välsignelser ni borde ha i er familj: Den Helige Andens gåva, prästadömet, templets välsignelser och kunskap… Jag märker ju att en del av er bara längtar efter det, vad är det som håller den andra delen av er borta från det?”

De hade inget svar. De tittade på varandra, men fann inga ord. Jag kände Anden så starkt, och jag hade inte blivit förvånad om den ena hade sagt till den andra ”Ska vi inte döpa oss då?” Men ingen sade något. Det här var precis i slutet av vår diskussion, Timo skulle strax skjutsa hem oss. Han gick för att hämta sin jacka. Medan han var borta sade Auli ”vi vill gärna träffa er snart igen.” I bilen, på vägen hem, sade han samma sak.

”-Vi kanske kommer till kyrkan på söndag” sade han sedan. Det vore väldigt väldigt kul.

Det var en givande dag, riktig undervisning och vittnesbörd från hjärtat. Jag hoppas att jag vågar vara lika rak på sak när jag står där i Äldste Smiths skor om något år.

Tisdagen började med distriktsmöte (det var därför vi var i Oulu igen). Efter det gick vi ut på stan och skulle ha ett ”streetmeeting” (gatumöte). Det brukar gå till så att några av oss står och sjunger psalmer ex. på ett torg eller en gågatan, och de andra går runt och pratar med människor som passerar. Då och då händer det också att någon stannar för att titta och lyssna, och kanske till och med ställa en fråga. Men oftast får vi gå fram och ta kontakt med folk, och försöka få dem att intressera sig tillräckligt för att stanna.

Vi hade knappt hunnit börja sjunga innan ett byggnadsarbete satte igång bakom oss. Det förde sådant oväset att det är tveksamt om folk ens hörde att vi sjöng. Jag gick i alla fall runt och kontaktade, och jag träffade en trevlig kvinna som tog sig tid att stanna

”-Hej, jag representerar Jesu Kristi Kyrka och tänkte berätta lite om den här boken” jag höll fram Mormons bok och fortsatte:

”-Har du hört talas om Mormons bok?”

”-Ja, jag har varit på besök i Salt Lake City – mycket trevliga och bra människor.” Oj, vad var chansen att man skulle hitta någon som besökt Salt Lake…

”-Jag tänkte berätta lite om den här boken och ge dig ett exemplar, har du ett par minuter?”

”-Ja visst.”

”-Du känner säkert till att Bibeln till största delen är en berättelse om Guds handlande gentemot forna Israel, med profetior, bud och undervisning?”

”-Ja, jag har allt läst Bibeln.”

”-Så bra. Mormons bok är en berättelse om Guds handlande gentemot ett folk som lämnade Jerusalem 600 f kr, och som så småningom färdades med skepp till den Amerikanska kontinenten. De växte och blev ett stort folk. Mormons bok berättar deras historia, den berättar om hur de periodvis levde efter Guds bud, men ofta behövde Gud sända profeter till dem för att predika omvändelse, precis som i Israels historia i Bibeln. Mormons Bok berättar 1000 år av deras historia.”

Medan jag berättade för henne bläddrade jag bland bilderna som sitter i början av boken, så att berättelsen skulle bli mer levande. Det där uttrycket ”så småningom” hade jag lärt mig samma morgon, det är ganska roligt på finska, för direkt översatt betyder det ”lilla tystnad” (pikko hilja). Hon verkade intresserad så jag fortsatte

”-Höjdpunkten i Mormons bok är runt år 33-34 e kr. När Jesus hade dött i Jerusalem och uppstått, besökte han detta folk och undervisade dem. De hade dittills levt efter Moselagen, precis som folket i Jerusalem gjorde när Jesus kom till dem. Han undervisade dem samma evangelium som han predikade när han levde i Israel, bl a finns hela bergspredikan upprepad här, det säger något om hur viktigt innehållet i bergspredikan är. Han botade deras sjuka och välsignade deras små barn. Han kallade 12 apostlar och upprättade sin kyrka precis som han hade gjort i Jerusalem. Efter hans besök levde folket rättfärdigt i tre generationer. Sedan började de tyvärr bli orättfärdiga igen, och ville inte lyssna till profeterna som Gud sände till dem. Deras nation gick under i ett stort krig 421 år e kr.”

Jag visade några ställen som jag hade markerat i boken som var bra att börja med när hon läser hemma, dels stycket om Jesus besök, och dels Moronis löfte att alla kan få veta att boken är sann genom bön, genom den Helige Andens kraft.

”-Vill du att vi kommer förbi och besvarar eventuella frågor om det du läst, och lära dig mer om Jesu Kristi Kyrka i vår tid?”

Nu blev hon lite mer obekväm, som de flesta.

”-Har du ert nummer här i någonstans, så kan jag ju kontakta er i så fall”

Jag visade henne att det stod på insidan av pärmen, där stod även våra mötestider i kapellet. Jag bjöd in henne till kyrkans möten på söndag, men insåg att hon förmodligen inte kommer att ta det steget, eller ringa oss, även om hon är lite nyfiken och småintresserad.

”-Har du några frågor så kan jag försöka svara nu innan du går?”

”-Ja, varför heter den ’Mormons’ bok?”

”-Det glömde jag säga. Mormon var en av de sista profeterna. Han var den som tog alla deras historieuppteckningar och sammanställde till den här lilla boken (fast på deras språk då). Gud hade visat honom vår tid och vilka problem vi skulle ha bland oss, och Mormon valde ut de bitarna ur deras historia som innehöll liknande problem, det som bäst kunde hjälpa oss.”

”-Men hur hittade man Mormons bok efter så många år, sa du 400 e kr? Kan en bok bevaras så länge, den går väl sönder?”

Jag hade visst missat flera detaljer i min presentation. Jag får skylla på de där gatuarbetarna som väsnades så i bakgrunden.

”-Gud befallde Mormons son Moroni att gräva ner uppteckningen i jorden. Boken var inristad på metallplåtar så att den skulle bevaras. Den låg sedan gömd i ca 1400 år tills samma profet, Moroni, uppenbarade sig som en ängel för Joseph Smith och visade honom var plåtarna fanns. Gud gav uppdraget och kraften till Joseph Smith att översätta uppteckningen från det egyptiska språket som den var skriven på till modernt språk, till engelska.”

”-Jaha. Men nu måste jag nog vidare. Tack så mycket för boken, jag skall läsa i den.”

”-Ok. Jag har haft mycket hjälp av Mormons bok i mitt liv, den betyder väldigt mycket för mig. Ha en bra dag, hejdå.”

”-Hejdå.”

Det kändes bra. Jag hade fått en bra kontakt, och jag var själv förvånad över hur mycket jag kunde säga och förstå på finska.

Under dagen var jag med Äldste Williams. Vi besökte två medlemmar, och gav en prästadömsvälsignelse¹Prästadömet är myndighet att handla i Guds namn. De som bär prästadömet kan lägga sina händer på någons huvud och uttala en välsignelse enligt den Helige Andens vägledning. Man kan också ge välsignelse till läkedom, då smörjer man först den sjuka personens huvud med en droppe invigd olivolja, därefter ger en välsignelse som ovan.. I bilen på vägen hem pratade vi lite om hur vi kan öka vår tro. Tro att ha framgång i vårt arbete. Tro att finna de som söker mening i sina liv. För det första måste vi vara lydiga till Guds bud, och i vårt fall som missionärer även reglerna som våra inspirerade ledare bestämt om. För det andra krävs att vi gör ett offer av något slag. Det visar för vår Himmelske Fader att vi är allvarliga, det visar vår kärlek till Honom, och det gör att vi förväntar oss välsignelser från Honom. Sist men inte minst måste vi utgjuta våra hjärtan i bön till Honom. Liksom Enos måste vi utgjuta våra hjärtan i mäktig kamp inför Herren.

Vi åt lite kvällsmat och så åkte jag och Äldste White ner en sväng på stan för att göra lite ”hardcore contacting.” Så kallar vi det när vi går ut och kontaktar i extrema väder. Det blåste väldigt mycket och väldigt kallt ikväll. Vi fick ta skydd bakom hörn och husknutar, och det är ju inte många ute i sådant väder heller, alla är definitivt på väg någonstans. Vi fick dock kontakt med ett par människor. En vänlig man som vi mötte på gatan nere vid vattnet (vid biblioteket) frågade mig om hur jag blev medlem i kyrkan, så jag fick berätta en kort version av min egen omvändelse och bära mitt vittnesbörd där i kvällsstormen. Efter en stund i den isande kylan skulle vi bege oss hem. Jag drog med mig äldste White till McDonalds, inte för att jag var sugen själv, men Äldste Smith hade ju pratat så mycket om det så jag tänkte köpa med en BigMac åt honom. Han uppskattade det.