Etikettarkiv: andlig tanke

Anden varnar oss för olycklighet

Publicerat av

En ung kvinna som hade tal på sakramentsmötet idag, och som fick mig att tänka på Stina, sade något tänkvärt ”kärlek bottnar i tacksamhet”.

Innan vi åkte hemifrån idag hade jag en bön att Jukka (vår ”undersökare” dvs en av dem som vi undervisar om kyrkan) skulle komma till kyrkan, och kanske helst ikväll till Haaga till Conovers presentation. Jag frågade Herren om det fanns något som jag kunde göra, något som jag kunde offra, för att han skulle välsigna Jukka att komma. Jag kände svaret nästan omedelbart ”det enda offer jag någonsin krävt av dig – ett brustet (ångerfullt) hjärta och en förkrossad (lydig) ande”.

Tyvärr kom han inte, inte till något av mötena. Det betyder inte att jag inte frambar mitt offer… (jag säger heller inte att jag gjorde det). Vi skall dock träffa honom imorgon eftermiddag.

Jag kom att tänka på den där varnande rösten/känslan som man får ibland. Jag har ofta tänkt på det som den Heliga Anden varnande oss för det som är fel eller farligt. Men jag fick idag ett annat perspektiv på det hela. Den helige anden varnar oss egentligen för olycklighet. Vår Himmelske Fader vill att vi skall vara lyckliga, och visar oss genom sina bud och sitt evangelium vägen till största lyckan. Om vi inte följer den Helige Andens varningar och maningar, kommer följden att bli mindre lycka än vi hade möjlighet till.

Vi hälsade på en mindre aktiv broder som gärna vill börja komma till kyrkan igen. Bekantade oss mest bara, sedan hade vi en bön tillsammans, och åkte till familjen Nuutinen för middag. Vi gjorde pappersflygplan med pojkarna.

På kvällen var vi på Äldste Conovers presentation i Haga, Jukka dök som sagt inte upp.

Jag vill ägna lite utrymme åt undervisningen som var i kyrkan idag. Broder Jones hade en lektion på prästadömsmötet som jag tyckte var så bra (som vanligt). Först pratade vi om bön, och han summerade alla svar med att säga att ”genom bön kan vi lära känna Gud, och om vi lär känna Gud, då lär vi känna oss själva, för vi har i grunden samma egenskaper, vi är hans barn.”

Efter det läste vi från Matteus 6 om bönen ”fader vår”, eller ”bönens ordning” som han kallade det. Vi stannade särskilt vid ”ske din vilja på jorden så som i himlen”. Tänk på himlen, alla planeter och stjärnor som är perfekt organiserade. Där sker Guds vilja. På jorden – inte riktigt än. Någon påpekade dock att i naturen gör den det, naturen är perfekt, endast människan brister.

Om vi fortsätter liknelsen och säger att himlen representerar det andliga, och jorden det köttsliga, så är det som att säga ”ske din vilja i köttet, såsom i anden”.

Nästa sak vi stannade vid är inställningen då vi ber. Här läste vi även från Alma 38 och Lukas 18. I Lukas läser vi om fariseen och publikanen som båda bad. Fariseen trodde att han var rättfärdigare än publikanen, men gick därifrån orättfärdigare än publikanen som erkände sin synd för Gud och bad om förlåtelse istället för att andligt sett slå sig för bröstet. Om vi är som fariseen och ”tror att vi är något” kan vi aldrig genom våra böner ”lära känna Gud” vilket är evigt liv (Joh 17:3). Vi kan alla ibland ta en titt på oss själva och tänka ”är jag fariseen eller publikanen?” Om vi försöker ”frälsa oss själva” genom våra gärningar är vi som fariseerna. Endast genom Kristi blod kan vi göras rena. Endast genom tro vilken får uttryck i omvändelse.

Den sista saken vi tittade närmare på var metodiken i våra böner. I Alma 33:4-7 talas det lite om platsen där vi ber.

Läraren hade en tanke om att detta kunde vara en liknelse om vårt förhållande till Gud. Ödemarken är världen, det andliga ”babylon” där en främling befinner sig. Åkern är givetvis tjänarens plats, huset och rummet är där familjen och vännerna uppehåller sig.

Avslutar dagen med ett citat från Harold B Lee: ”Vad större framgång kan du ha än det att du ärver ’allt vad fadern har’?” Arbete och karriär är inte så viktigt i jämförelse med familj, och att göra rätt val på den fronten.

Tre nivåer för missionärsarbete

Publicerat av

Morgonen bestod av dörrknackande. Jag noterade att jag inte längre tycker det är så jobbigt med långa pass av dörrknackande, vet inte om det är bra eller dåligt. Synd att man haft det så mycket att man vant sig. Men bra att man inte blir matt och uttråkad lika fort.

Jag upplever det som att det finns tre lägen eller nivåer att göra missionärsarbete på.

  1. Förkrossat hjärta och ångerfull ande 1Förkrossat – eller ödmjukt – hjärta och ångerfull ande, en ande inställd på omvändelse, är ett uttryck som används ofta i skrifterna för att beskriva själens tillstånd då vi är ”på rätt väg”, då vi ödmjukt erkänner att endast Kristi försoning kan frälsa oss från våra synder, men aktivt arbetar på att bli mer lika honom i våra gärningar, ord och handlingar.. Jag tror att jag är som mest effektiv och inspirerad då jag arbetar i detta tillstånd. Jag kan känna inspirationen flöda till mig, och jag känner kärlek för människorna omkring mig. Det här tillståndet är givetvis eftersträvansvärt, men ärligt talat har jag inte befunnit mig i det så särskilt ofta under min mission.
  2. Personligt. Detta tillstånd befinner jag mig ofta i, idag till exempel. Då jag talar med någon så är jag mig själv, jag vågar säga det jag vill och försöker inte vara någon annan, eller något jag inte är (den käcka försäljar-missionären etc.). Jag tror inte på att försöka vara någon eller något jag inte är för att bättre utföra min uppgift. Det är bättre att vara sig själv bara.
  3. Missionär – Att bara göra missionärs-saker, utan att ha hjärtat med i det till 100 procent. Att säga memorerade fraser osv. Det här läget hamnar man i när man är utmattad, eller av andra anledningar utstörd, känslomässigt, fysiskt eller andligt. Det är det sämsta givetvis, men tyvärr det läge man hamnar i stor del av tiden. Men jag har ändå sett viss framgång från arbete i detta läge, så om detta är allt jag orkar, så är det bättre att göra det än att inte göra någonting alls.

Vi åt middag hos medlemmar ute i Kauklahti, det var lite komiskt – de är så snälla och ger oss middag nästan varje vecka, men idag hade de så brottom att alla behövde åka när vi satte oss för att äta, så vi satt ensamma kvar i deras hus. Vet inte om det är mot någon missionärsregel… förmodligen hehe. Jag får alltid många tankar om familj (min framtida) när jag är hemma hos dem, och även hos andra medlemmar. En annan tanke – det är en välsignad tid att vara missionär och få så mycket tid för sig själv och nära Herren, att få lära känna sig själv och fundera på olika saker, komma fram till vad man själv tror och tycker utan så mycket påverkan från föräldrar och vänner (om man inte räknar kamraterna på mission som vänner – vissa är väl att räkna som det i alla fall hehe).

Konferens m Äldste Rakow

Publicerat av

Idag, exakt ett år efter att jag anlände till Kajaani, hade vi zonkonferens/mission tour1Mission tour kallas det för då någon av kyrkans ledare på allmän (general-)nivå besöker missionen (de är på en ”tour” för att besöka olika missioner i världen). Äldste Holger Rakow (som jag mött en gång tidigare hemma på ett ledarskapsmöte) med sin fru. Jag lade särskilt märke till det sätt som de behandlade varandra på, de ver så kärleksfulla mot varandra. Mycket inspirerande. De berättade en gripande historia om hur de först inte kunnat få barn, och sedan fick de tre på en gång, dels ett eget, och dels genom att hans syster plötsligt gick bort i en bilolycka så att de fick ta hand om hennes två barn. Då jag såg på detta par och deras till synes orubbliga tro önskade jag detsamma för min egen framtida familj. Jag kände hur de två måste ha arbetat på sin tro och på sitt förhållande, både förhållandet till varandra och till Herren.

Men för att börja från början av konferensen. Syster Hoyt öppnade med att berätta om några reflektioner hon gjort. Hon sade ”Jag gläds åt att se nya missionärer komma in till finlandmissionen, fulla av hopp, tro och styrka, men det får mitt hjärta att brista när jag ser dessa missionärers ljus och styrka gradvis försvinna när det börjar bli svårt, när motgångarna kommer, och när de inte får undervisa så många människor som de hade hoppats på. Verket fortskrider inte så som de hade planerat.”

Hon uppmanade oss var och en att ha en ”moralisk inventering”. Hon lovade att ”om vi bara ökar vår tro och vårt hopp, kommer denna mission att se större framgång.”

President Hoyt talade om lite samma sak. Han började med att berätta att missionärer blir så peppade i MTC, men när de kommer ut på fältet och möter motgångar, vad händer då? Han räknade upp en rad saker – man möter tvivel, brister i kärlek till sin nästa, vi blir världsliga i vår inställning, vi kan bli dömande gentemot de människor vi möter (ett enkelt sätt att känna bättre för sig själv är ju att se ned på andra) med mera med mera.

En anledning till detta är att vi spenderar så oerhört mycket tid med att förbereda oss, inte bara den korta tiden i MTC men varje morgon och förmiddag under hela missionen, i två års tid. Vi förbereder och planerar dagen, vi förbereder oss för att undervisa genom att noggrant studera skrifterna samt missionärs-lektionsplanerna, och inte minst genom att studera och lära oss ett mycket svårt språk, i det enda syftet att utföra Herrens kall att inbjuda människor att komma till Kristus. När vi väl kommer ut i ”verkligheten” får vi dock nästan aldrig använda det vi lärt oss och det vi spenderat all vår tid med att förbereda oss för. Det är lite som att ständigt bereda sig för en strid som man aldrig får utkämpa.

En annan viktig sak att komma ihåg är att vi är själva ansvariga för hur vi känner och mår. Ofta väntar vi att någon annan skall lyfta oss då vi har en dålig dag, eller att något skall hända så att vi kan känna oss lyckligare, men det är faktiskt vårt eget ansvar att göra oss lyckliga. Kraften finns inom oss, vi kan lyfta oss själva även om det krävs ansträngning.

President Hoyt berättade att han får en hel del intressant information då missionärer åker hem, då de har sin sista intervju med honom. Han berättade om en missionär i den grupp som just åkte hem, som hade berättat för Pres. Hoyt att han varit i ”robotläge”2Robotläge kallar vi det då man bara går genom rutinerna, utför missionärssaker så som att knacka på dörrar, ge standardrepliker osv. utan att egentligen ha sitt hjärta med i det man gör, utan att tillåta sig själv att känna. För om man känner kan man vara sårbar. För en del är det lättare att bara stänga av helt och bli en ”robot”. den andra halvan av sin mission. President Hoyt berättade sedan att ”Jag åkte hem efter min tid i Finland (då han själv var här som ung missionär) utan att ångra någonting.” Han läste från Alma kap 5 vers 18 med en liten modifiering (i fet kursiv stil):

”…Kan ni föreställa er att ni förs inför Guds domarsäte med era själar fyllda av skuld och samvetskval, med minnet av all er skuld, ja, ett fullkomligt minne av all er ogudaktighet, ja, med minnet av att ni inte gjort ert allra bästa under era två år i Finland?”

Sedan avslutade han med att säga att Vår kraft kommer från att söka Herren varje dag. Äldste Eyring, en av de tolv apostlarna i vår tid, har sagt att ”Timmarna under morgonen kommer att avgöra framgången på din mission” (”The time in the morning will make or break your mission”). Syster Doxie tillade att om vi litar till vår egen styrka så kommer den förr eller senare att ta slut, vi måste luta oss mot Herren.

Syster Rakow, Äldste Rakows fru, talade om kamratskapet (vi arbetar ju två och två), och hur kamratskapet är som ett ok. Om den ena inte arbetar, medför det att den andra heller inte kan göra det. Hur kan vi ha den Helige Anden med oss? Ett: Ha en positiv inställning (det hjälper mig inte att vara nere, det är roligare att vara glad), och två: Uppriktiga böner. Mina böner är inte alltid så innerliga som de borde vara eller kunde vara, men de har verkligen förbättrats.

Äldste Rakow pratade först om tro, och hur inte ens en ängel kan förändra vår tro (se bara på Laman och Lemuel, 1 Nephi 3:28-31). Han visade även på Jareds broders tro, som var så stark att Herren inte ens kunde undanhålla sig själv från hans syn (Ether 3:6-14). Ju större tro vi utvecklar, desto närmare Herren kommer vi. Han nämnde också att då vi hör den stilla fridfulla rösten då Herren talar till oss, då kan vi veta att ”vi är på rätt spår”, vi behöver bara fortsätta, inte fortare än vi förmår (Mosiah 4:27). Han pratade även om hur vi behöver lägga av den naturliga människan och komma till Kristus såsom kung Benjamin säger (Mosiah 3:19).

Då vi går ut och talar med människor, knackar på deras dörrar mm då för vi Kristus till folket. Vi är hans representanter och behöver som sådana älska folket så som Han älskar dem. Vi har kraften, och vi är ansvariga för hur vi känner gentemot dem, oavsett om det är en dörr stängd framför näsan eller obscena ord slängda efter oss.

Efter lunchen pratade Äldste Rakow mera om detta att styra över sin egen lycka eller sina egna känslor. Han återberättade något från Viktor Frankl som satt i koncentrationsläger i Nazi-tyskland. Han lär ha sagt att ”Vakterna kan vara hur elaka och grymma som helst, jag bestämmer ändå hur jag känner, och jag kan fortfarande ha kärlek till dem.” Så om vi får en dörr stängd framför näsan, so what! Fortsätt bara att be för samt älska dem. En heltidsmission är en semester jämfört med vad vissa har fått utstå (koncentrationslägren inte minst). Äldste Rakow avslutade med att berätta en personlig historia om sin son som gått till ”The love parade” (Vilket lät som ett rave-party i Berlin). Då sonen ångerfull kom hem lovade han att aldrig mer gå dit, ”det var hemskt” sade han. Äldste Rakow påpekade att ”det är viktigt som förälder att vi aldrig höjer rösten då vi tillrättavisar, det är inte av Herren”. Han frågade sin son ”innan du gick dit, kände du inte den varnande rösten?” sonen svarade ”jo, men jag valde att inte lyssna”. Det kommer alltid att finnas en varnande röst då vi är i fara, frågan är bara om vi väljer att lyssna, eller om vi skjuter det ifrån oss.

Då konferensen var slut fick jag en tanke om arbete i Guds rike. En biskop till exempel, han kan alltid göra mer. Likaså en ledare i en prästadömsgrupp. Man blir aldrig ”färdig”, undrar om det är så för Herren, eller för vår Himmelske Fader. Blir de någonsin ”färdiga” eller är arbetet oändligt?

Sträva inte att vara någon annan

Publicerat av

På förmiddagen vandrade vi runt lite och kontaktade på gatorna, sedan köpte vi lite färskt bröd på bageriet och gick hem för att luncha.

På eftermiddagen knackade vi dörr, och hade nästan direkt en bra erfarenhet med en Turkisk man. Han bad om en bibel på turkiska. Jag trodde först att han menade Bibeln, men den hade han, vad han menade var att han önskade en Mormons bok på turkiska. Vi skall beställa en från kontoret och komma förbi med i nästa vecka. Han varnade oss skämtsamt och sade ”men ge den inte till min fru, för hon är Jehovas Vittne, då får jag den aldrig”.

Efter det fick Äldste Wooley en idé att åka till en f.d. undersökarfamilj (dvs en familj som fått undervisning av missionärerna tidigare, men av någon anledning avslutat det). De var mycket trevliga mot oss, vi pratade en lång stund. De berättade att de visst bett angående Mormons bok. Jag visste inte riktigt hur raka rör jag skulle köra, men jag frågade försiktigt mannen i familjen ”om du skulle få ett svar från Gud att Mormons bok är sann, skulle du då vara redo att agera på det?” Han medgav att ”det är nog där skon klämmer kanske”. Det var ändå ett positivt samtal. Vi gav dem en utmaning att läsa och be under en veckas tid, så skulle vi titta tillbaka och se om de fått något svar, eller iaf se hur de känt för det.

En tanke som jag fick under eftermiddagen: Det har tagit mig hela min mission (så en halv mission alltså) att förstå att jag av Herren inte förväntas vara någon jag inte är, bara att vara mitt bästa jag. Om det fanns ett sätt att vara ”den ultimata missionären” så skulle de väl undervisa oss om vägen dit. Men som Äldste Wensel sade: ”Vi är inte försäljare”. Herren har sänt oss sådana vi är för att växa och bli lite mera kristuslika, och samtidigt även föra andra människor till Kristus (vilket för övrigt kanske är det enda sättet att bli mer Kristuslik). ”Du kan aldrig vara ditt bästa jag om du ständigt strävar efter att vara någon annan” stod det på den lilla bilden som min tränare Äldste Smith satte upp vid min säng en dag, borta i Kajaani. Det var inspirerat. Det är sant, och det var något jag behövde höra. Även om det tog en tid innan det sjönk den där halvmetern från hjärnan ned i hjärtat. Världens längsta halvmeter har det sagts.

På kvällen besökte vi Conovers för att öva lite finska med dem, men vi pratade istället om hur vår dag hade varit, sedan berättade de om sina erfarenheter. Och så hade de lite praktiska frågor om hur det fungerar med vissa saker här i Finland.

Jag fick ikväll en känsla av att ha växt, att jag blivit mera andligt ”mogen” sedan jag kom ut här på missionsfältet. Och en känsla av att jag arbetar för Herren och är ansvarig inför honom, snarare än inför president Hoyt. Och jag skall nog försöka skriva lite kortare ”President’s letters”1Varje vecka skriver vi ett brev till missionspresidenten och berättar om höjdpunkter, lågvattenmärken etc. En del av hans roll är ju att dirigera oss i själva arbetet, en annan är ju att ”ta hand om” oss och vara som en ledare eller far. framöver, inte slösa så mycket tid med det.

Vintergatan

Publicerat av

På morgonen hade vi distriktsmöte hemma hos Conovers. De andra äldsterna var i Helsingfors så de kunde inte komma. Det gjorde inte så mycket – mera tårta över till oss, de hade fixat det för att fira lite. Efter mötet samtalade vi lite om rymden. Äldste Conover ritade upp en bild av vintergatan, och berättade att en skicklig astronom som han jobbat med, som var medlem och mycket kunnig i skrifterna, hade fått frågan ”var är Kolob?1I Abrahams bok (i verket ”Kostbara Pärlan”) undervisar Abraham om rymden, om stjärnor och planeter, och den plats som är närmast Guds boning kallas för ”Kolob”, och tideräkningen på Kolob är samma som Guds tideräkning. Se Abrahams bok för mera info.”. Han hade pekat mitt i vintergatan, där det finns ett oerhört starkt ljus.

Äldste Conover nämnde att Einstein skall ha sagt att ”Tid och rymd är samma sak” men ingen har ju kunnat bevisa antingen eller, det tvistas säkert om det där fortfarande. Jag blir så hänförd när vi sätter igång och prata om rymden och jag får lära mig en massa saker, det är så spännande. Om hans uttalande stämmer, och ”tid endast mäts åt människor” som det står i skrifterna… och tänkt sedan vad ljus vore i detta perspektiv… så mycket man kan spekulera och fantisera i, så mycket man inte kan förstå. Kul!

Undervisning hos Jukka

Publicerat av

Vi hade en mycket bra dag idag. Först knackade vi dörr, och medan vi gjorde det ringde en mindre aktiv som bor i vår församling, fast en bra bit utanför stan. Han heter Kaj Lärka och är visst från Göteborg, och känner en hel del folk som jag känner. Vi pratade en lång stund, och bestämde att vi skall besöka honom torsdag nästa vecka. Vi åt lunch hemma, sedan tillbaka ut till dörrknackning. Jag noterade att människor i mycket större utsträckning stänger dörren direkt här, jämfört med Jakobstad. Är de inte intresserade så är det hejdå ganska fort. På sätt och vis är ju det bättre än att de hänger kvar och pratar eller diskuterar om de ändå inte är intresserade av vårt budskap, för då ”slösar” vi ju ingen tid, och här i Esbo kommer vi ju aldrig att ”gå igenom” alla dörrar så som vi gjorde i Jakobstad, här kommer ständigt finnas mer folk att finna, folk som kanske aldrig sett ett par mormonmissionärer.

På kvällen åkte vi till en ”comeback” som de hade sedan tidigare, Jukka. Han är ingenjör som har eget företag inom gruvindustri, eller rättare sagt teknisk utrustning för gruvindustri. Han hade läst någon bok som tog upp saker som föruttillvaron 1Föruttillvaron är kyrkans term för vårt liv innan vi föddes till jorden, vår tillvaro eller vårt tillstånd då vi levde hos Gud. och meningen med livet. Vi grundade hela undervisningen på de saker han berättade att han redan trodde på (delvis från sin bok), det kändes väldigt bra hela tiden, och jag bad ständigt i mitt hjärta för att den Helige Anden skulla vägleda oss. Han tog emot Mormons Bok, och sade att han skulle läsa den ”av nyfikenhet”. Jag sade att ”ju viktigare frågor vi ställer till Gud, desto större är sannolikheten att vi får (eller snarare hör) ett svar”. Det var han helt med på. Dock vet jag ännu inte hur viktigt det är för honom att få veta huruvida det vi undervisat honom om är sant.

När vi kom hem på kvällen planerade vi resten av veckan. Igår kväll gav jag honom ”the covenant”2En text som fått stor spridning bland missioner i kyrkan, ursprungligen från en mission i Australien där missionärerna gjorde förbund, eller skall vi säga löften, till Gud om hur de skulle arbeta, och välsignades därav med stor framgång. att läsa, och ikväll pratade vi lite om Äldste Marlin Jensens undervisning på zonkonferensen ang. ”collateral” eller vad vi är villiga att lägga på altaret. Vi funderade över hur vi kunde ”ge mera” för att se större resultat. Effektivare tid då vi är ute samt bättre studier på morgonen var två saker som kom upp. Jag föreslog även att vi går upp en timme tidigare på morgonen, för att kunna gå in en timme tidigare på kvällen om det inte finns något att göra, för om man inte har ett sent möte avtalat så är det väldigt svårt att vara effektiv efter kl. 8, ingen är ute och det är för sent att knacka på dörrar. Han gillade det. Sedan släppte jag den stora ”bomben” =) Jag började med att läsa något från ”Bible dictionary”3Längst bak i biblar publicerade av kyrkan finns en uppslagsdel med förklaringar till många olika saker (namn, platser, begrepp etc.) och den kallas för ”Bible Dictionary” eller BD i senare svenska upplagor finns en motsvarande del längst bak i den bok som innehåller Mormons Bok, Läran & Förbunden och Kostbara Pärlan, på svenska heter uppslagsdelen ”Hjälp för skriftstudier” eller HFS. ang. att ingå ett förbund eller svära en ed till Herren, om att avstå eller ”offra” någonting som annars vore tillåtet och lagligt, för att erhålla en tjänst av Jehova.

Jag berättade för Äldste Wooley om veckan då jag och en av mina tidigare kamrater avstod vår P-day4Preparation-day, den enda lediga dagen i veckan som missionär., hur lyckliga vi kände oss den dagen över att kunna offra något extra, och hur vårt arbete välsignades. Äldste Wooley blev intresserad eller i brist på en bra översättning ”excited”. Vi beslutade genast att göra det – 80 timmars arbetsvecka, det är vårt offer.
Jag är väldigt glad över min nya kamrat, han är så inriktad på arbetet, så hängiven och villig att ge allt. Jag tror att han är lika glad som jag över att jag är här i Espoo.

Alla vill inte sluta förbund

Publicerat av

Oulu-äldsterna åkte tidigt på morgonen, och vi andra sex gick till verket. Först knackade jag dörr med Äldste Steele, vi gick förbi familjen Ahola och avtalade en tid för besök senare ikväll. Längs vägen diskuterade vi lite ang. en fråga vi fick tidigare i veckan från en medlem, varför till synes så ”många” blir medlemmar i andra kyrkor, om nu Jesu Kristi Kyrka verkligen är ”Kristi egen kyrka”. En teori som Steele hade var att 1) en kyrka eller religion som ”kräver mindre” av människor kan verka som en förberedelse för att ingå förbund med vår Himmelske fader, för människor som kanske inte är redo för det ännu, och 2) alla människor är inte intresserade av att sluta förbund med Gud. Vi vet från skrifterna att många av Guds barn valde att inte födas till jorden, utan valde att följa Satan, och blev hans änglar istället, utkastade från Guds närhet. Kanske det finns många människor på jorden som inte var helt övertygade om att de ville följa Satan, men heller inte så väldigt övertygade om att de ville följa Kristus, utan hellre gå sin egen väg.

Vi tog en fikapaus hemma i lägenheten med de andra, sedan bytte vi och jag gick ut och knackade dörr med Äldste Kerkmann. Efter en stunds arbete uppe i Skata gick vi hem för att laga middag till allihop. Efter middagen åkte jag och Äldste Perry till Ahola’s där jag hade ett budskap om 1 Nephi 2:16 hur Nephi fick sin tro. Vi delade alla med oss lite om hur vi fått våra vittnesbörd. Vi hade en väldigt fin stund tillsammans, sedan fick jag en present av henne innan vi gick, det var en liten citatbok med visdomsord, bl a från Konficius. Efter det åkte jag och Äldste Perry till Gunnel, vår nya undersökare. Först gick vi till fel hur, och Äldste Perry tog nästan av sig skorna och på väg in innan det framgick att jag tagit fel dörr hehe. Hon svarade ”jag bryr mig inte om att höra på det där” och då började han väl förstå att något var fel. När vi sedan gick till rätt hur hade vi en väldigt bra diskussion. Vi tog upp många principer från den andra lektionen om tro, omvändelse, dop och den Helige Andens gåva. Hon sade dock att pga sin familjesituation kunde hon inte undersöka något mera ingående just nu, ”det är svårt som det är när fadern inte har någon tro alls”. Hon är alltid väldigt ärlig och det är alltid en start andlig känsla i hennes hem.

Jag känner att det är en förkylning på gång i kroppen, men arbetet måste göras… kanske inte imorgon dock utifall att jag är sämre.

Det brinner!

Publicerat av

Jag skall börja med en sak som hände mig igår som jag glömde skriva om, jag talade med någon på gatan om meningen med livet, och det var som att jag plötsligt hade en större förståelse för Kristi mission. Jag har hela tiden förstått principen om försoningen med mitt huvud, att Kristus gjort det möjligt för oss att återvända till Faderns närhet rena och värdiga, men kanske jag inte förstått det så mycket med mitt hjärta. De sista dagarna har jag haft särskilda upplevelser och känslor kring ämnet Kristi offer, lidande och död. Min tacksamhet har växt mycket. Det har gjort att jag spenderar mera tid på den punkten om Kristus då jag berättar om frälsningsplanen1Frälsningsplanen är benämningen på kyrkans lära kring 1) var vi människor kommer ifrån, 2) varför vi är på jorden och 3) vart vi går efter detta liv för människor.

Nu skall jag berätta att den här dagen började ganska dåligt, jag hade precis stoppat i ett par brödskivor i rosten och satt mig för att fylla i lite statistik för distriktet då jag ser min kamrat flyga upp från sin stol och rusa iväg mot köket med något väldigt allvarligt eller chockartat i blicken. Jag satte efter, och mycket riktigt fanns det en orsak – upp från brödrosten slog lågor ca en halv meter höga. Han tog upp den, satte ner den i diskhon och sträckte sig efter kranen, jag hann precis rycka kontakten ur väggen innan han badade rosten i vatten. Hela lägenheten fylldes av rök, vi öppnade fönster och dörrar och plockade ner brandvarnaren. Det där kunde ha gått illa om min kamrat inte suttit så han såg det… jag kommer aldrig mer ta ögonen från en aktiv brödrost. Aldrig. De var inte nere särskilt länge så glödtråden måste ha kommit emot brödet eller något… Vi gjorde oss av med brödrosten illa kvickt, och istället för att köpa en ny så köpte vi en smörgåsgrill, kändes säkrare just nu. Nu på kvällen luktar köket fortfarande ganska illa, trots att vi vädrat ut hela dagen, och lägenheten är inte större än kanske 30kvm. Vi var ju på språng till Karleby/Kokkola för att spela innebandy, och det var inte förrän vi kom dit och bytte om till gympakläder som vi insåg att de kläder vi haft på oss under brandsläckningen luktade väldigt illa. Vi var alltså i Karleby över dagen och jag arbetade först med Äldste Kerkmann, sedan med Äldste Steele. Vi undervisade en ung man i vår ålder som verkade mycket uppriktig och intresserad. I eftermiddags inledde jag också min fasta, jag ber extra mycket för att min bror skall finna en vän i kyrkan så att han inte skall tappa sin tro bara pga. att den sociala biten är fattig i vår hemmagren, jag ber att han skall få ett starkt vittnesbörd.

”Bekymra er inte i förväg vad ni skall säga”

Publicerat av

Dagen började ganska segt med planering av ”comeback check-up”, sedan tog vi bussen till Nykarleby i hopp om lite inomhus-dörrknackning (lägenhetsbyggnader alltså) men vi insåg snart att alla som bodde där ute i de byggnaderna var väldigt gamla (kan ha varit ett boende av något slag, vet inte säkert), så efter några timmar tog vi bussen tillbaka till Jakobstad. Hämtade ut ett paket från posten, som visade sig inte vara något paket utan bara ett vykort som en kär vän hemma i Sverige hade glömt sätta frimärke på. Vi festade sedan till det lite och åt middag på Aylin – pizza & kebab. Så efter maten tog vi upp vår plan för att kolla upp ”comebacks” (svårt att göra det mitt på dagen, de flesta har ju jobb och är inte hemma förrän i kvällningen).

Först cyklade vi upp till området norr om Freddy. Det var en ung familj där mamman varit positiv. Hon släppte in oss utan vidare, och vi satte oss ned och började första diskussionen/lektionen. Jag tog de första två principerna, om Vår himmelske fader och Jesus Kristus. Hon var baptist officiellt sett, så jag ville bara kolla att hon trodde på det, och det gjorde hon. Jag kunde dock inte känna någon vägledning, jag kunde inte känna den Helige Anden, och jag hade tyst för mig själv en desperat bön – det hade ju känts så bra då vi kom, och då vi gick inte och satte oss, vart tog det vägen? Min bön blev hörd, för  i nästa ögonblick lutade hon sig framåt och frågade ”hur kommer det sig att ni är medlemmar i just den här kyrkan?” Äldste Ahonen började, efter det fick jag berätta min historia. Nu var den Helige Andens inflytande starkt i rummet och jag undervisade resten av principerna som hör till första diskussionen genom att berätta min historia, jag vävde in det där och det gjorde ju det hela mera personligt också. Nästa tid med henne bestämde vi till om en och en halv vecka. Tyvärr är jag ju inte här då, men jag såg till att de tar med sig Heidi, så lämnar jag henne i trygga händer oavsett vilka missionärer som är här då. Under slutet av diskussionen lade jag märke till hur mycket lättare den Helige Anden kan påverka mig i vad jag skall säga om jag inte har en strikt plan för vad jag skall säga eller ta upp. Om jag har ett lektionsmaterial som jag känner att jag skall ”hålla mig till” så tappar man lätt anden i det, men nu när själva undervisningen utgjordes av, eller åtminståne var tätt invävt i mitt vittnesbörd gick det så mycket lättare, och flera gånger var det precis som om orden lades i min mun, som i det där skriftstället i Läran och förbunden 84:85

”Bekymra er inte heller i förväg för vad ni skall säga, utan samla ständigt livets ord i era sinnen, och det skall i samma stund bli givet er den del som skall tilldelas var och en.”

Efter det talade vi med en annan mamma, men bara ett tag vid dörren, hon var inte intresserad av att börja undersöka kyrkan något mera ingående. Vi tittade förbi en annan familj som bjudit oss att komma tillbaka, i Messo-området. Vi har varit där ett par gånger tidigare då bara mamman varit hemma, och idag var bara pappan hemma. Han var lite bekymrad över att vi redan varit där flera gånger utan att få komma in, han sade att vi gärna får komma in nu, men vi beslutade att vänta tills de båda kunde vara med. De har mött missionärerna tidigare så det är inte ett första-gångs nyfiket intresse utan de skulle kunna vara intresserade på allvar.

Sedan stannade vi till hos Hannus, men det var en diskussion i vanlig ordning – inget intresse av att ha bön, varken med oss eller privat, bara diskutera. Alltid trevlig och släpper alltid in oss dock. Vi läste lite ur Mormons bok tillsammans. Han skall till Helsingfors i helgen så han trodde att han skulle få tid att läsa på tåget.

Sista anhalten ikväll var Dan Nyman. Vi hade avtalat att jag skulle komma dit och säga hejdå nu innan flytten, de skulle resa bort i någon vecka sedan så vi ses inte innan jag flyttar.

Sammantaget var det en riktigt härlig dag, för mig har det alltid känts som ett slöseri med tid att åka runt och kolla comebacks, jag har hellre velat ta dem då vi ändå varit i området för att knacka dörr, för det var min tränares1Min första kamrat i finland, han som utbildade mig ”i fältet” inställning. Nu har jag dock insett hur effektivt det är jämfört med att bara vandra runt och knacka på nya dörrar planlöst. Äldste Perry hade rätt. Dock är det mycket lättare att kolla ”comebacks” med bil som de har i Vasa. Det tar lite väl mycket tid att cykla fram och tillbaka från ena änden av stan till den andra, idag var det dock värt all vår tid och ansträngning.

Människor i alla kyrkor får vägledning och välsignelser

Publicerat av

Idag var en dag fylld av upplevelser, tankar och känslor. På morgonen gick jag och Galloway runt och talade med folk på gatan. Efter det såg vi första söndagssessionen av konferensen (prästadömssessionen). Det var en MTC kör som sjöng under den konferenssessionen, och om jag inte minns fel så är Erik Ahlin fortfarande i MTC, han är ju något av ett musikaliskt geni så han är säkert där, jag letade febrilt då kameran svepte över kören men jag såg honom inte.

Under konferensen talades det en del om missionärernas arbere, hur de (vi) går ut över hela världen och vittnar om Jesus Kristus och återställelsen av Hans kyrka, bara för att möta avvisning. Det talades om de höjda normerna för misisonärer 1Det finns vissa värdighetsnormer som man måste nå upp till för att få tjäna som missionär och representant för kyrkan, och de normerna eller kriterierna höjdes för en tid sedan. och hur det inte gjorts för att det skall vara svårare att få gå ut som missionär, utan för att skapa en andligare omgivning för missionärerna som går ut så att de skall kunna undervisa på det sätt som krävs i en värld som blir allt mindre intresserad av tro på Kristus.

En av talarna tog liknelsen att vittnesbördet är som en låga, som kan växa till en eld. Jag fick då tanken att en låga kan släckas av en vindpust, men om din tro och ditt vittnesbörd är som en eld, då blir det bara starkare av varje vindpust, en eld rent av kräver sådana vindar för att växa och bli ännu större.

I pausen mellan konferenssessionerna åkte jag och Äldste Galloway för att undervisa en av deras kvinnliga undersökare, vi hade med oss grenspresidentens fru som ”joint-teach” 2Då missionärer undervisar någon om kyrkan försöker vi så ofta som möjligt att ha med oss en medlem från församlingen, av många orsaker. För det första får de se att det finns vanliga människor precis som de som tillhör kyrkan, det är inte bara ett gäng slipsklädda killar. För det andra får de då en vän så att det blir lättare för dem om de vill komma och besöka kyrkan, de har någon de kan känna sig trygg med. För det tredje är det alltid bra att ha någon mer som kan bidraga med erfarenheter under samtalen, någon mer som kan intyga att Gud faktiskt besvarar böner, och berätta på vilket sätt de fått sina svar. Och inte minst språket, om vi har en undervisning på finska så är det inte så dumt att han en äkta finländare med sig, som inte bara hjälpligt förstår orden som ”undersökaren” säger utan kan förstå lite mera vad uttrycken innebär, är han eller hon intresserad på riktigt, vilka är de egentliga funderingarna etc. så att man bättre kan besvara frågor och reda ut oklarheter..

Ända från början av diskussionen bad jag intensivt för mig själv att vi skulle få den Helige Anden med oss, att vi skulle bli vägledda i vad vi skulle prata om, och att hon skulle känna Guds kärlek. Äldste Galloway började tala om 3 Nephi 11, det kapitel då frälsaren efter sin uppståndelse besöker det folk som skrev mormons bok, på det amerikanska fastlandet.

Då han läst det han ville från det kapitlet tillsammans med henne tog jag över och började föra en dialog istället, jag frågade henne om hennes känslor för Kristus, för kyrkan, och för Mormons bok, både det vi läst idag och boken i övrigt. Hon sade att hon trodde att allt sammans var sant, så jag frågade om hon ville döpas som medlem i kyrkan. För att göra en lång historia kort så tror hon som sagt på allt vi pratat med henne om, men hon tror inte att Jesu Kristi Kyrka är den ”enda sanna kyrkan”. Vi pratade en stund om vad det innebär, den ”enda sanna kyrkan”. Människor överallt och i alla kyrkor får vägledning och välsignelser av Gud, han är allas fader och älskar alla sina barn precis som vi som föräldrar gör här på jorden. Det vi menar är dock att Jesu Kristi Kyrka är den enda kyrkan som leds av Kristus personligen, genom en nutida profet. Det betyder inte att medlemmar i den här kyrkan är bättre, finare eller på något sätt har en särställning i Guds ögon. Men det betyder att här finns mer välsignelser att få, mer av Guds uppenbarade sanning, myndigheten från Gud att förrätta exempelvis dop, ge den Heliga Andens gåva, möjligheten att ingå förbund med Gud och myndigheten att förätta vigslar ”för tid och evighet”, inte endast ”tills döden skiljer oss åt”. Grenspresidentens fru hade många bra erfarenheter från den tiden då hon ”undersökte” kyrkan 3Precis som vi kallar dem som vi undervisar för ”undersökare” när vi pratar med varandra OM dem (inte när vi tilltalar dem såklart), så brukar vi medlemmar säga att vi ”undersökte” kyrkan innan vi blev medlemmar. Man lyssnar på missionärerna, hör sig för, kommer till kyrkan, träffar några medlemmar osv. för att ”kolla upp” vad det är för samfund man eventuellt kommer att gå med i.. Det viktigaste för mig idag var att jag fick känna känslan av att vara vägledd i vad jag skulle säga under undervisningen, och jag kände Guds kärlek, till oss men framför allt till henne som vi undervisade.

Ikväll pratade jag med äldste Fougelberg, han skall också flytta vid nästa ”transfer” så då kommer jag inte till Åbo och honom iaf. President Hoyt har ju sagt att jag skall få arbeta med någon av svenskarna tids nog, men man brukar ju sällan ta två missionärer från ett område och skicka in dem i ett nytt där ingen känner till något, bara i undantagsfall (som när jag och Äldste Phelps kom hit till Jakobstad efter att det varit utan missionärer en tid).