Etikettarkiv: undervisning

Snö!

Publicerat av

Massor av snö ute idag, underbart och vackert!

Vi började morgonen med frukost och möte hemma hos Aho. Sedan finskalektion i kyrkan i vanlig ordning. Och i vanlig ordning pratade vi om allt möjligt annat med Esa, men lite finska fick vi nog in iaf.

De pratade lite om stavspresidenter1En stav i kyrkan är en samling församlingar, vanligen runt 10 st. I Sverige finns fyra stavar: Malmö, Göteborg, Stockholm och Stockholm södra. I områden där kyrkan är mera etablerad och det finns en högre koncentration medlemmar är det givetvis ett mycket mindre geografiskt område som en Stavspresident och deras kallelse. Eftersom en stavspresident är president för kyrkan i det område han verkar, brukar han sällan vara på ett sakramentsmöte (gudstjänst) utan att hålla tal, på samma sätt som kyrkans president (”profeten”2Det är lite slarvigt då vi kallar kyrkans president för ”profeten” eftersom var och en av de tolv apostlarna samt kyrkans president och hans två rådgivare betraktas som samt understöds som ”profeter, siare och uppenbarare”) inte är på ett möte utan att hålla tal.

Vi knackade dörr efter lektionen, men inget intressant hände. Vi åkte hem och åt, och medan jag hade en bön kände jag starkt att något skulle hända ikväll, men jag var osäker på vad. Vi började med att kolla två ”comebacks” men det gick inget vidare, den ena ”försvann från listan” och den andra var inte hemma. Vi knackade dörr en stund, och kom in till en svensktalande man vid namn Olof. Jag kände Anden starkt, och kände mig mycket vägledd i det jag berättade för honom om. Vi skall tillbaka nästa vecka. Jag vet inte hur mycket han hängde med på, men min kamrat (som givetvis inte talar svenska) sade direkt efteråt att han också känt den Helige Andens närvaro starkt under våra samtal.

Efter det hände något riktigt konstigt. Vi skulle åka förbi en medlem som inte varit i kyrkan på ganska länge, kolla om hon behövde hjälp med något, fråga om hon vill komma till kyrkan på söndag, den vanliga rutinen. Min kamrat skötte snacket, och det var ett ganska kort samtal. Vi förstod inte riktigt vad hon sade som svar där på slutet, men vi sade i princip ”ok, men vi ses, ha det bra” och så gick vi. I bilen därifrån gnagde en känsla i mig att vi skulle åka tillbaka, och min kamrat tycktes också ha den för när jag nämnde det var han genast med på det. Men hur knäppt skulle inte det vara? Och det har aldrig tidigare hänt att jag gått tillbaka till något som jag just pratat med och som inte verkar vara så intresserad av att vi kommer in. Väl tillbaka på parkeringen samlade vi mod i bilen i några minuter. Sedan gick vi och knackade på igen. Rätt nervöst, men vi hade bestämt oss för att bara säga som det var. Hon öppnade, och frågade med en lite förvånad blick varför vi var tillbaka så snart (ungefär ”behöver ni hjälp med något” eller ”har det hänt något”). Jag sade att vi hade en så stark känsla av att vi skulle komma tillbaka. Får vi komma innanför en liten stund? Men hon sade att det passade inte, hon frågade sin man men han tyckte heller inte det passade. De skulle ha en lugn kväll vid TVn. Kanske de haft en jobbig dag/tid på sistone. När vi gick därifrån hade vi iaf. en känsla av frid och glädje, och visste att vi inte ”fruktat människor mer än Gud” som skriftstället säger. Vi blev nog betraktade som ganska konstiga, men det får man bli ibland. Inte ta sig själv på så stort allvar.

Vi tankade på vägen hem, och då klockan var för mycket för att knacka på eller prata med någon på gatorna, men inte riktigt dags att gå in än, stannade vi till hos Conovers för lite finska-tips. Jag använder hans dator ibland när vi är där också. Kollar lite utbildningar osv, kollar om jag måste skicka in någon ansökan eller så till våren för att komma in på utbildningar.

Dockor i Guds händer?

Publicerat av

Intressant dag (ja emellanåt så…). Först var jag i kapellet med Äldste Wuergler, en av missionärerna från Espoo första församling (vi är i den andra). Han hjälpte äldste Conover med datorn inför rymd-presentationen i Haaga på söndag ikväll. Sedan åkte vi ut och knackade lite dörrar. Efter en stund kom vi in hos en familj som var Kristna. Vi började vår presentation, och när vi började berätta om en profet i modern tid (Joseph Smith) började de skruva på sig, det gick sedan i princip nedför därifrån. De hävdade bestämt att tro och frälsning är en gåva från Gud, och ingenting vi kan påverka. Ungefär som att vi är dockor i Guds händer här på jorden, och allt är förutbestämt. När vi gick därifrån hade vi båda lärt oss någonting. Han kände att han hade en lång väg kvar att gå beträffande språket, och jag kände att vi borde ha avrundat diskussionen mycket tidigare då de uppenbart inte var intresserade av att höra vårt budskap utan snarare berätta för oss hur fel vi hade. Det är många som har den uppfattningen och det är helt okej, men det är inget jag vill spendera min tid med att lyssna på. Om de vill resa över till mitt land på egen tid och bekostnad så kan de få dela sitt budskap med mig men nu är jag här, och har en annan mission att fylla än att undervisas i deras läror.

På kvällen fick vi middag hemma hos familjen Rajala. Vi hade ett andligt budskap, jag fick berätta om min väg till tro, eller till att jag blev medlem i kyrkan, en tro har jag alltid haft. Någons omvändelsehistoria är ju alltid ett vittnesbörd i sig.

Under kvällen kände jag att jag vill stärka mitt vittnesbörd genom att läsa bibeln mera.

”Sväng vänster”

Publicerat av

Jag fick en tanke idag, jag reflekterade över det att vara seniorkamrat, och tänkte att sådan jag är som seniorkamrat i ett missionärspar, sådan far kommer jag att vara. Och hur man är som far är i sig en spegling av hur man skulle vara som något annat.

Någon har även sagt att sådan man är på den lediga dagen, ”förberedelsedagen” är en direkt avspegling av hur man kommer att vara då man återvänder hem efter mission.

I den här församlingen (Espoo) är det svårt att undgå att ha tankar om familj. När man är liten har man föräldrar att luta sig mot. När man är på mission har man en missionspresident som man andligt sett kan ”luta sig” mot. Men efter mission så kommer jag att vara den som min famlij, mina barn och vänner, skall kunna luta sig mot. Stundvis en skrämmande tanke. Jag har dock känt en förändring inom mig den senaste tiden i hur jag övergått från att ha litat till president Hoyt, till att istället lita på Herren. Jag tror att det är en naturlig utveckling.

Efter kyrkan hade vi en tid avtalad med Jaani. Vi kom dit, och stod vid hans dörr och pratade med honom en stund. Det kom fram att han läser till att bli Luthersk präst, och han vägrade totalt att be och fråga Gud om Mormons Bok var sann. Jag vet ännu inte varför han var så emot det, man kan ju tycka att en blivande präst skulle ha tro på att Gud kan besvara böner, vare sig han förväntar sig att svaret är att boken är sann eller falsk.

Vi fick middag hos familjen Soukko, sedan gick vi runt i området och knackade på hos sådana som tidigare blivit undervisade den första diskussionen, utan att fortsätta. Det var bara en av dem hemma, och hon var upptagen just nu. Medan vi gick runt bland radhusen mötte vi en av de unga killarna i församlingen. Vi pratade med honom och hans kompis en stund, han sade ”Hur vågar ni gå och ringa på folks dörrar så där? Det skulle inte jag våga, jag är för blyg.” Jag svarade att ”När du är 19 vågar du.” Kompisen undrade vad vi gjorde, och vi förklarade att vi pratar med folk och undervisar om Jesus Kristus. Han frågade om vi inte kunde undervisa honom någonting, så min kamrat pratade en liten stund om Kristus.

Vi gick tillbaka till bilen och började planera vad vi skulle göra härnäst. Efter att ha suttit ett tag, utan att känna någon inspiration åt något håll alls, bestämde jag att ”nu orkar jag inte sitta här längre, vi går och knackar dörrar i den där lägenhetsbyggnaden.” Sagt och gjort, och tredje dörren blev vi insläppta, det var en man från Afrika. Han var lite tveksam vid dörren, men jag frågade bara rakt på sak om vi kunde få komma in en liten stund och berätta vårt budskap, och han gick med på det. Hans fru var förvånad, men visade inte motvilja mot att vi var där. Hon höll sig dock i köket med sonen under hela samtalet som varade i kanske 20 minuter. Han tog emot en liten läsuppgift i Mormons bok, och vi fick en tid att komma tillbaka på torsdag.

När vi var färdiga med den byggnaden (utan vidare händelser av intresse) återvände vi till bilen. Vad härnäst? Jag hade en bestämd känsla av att vi borde besöka Jukka. Jag frågade min kamrat hur det kändes för honom, men han var lite orolig att det var för snart. ”För snart?” frågade jag, ”vi har ju inte sett honom på 2 veckor?” Jag satte kurs mot Kauklahti och på vägen dit höll min kamrat med om att det kanske snarare har gått FÖR lång tid sedan sist.

Väl framme hörde vi oväsen och såg ljus och gnistor från trädgården, Jukka var visst i full gång med något. Tror det var lite vedsågning för de var på vg in i bastun, han och en av hans söner. Hade vi varit 10 minuter senare hade han redan varit i bastun, det är lika med oanträffbar här i Finland, bastun är helig för de flesta. Vi hade ett bra litet samtal, jag berättade lite om Äldste Conovers arbete i NASA, då Jukka berättade att han har varit med och arbetat på delar till Pathfinder-roboten. Jukka har visst hängt med i rymd-historian sedan 60-talet. Äldste Conover skall ha en brasafton i Helsingfors och visa lite bilder och sådant från sina projekt, vi bjöd in Jukka dit. Jukka bjöd å sin sida in oss till sitt jobb för att se på hans senaste uppfinning, som skeppas iväg till gruvan i Kiruna snart. Han berättade att han hade tänkt komma till kyrkan i morse, men var för trött. Han sade dock att han är nyfiken på hur det är i kyrkan så han vill komma.

Efter det tänkte vi kolla några ”comebacks” i området dr vi bor (Soukka). Då vi åkte förbi tvärs Saunalahti kände jag en tyst maning att åka in till området till vänster, det var nästan att jag bromsade in och gjorde det, men jag var inte riktigt så handlingskraftig. Jag har märkt att jag ofta lyder andens maningar först i ”steg två”. Vi höll oss till vår egen plan, åkte till Soukka, men Johanna var inte hemma. Då bestämde jag mig för att vi måste åka tillbaka dit jag hade känt maningen. När vi kollade upp området i våra anteckningar hade vi faktiskt en ”comeback” där som för två veckor sedan sade ”kom tillbaka om två veckor” så det passar ju bra. Vi ringde på, och hans fru öppnade. Hon var lite lätt road då vi frågade efter hennes man, hon reagerade ungefär som att ”visst kan jag hämta honom, men inte vill han tala med er”.

Mycket riktigt var han också osäker på om han var intresserad nu när det väl kom till kritan. Precis som tidigare idag, och full av tro, frågade jag bara rakt på sak om vi kunde få komma in en liten stund. Han gick med på det, sade åt oss att hänga av oss och komma in i köket. De bodde väldigt fint, det var ett av de nybyggda områdena. Hans fru var inte glad att ha oss där inne, och det markerade hon mycket tydligt. Det rörde dock inte honom. Vi satt en halvtimme och bara småpratade, han var intresserad både av oss som individer och arbetet som missionärer. Till sist kom vi så in på vårt budskap, och den Helige Andens närvaro var tydlig. Då jag berättade om den mörka tiden efter att apostlarna dödats och kyrkans lära krånglades till (något vi brukar kalla för ”avfallet” eller ”frånfallet” från sanningen) höll han med om att det måst han hänt något sådant dels med tanke på katolska kyrkans historia under medeltiden, och dels den uppsjö av kyrkor och tolkningar som finns i vår tid. Då min kamrat berättade om Joseph Smith, dennes bön och bönesvar (då han fick besök av Fadern och Sonen i det vi nu kallar ”den heliga lunden”) satt han helt tyst och totalt uppmärksam. Min kamrat läst löftet i Mormons bok:

”Och jag uppmanar er att ni, när ni får dessa uppteckningar, frågar Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna. Och om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft. Och genom den Helige Andens kraft kan ni få veta sanningen om allting” (Moroni 10:4-5)

Efter det frågade jag ”hur känns det just nu?” Jag kunde inte låta bli att fråga, och eftersom den Helige Anden ofta talar till hjärtat kan man behöva hjälpa människor att vara uppmärksamma på att de faktiskt känner något speciellt inom sig. Vi är vana att fokusera mycket på våra tankar, inte så mycket på våra känslor i sådana här sammanhang. Han svarade att ”dessa är så viktiga saker att man behöver tänka igenom dem ordentligt”. Anden var så stark. Han tog glatt emot boken, och lovade att läsa och att be. Han ville dock inte boka något andra besök. Han förklarade att han måste diskutera saken med sin fru (jo tack, jag förstod det…). Jag tror ändå att något speciellt hände ikväll, maningen att åka dit var så tydlig, och känslan under vår diskussion var väldigt påtaglig.

Jag kan inte känna Anden här

Publicerat av

Idag hade vi utbyten, jag var med Äldste Wuergler, och under vår middagsbjudning slog det mig att jag varit i Finland i ett år exakt. Under morgonen talade han om L&F 130-20-21, att vi erhåller från Herren enligt vårt hjärtas önskningar, men att Herren har ställt vissa krav, vi måste ”gå in genom porten”. Han berättade också om något som äldste Ballard1Äldste Ballard är en av de tolv apostlarna i kyrkan idag, en av dem som alltid håller tal vid kyrkans globala halvårskonferens, eller ”generalkonferens” som vi kallar det, general som i engleskans ”general” alltså svenska ”allmän” sagt under generalkonferensen ”om människor säger att de inte är intresserade, lämna dem i fred”. Han bad dessutom å kyrkans vägnar om ursäkt om någon blivit stött av en missionärs beteende.

Då slog det mig att man aldrig som missionär får någon formell träning i hur man kontaktar eller hur man knackar dörr. Man tar väl oftast efter sin tränare (sin första kamrat) med lite inflytande här och där från missionärer som man går på utbyten med över en dag.

Det kanske också är en indikation på att det inte är där vi skall lägga fokus. Som Äldste Ballard (påstås ha) sagt, säger de att de inte är intresserade, varför kämpa på? Kan det vara så att det genom vissa missionärer har smugit sig in försäljartaktik, som vi andra då som inte är försäljare, har känt oss nödgade att ta efter? Skylten som Äldste Smith hängde upp vid min säng kommer åter till minnes: ”Om du strävar efter att vara någon annan så kan du aldrig bli ditt bästa jag”.

Vid elva-tiden var vi hos en äldre medlem och läste Mormons bok tillsammans med henne, det är en stående grej de andra Espoo-misisonärerna har en dag i veckan. Vi läste de sista kapitlen i Ethers bok, och det var verkligen som att historien kom till liv för mig. Jag kunde uppleva och känna den dystra, smärtsamma, otäcka atmosfären där, och vilken sorg Ether måste ha känt.

Lite senare på dagen hade vi ett möte med deras undersökare Karina. Han hade ett upplägg förberett där vi logiskt skulle gå igenom vad det innebär att Jesu Kristi Kyrka är ”den enda sanna kyrkan” men jag upptäckte snart att det mest blev bashing2Vårt ord för då man mest slänger skriftställen fram och tillbaka och försöker bevisa sin poäng för den andra, en atmosfär som inte leder till något gott för någon part och säkerligen inte bjuder in Herrens ande så att det blir en uppbyggande stund. av det hela, och medlemmen som vi hade med oss gjorde inte alls saken bättre, snarare eggade på tvisten. Jag viskade till Äldste Wuergler att ”jag kan inte känna anden3Ofta säger vi bara slarvigt ”anden”, att ”känna anden” i kyrkan, då vi pratar om den Helige Anden här just nu” och han höll med mig om att någonting behövde ändras. Så han bytte taktik och vi bar istället våra vittnesbörd.
Resten av kvällen knackade vi dörr utan vidare framgång.

Tillbaka till högstadiet

Publicerat av

Idag var som en extra förberedelsedag, vi var på distriktsmöte på morgonen, efter det åkte vi ut till Veikkola för att besöka skolan där en av medlemmarna arbetar. Mycket god omväxling från det vanliga arbetet, och kul att vara med ungdomar. Vi började med nionde-klassare. Jag fick flashbacks från min egen skola då jag gick i nian. En intressant sak jag noterade: I varje klass verkar det finnas vissa roller som alltid innehas av någon. Det finns alltid den där coola killen som får alla att skratta. Det finns alltid ett par tjejer som är alldeles översminkade. Det finns några som aldrig säger något, och andra som pratar nästan hela tiden. Det finns killen som klär sig udda och sitter längst bak, spelar tuff och hård medan han egentligen inte är det.

Vi fick äta med dem i skolbespisningen, det förde mig också tillbaka till minnen…

Efter skoldagen följde vi med vår medlem hem på middag. Hon hade sin dotter där på besök också, som annars bor i Helsingfors. Jag vet inte hur mycket hon känner till om missionärer men hon var intresserad av oss och det vi gör. Hon lyssnade uppmärksamt då vi hade vårt andliga budskap (förutom en liten distraktion från pappan, en sådan brukar komma då man har ett budskap och den Helige Anden börjar kännas). Vi planerade att prata om föruttillvaron1Vårt ord för den del av en människas liv som utspelade sig innan hon föddes till jorden. Vi har alla bott hos Gud, är hans barn i anden och kände honom redan innan vi kom hit till jorden. Den delen av vårt liv kallar vi för ”föruttillvaron”. i vårt budskap. Då vi kom in och jag såg läget, att det fanns en ung person där som inte var medlem i kyrkan, funderade jag över om vi kanske skulle prata om något annat under vårt budskap, men det kändes bra med föruttillvaron. Dessutom kunde jag då bära vittnesbörd mera kraftfullt eftersom det är ett av ämnena som gav mig ett vittnesbörd då jag själv undersökte kyrkan då jag var 15 år. När Äldste Wooley var klar med undervisningen hoppade jag in och vittnade, och det kändes starkt. Alla tre tittade och lyssnade på mig uppmärksamt. Jag talade om hur vi alla har en mening med vårt liv, och hur vi kan återvända till Gud efter detta liv, med en god rapport om att ha genomfört vår uppgift.

Johanna bad att få se skriftstället (vi hade läst från Jeremia 1:5) och verkade intresserad. På kvällen skulle vi ha haft engelska-undervisning i kapellet (eller amerikanerna skulle, jag hade väl inte någon huvudroll i det precis). Det kom dock inga elever idag (Familjen Saine brukar oftast vara där).

Vi knackade dörr lite istället, men inga större resultat. Jag fick dock en telefonrapport från Äldsterna i Jakobstad på kvällen, det var kul.

Sträva inte att vara någon annan

Publicerat av

På förmiddagen vandrade vi runt lite och kontaktade på gatorna, sedan köpte vi lite färskt bröd på bageriet och gick hem för att luncha.

På eftermiddagen knackade vi dörr, och hade nästan direkt en bra erfarenhet med en Turkisk man. Han bad om en bibel på turkiska. Jag trodde först att han menade Bibeln, men den hade han, vad han menade var att han önskade en Mormons bok på turkiska. Vi skall beställa en från kontoret och komma förbi med i nästa vecka. Han varnade oss skämtsamt och sade ”men ge den inte till min fru, för hon är Jehovas Vittne, då får jag den aldrig”.

Efter det fick Äldste Wooley en idé att åka till en f.d. undersökarfamilj (dvs en familj som fått undervisning av missionärerna tidigare, men av någon anledning avslutat det). De var mycket trevliga mot oss, vi pratade en lång stund. De berättade att de visst bett angående Mormons bok. Jag visste inte riktigt hur raka rör jag skulle köra, men jag frågade försiktigt mannen i familjen ”om du skulle få ett svar från Gud att Mormons bok är sann, skulle du då vara redo att agera på det?” Han medgav att ”det är nog där skon klämmer kanske”. Det var ändå ett positivt samtal. Vi gav dem en utmaning att läsa och be under en veckas tid, så skulle vi titta tillbaka och se om de fått något svar, eller iaf se hur de känt för det.

En tanke som jag fick under eftermiddagen: Det har tagit mig hela min mission (så en halv mission alltså) att förstå att jag av Herren inte förväntas vara någon jag inte är, bara att vara mitt bästa jag. Om det fanns ett sätt att vara ”den ultimata missionären” så skulle de väl undervisa oss om vägen dit. Men som Äldste Wensel sade: ”Vi är inte försäljare”. Herren har sänt oss sådana vi är för att växa och bli lite mera kristuslika, och samtidigt även föra andra människor till Kristus (vilket för övrigt kanske är det enda sättet att bli mer Kristuslik). ”Du kan aldrig vara ditt bästa jag om du ständigt strävar efter att vara någon annan” stod det på den lilla bilden som min tränare Äldste Smith satte upp vid min säng en dag, borta i Kajaani. Det var inspirerat. Det är sant, och det var något jag behövde höra. Även om det tog en tid innan det sjönk den där halvmetern från hjärnan ned i hjärtat. Världens längsta halvmeter har det sagts.

På kvällen besökte vi Conovers för att öva lite finska med dem, men vi pratade istället om hur vår dag hade varit, sedan berättade de om sina erfarenheter. Och så hade de lite praktiska frågor om hur det fungerar med vissa saker här i Finland.

Jag fick ikväll en känsla av att ha växt, att jag blivit mera andligt ”mogen” sedan jag kom ut här på missionsfältet. Och en känsla av att jag arbetar för Herren och är ansvarig inför honom, snarare än inför president Hoyt. Och jag skall nog försöka skriva lite kortare ”President’s letters”1Varje vecka skriver vi ett brev till missionspresidenten och berättar om höjdpunkter, lågvattenmärken etc. En del av hans roll är ju att dirigera oss i själva arbetet, en annan är ju att ”ta hand om” oss och vara som en ledare eller far. framöver, inte slösa så mycket tid med det.

Oerhört andlig upplevelse

Publicerat av

På morgonen ringde Kaj för att försäkra sig om att vi skulle komma som planerat. Vi åkte dit på förmiddagen. Lång resa men helt klart värt det. Vi hade en bön tillsammans, och så hade vi ett budskap från L&F 58. Vi pratade även om templet, och att åka dit som par.

Han var lite orolig över en anställningsintervju han skulle på senare under dagen, och jag hade redan funderat en stund om han skulle vilja ha en välsignelse så jag frågade och det ville han, utan att tveka en sekund. Han satte fram en stol, och gav mig sitt körkort så att jag kunde läsa hans fullständiga namn. Jag tror aldrig jag känt den Helige Anden så starkt under en välsignelse tidigare. Orden som talades är givetvis någonting mellan honom och Herren.

Vi åkte tillbaka till Espoo och jag skulle med Äldste Wensel på två undervisningar under eftermiddagen. Den första blev inställd men den andra gick fantastiskt bra. Vi hade syster Voutilainen med oss eftersom det var hennes bekanta. Först var det bara mamman hemma, men sedan kom både hennes man och hennes syster. Hon visade oss bilder av familjen, och hon hängde med på allt vi berättade om. Efteråt sade Äldste Wensel att det var möjligtvis den bästa undervisningen han varit på, den bästa hänvisningen1Hänvisning eller medlemshänvisning kallar vi det för då vi får någon att undervisa inte genom egna finnande-aktiviteter såsom dörrknackning el kontaktande på gatan, utan genom att en medlem hänvisar en vän eller bekant till oss då de börjar bli intresserade och ställa frågor om kyrkan. han fått, och definitivt den finaste familjen han haft förmånen att undervisa. Hon var hemmamamma och väldigt fokuserad på familjen. Jag fick möjlighet att berätta om hur seminariet2Medan man går i gymnasiet kan man läsa något som kallas för seminariet, det är en kurs i evangelieinriktade ämnen som går samtidigt som skolans läsår, antingen läser man hemma som en självstudiekurs, ev. uppkopplad online mot ett klassrum på nätet, eller så möts man i kyrkan varje morgon, eller en gång i veckan, det är lite olika upplägg i olika församlingar. Under 4 år studerar man Mormons bok (1 år), Bibeln (2 år) och Läran & Förbunden ihop med kyrkans historia i modern tid (1 år). påverkat mig positivt i min ungdom. Jag satt en timme före skolan varje dag och läste i skrifterna, bibeln och våra andra skrifter. Det förde in den Helige Anden i mitt liv under min skoltid, det var underbart. Hon lyssnade uppmärksamt till allt vi berättade. Vi fick en nästa undervisning om ca 3 veckor, de skulle resa bort. Tyvärr är det i Äldste Wensels område så jag får nog inte träffa dem igen på länge.

Besök från andra sidan

Publicerat av

Vi hade en ganska långsam morgon idag, men vi hade många kontakter. Jag fick ett långt fint brev från min bror idag, och från mamma och pappa. Vi fick middag hemma hos en medlemsfamilj. Mamman berättade under middagen om sin pappa som undersökte kyrkan men aldrig blev medlem under sin livstid. Han gick bort, och nästa gång missionärerna kom så stod hennes pappa bakom hennes syster (hans ande var där), och sade till henne att lyssna på missionärerna. Och de blev medlemmar. Hon berättade att det var efter lektionen om frälsningsplanen1Frälsningsplanen är kort sagt läran om att vi alla människor bodde hos Gud innan vi kom till detta liv, att livet har ett syfte, och att vi alla kommer att fortsätta att leva efter detta, liv, först lever anden vidare utan kroppen i väntan på domen och uppståndelsen, och i uppståndelsen återförenas kropp och ande för evigt, och vi får alla ärva ett härlighetsrike enligt det vi önskat här på jorden. Kort sagt. som hon fick sitt vittnesbörd, precis som jag. När jag hörde missionärerna undervisa om det första gången kändes det som att de bara påminde mig om någonting jag redan visste – jag visste att mitt liv inte började då jag kom till jorden, det fanns något mer. Och det kommer att finnas något mer, efter döden. En av sönerna hade också haft en upplevelse då hans morfar stått bakom honom. Morfar fick ju som bekant aldrig möjligheten att predika evangeliet, men var säkerligen stolt över sitt barnbarn som fick möjligheten och tog den.

Senare på kvällen undervisade vi kvinnan med ”den galna hunden”. Vi hade med oss Mauri från församlingen. Han var glad att kunna följa med oss ut, han fick själv aldrig möjligheten att tjäna en mission. Han delade med sig av ett starkt vittnesbörd under undervisningen. Anden var stark, och undervisningen var en bra upplevelse för oss allesamman, men bedömningen som vi alla tre gjorde var att kvinnan var inte psykiskt redo att ta emot evangeliet. Hon tog vissa mediciner och gick på behandling, så kanske hon kan vara intreserad om ett år eller två igen.

På kvällen knackade vi dörr, det är så mycket mera givande att göra det på kvällen än på dagen.

Den bästa undervisningen någonsin

Publicerat av

På morgonen idag räknade jag lite och kom fram till att vi behöver få ihop 13 timmars arbete idag för att fylla vår 80 timmars arbetsvecka. Vi beslutade att gå ut 08.30 och kontakta på morgonen. Vi fick faktiskt några riktigt bra kontakter, men en kvinna överraskade oss med att svara ”jag hinner inte nu, jag skall vara på jobbet klockan åtta”. Vänta lite nu… 8 har den väl redan varit, eller… då insåg vi att man ställde tillbaka klockorna i natt, inte vi dock… hade missat den lite grand. Så vi hade alltså varit ute och gatukontaktat halv åtta på morgonen. Nu börjar det kännas lite väl ambitiöst va!

En stund innan kyrkan började beslutade vi oss för att kontakta lite i de andra Äldsternas område eftersom de inte fått så mycket gjort nu när de varit sjuka hela veckan. Vi mötte en riktigt trevlig kvinna som gav oss visitkort och allt, ett möte bestämt om två veckor.

Det intressantaste i kyrkan idag tyckte jag var broder Jones undervisning under prästadömsmötet om symboliken i skrifterna kring talet tre. Jag skall inte gå in djupare på undervisningen här, men för den som har lite bakgrund i kyrkans lära och skrifter kan det väcka lite intressanta tankar att han talade om Gudomen, Liknelsen om talenterna, tre sorters dop (Moses bok 6:59), prästadömen, Det trefaldiga i ”Tro, Hopp och Kärlek” eller ”Vägen, Sanningen och Livet” och inte minst de tre rikena eller härlighetsgraderna i den eviga världen (L&F 76).

Han poängterade också att dessa tre riken på sätt och vis redan existerar i vår värld idag, och inte något som plötsligt kommer att uppstå senare. Givetvis inte riken i politisk bemärkelse utan att individer lever efter de olika rikenas lagar redan nu, att man redan ”passar in” och är bekväm i någon av dem. Efter detta liv kommet vi förmodligen fortsätta i våra gamla mönster och vanor (Alma 34:34 ”samma ande som är i besittning av er kropp den stund ni lämnar detta liv, samma ande har makt att ta kroppen i besittning i den eviga världen”).

Efter kyrkan åkte vi för att kolla några comebacks, knacka dörr och titta in hos några mindre aktiva. Det sista gav lite resultat. Vi fick middag hemma hos familjen Hakanpää. Deras barn verkade väldigt lugna. Innan vi gick hade vi ett budskap om tempel. Vi skickade runt några foton på olika tempel, och berättade om våra känslor för templet och upplevelser vi haft där. Jag berättade att jag nu på senare tid, då jag saknar att kunna gå i templet så ofta, går igenom tempelundervisningen för mig själv, i mitt huvud, innan jag somnar på kvällen. Hittills har jag aldrig tagit mig till slutet innan jag somnat.

Efter middagen åkte vi för att se om Jukka var hemma, mannen vi undervisade för en dryg vecka sedan. Då jag såg en gammal SAAB framför huset antog jag att han inte var hemma, såg mera ut som en ungdoms bil. Han var dock hemma (och bilen var hans egen favorit). Han bjöd in oss och vi pratade först om allt möjligt, sedan höll vi en bön tillsammans. Genast efter bönen sade han ”Jag har läst i er bok, det du markerade. Vill ni ha den tillbaka?” Jag sade att ”-om du har den i närheten så kan du få hämta den så länge” och det gjorde han. På väg tillbaka genom köket sade han ”Jag läste det du markerade, men det var en sådan bok att jag var bara tvungen att börja från början”. Och han hade redan läst halva Mormons Bok, på en vecka! And it gets better.. han var mycket förvånad att den var så tydlig och klar, och att han förstod det han läste direkt. Jag antar att han jämförde med Bibeln som kan vara lite snårig ibland.. den är säkert tydlig för en jude, med rätt kulturella bakgrund osv. men för en svensk, eller finländare, tror jag vissa delar av bibeln är mycket besvärliga. Vi talade en stund om Bibelns väg fram till oss, hur den genomgått många översättningar, och utnyttjats av påvar mm för makt, förtryck etc. (Vi läste bl a lite från Nephis andra bok, kap 29 som han redan läst på egen hand).

Han var också mycket entusiastisk över de profetior (förutsägelser) i Mormons bok som redan gått i uppfyllelse, det säger ju något om sannolikheten för de övriga som ännu inte gått i uppfyllelse…

Han verkar inte tvivla på att Mormons Bok är sann, och då jag berättade för honom om varför jag tror på den sade jag att det känns ”varmt” inuti mig då jag läser den, och han höll precis med om känslan. Värmen och friden jag känner övertygar mig att den är av Gud, och den ger mig dessutom en önskan och en drivkraft att leva enligt det som jag läser att profeter har befallt och rått oss till.

Så självfallet tog vi inte tillbaka boken, så väl har den väl sällan blivit mottagen. Om Jukka inte redan har det så kommer han definitivt att få ett vittnesbörd. Innan vi gick ville vi hålla en avslutningsbön. Jag frågade honom om han bett under veckan (sist vi var här inbjöd vi honom att göra det på egen hand kommande vecka) och han svarade att ”jajamän, jag ber varje dag” och tillade ”ni gav mig ju den där mallen”1Vi har en mall eller en bild som kan hjälpa folk att komma igång med bön, men allt som står på den är ”Käre himmelske fader, vi tackar dig… Vi beder dig… I Jesu Kristi namn, Amen.” Så är tanken givetvis att man stoppar in det man själv vill tacka respektive be för. Kan tyckas simpelt, men den har hjälpt många att våga. ”Med små och enkla medel”…. Jag tog fram den så han kunde se den, och frågade om han skulle vilja hålla avslutningsbönen. Han tittade på mallen, och då han inte blankt nekade sade jag ”Tack” och vi böjde våra huvuden. Han hade ju inte sagt ja heller, men det där kan vara den sista knuffen vissa behöver för att våga be med hörbara ord för första gången, och det funkade den här gången också. Han bad, och han tackade för Mormons bok och allt som den givit honom. Han tackade för att missionärerna kommit till honom mm.

Ingenting kunde möjligtvis ha gått bättre, ur vårt perspektiv. Förutom att jag möjligen kunde ha låtit min kamrat prata mera. Jag blev bara så ivrig över att han hade en så positiv inställning. Det var den bästa undervisningen jag upplevt under min mission, det gav oss förnyad styrka till att kontakta på kvällen, den 81a timmen. Vi kände båda att vi är ute för att söka människor som Jukka.

Personligen är jag inget intresserad av alla människor som eventuellt skulle kunna övertygas att komma till kyrkan. Jag är här för att ge evangeliet till dem som är som jag var, omedvetet sökande. Sådana som jag och Jukka, som blir glada och tacksamma över missionärernas budskap. Det har format mitt liv enormt, och jag vet att det finns andra som söker samma sak som jag. Jag vill ge den gåvan till någon annan, om så bara en enda.

Vi tittade in hos Conovers en kort stund på kvällen.

Diskussion med Jehovas Vittnen

Publicerat av

På morgonen hade vi möte med församlingens missionsledare broder Aho. De brukar visst ha det mötet på lördagmorgnar hemma hos honom, och hans familj bjuder på frukost. Han berättade lite om sitt jobb, och visade runt lite i huset. Efter mötet åkte vi till vår finskalektion, det har de varje lördag morgon i kapellet med broder Reiman från Espoo första församling (jag och Äldste Wooley tillhör och är missionärer i Espoos andra församling). Äldste Wensel (som var samtidigt som mig i MTC några veckor) var också där, han är missionär i Espoo första församling. Han påminner mig mycket om en av mina första barndomskompisar.

Efter lektionen åkte vi ut till Lohja (en halvtimme utanför Espoo) och knackade lite dörr. Stötte bl a på ett par jehovas vittnen. De var väldigt förvånade över att någon kom och ringde på DERAS dörr som omväxling, de är ju vanligtvis de enda som går runt. Det var en ganska trevlig diskussion, och vi sade att vi kan komma förbi senare ikväll, för vi hade ett bokat möte. Vi skulle hem till familjen Silvennoinen på middag. Efter middagen hade Äldste Wooley ett budskap om en rik man som lämnade sina ägodelar bakom sig och hur hans familj klagade länge och väl. I slutet av berättelsen sade Äldste Wooley att mannen var Lehi (från de första kapitlen i Mormons bok), det gav en lite närmare inlevelse i hur det måste ha varit att ta emot en sådan instruktion från Herren, och trots familjens klagan utföra den.

På kvällen knackade vi dörr lite mer innan vi skulle tillbaka till ”JW-familjen”1Slang för jehovas vittnen är ”jay dubb” som i ”J W” på engelska.. Diskussionen är knappast värd att nedteckna, men kort då: Äldste Wooley inledde med att berätta om Joseph Smith och Mormons bok, och varför den är viktig. Då vi kom till delen om att de själva kan läsa i Mormons Bok hade fadern i familjen fått nog, han började slå upp ställen i sin Bibel och försöka motbevisa saker med det. Ett par av hans argument svarade vi på (och det tystade honom i de frågorna, men då gick han vidare till nästa). En av de saker han påstod var att ”anden verkar med oss då vi studerar bibeln” och jag svarade att ”jag tror att sådana här diskussioner, stridigheter och att kasta bibelord på varandra för att överbevisa någon bara driver bort Herrens ande” (vilket är en av de första sakerna som Herren undervisade Nephis folk om då han besökte dem kort efter sin uppståndelse, i 3 Nephi kap 11). Han verkade inse det lite för efter det ändrade han taktik lite. Diskussionen var från vår sida dock inte mycket att hänga i julgranen. Jag måste dock säga att jag är imponerad av min kamrats ödmjukhet och vänlighet trots sådana här situationer, eller egentligen oavsett vad som händer.