Etikettarkiv: andlig upplevelse

wow! [tystnad] …

Publicerat av

På distriktsmötet idag pratade vi om den Helige Andens maningar, och jag och Wensel hade en intressant upplevelse kring det. Men först knackade vi lite dörr, gick förbi Kari (som hade brottom iväg men bad oss komma imorgon. Vi hälsade på den äldre mannen som bor nära Biskopen. Han hade lite hälsoproblem. Vi såg på kortfilmen ”Mormons bok – en dyrbar ägodel” och han blev ivrig och inspirerad till att läsa den, han hade även en vän som var nyfiken, och som han skulle bjuda över nästa gång.

Efter det var vi ett tag i den turkiska mannens område, vi kollade bara några ”comebacks”. Samtidigt funderade vi över kvällen och hur vi skulle pussla ihop den, för efter middagen ikväll har de engelska-undervisning i kyrkan, men vi har en undervisning hos Hope. Vi klurade på logistiken, tills vi kom fram till att vi behöver ju faktiskt inte ha utbyten där, vi kan ju byta tillbaka till ordinarie kamrat. Men det kändes heller inte bra. Medan vi knackade dörr vidare fick jag en känsla av att Wooley och Wuergler borde gå till Hope ikväll. Det var ett rätt svårt beslut att fatta, för jag ville väldigt gärna själv besöka henne och hennes man ikväll, men känslan var stark. Och när jag berättade för Wensel hur jag kände utbrast han bara ”wow [tystnad] … jag har aldrig känt Anden så tydligt på min mission tidigare. Det är så vi ska göra, jag vet inte varför men jag vet att det är det bästa. Det bara kom över mig.”

Vi var på vårt DA (Dinner Appointment, ung. middagsbjudning), det var en familj i Wensels församling (Espoo 1). Han berättade lite om flyg (han jobbade på flygplatsen) och jag lyssnade med spetsade öron. Efter det åkte vi till kyrkan för english class, tyvärr insåg vi först där och då att Wooley hade vår kyrknyckel, och Wuergler hade deras. Tre ungdomar hade kommit för att vara med, men det var inte mycket att göra, de fick åka hem igen. Vi kollade om Jukka var hemma men det var han inte.

När vi mötte de andra vid lägenheten på kvällen berättade de att Hope var sjuk, så de hade inte gått in, men de pratade en stund vid dörren. De hade fått möjlighet att vittna för henne om sin tro och sådant som de vet genom bönesvar och uppenbarelse. Wuergler sade att det var en mycket speciell känsla där då han vittnade, och hon hade lyssnat uppmärksamt på det hela. Kanske hon behövde höra någon mer persons/missionärs vittnesbörd än mitt. Kanske han behövde möjligheten att få undervisa/vittna på sitt eget språk, för någon som var vänlig, intresserad och ville lyssna.

”Sväng vänster”

Publicerat av

Jag fick en tanke idag, jag reflekterade över det att vara seniorkamrat, och tänkte att sådan jag är som seniorkamrat i ett missionärspar, sådan far kommer jag att vara. Och hur man är som far är i sig en spegling av hur man skulle vara som något annat.

Någon har även sagt att sådan man är på den lediga dagen, ”förberedelsedagen” är en direkt avspegling av hur man kommer att vara då man återvänder hem efter mission.

I den här församlingen (Espoo) är det svårt att undgå att ha tankar om familj. När man är liten har man föräldrar att luta sig mot. När man är på mission har man en missionspresident som man andligt sett kan ”luta sig” mot. Men efter mission så kommer jag att vara den som min famlij, mina barn och vänner, skall kunna luta sig mot. Stundvis en skrämmande tanke. Jag har dock känt en förändring inom mig den senaste tiden i hur jag övergått från att ha litat till president Hoyt, till att istället lita på Herren. Jag tror att det är en naturlig utveckling.

Efter kyrkan hade vi en tid avtalad med Jaani. Vi kom dit, och stod vid hans dörr och pratade med honom en stund. Det kom fram att han läser till att bli Luthersk präst, och han vägrade totalt att be och fråga Gud om Mormons Bok var sann. Jag vet ännu inte varför han var så emot det, man kan ju tycka att en blivande präst skulle ha tro på att Gud kan besvara böner, vare sig han förväntar sig att svaret är att boken är sann eller falsk.

Vi fick middag hos familjen Soukko, sedan gick vi runt i området och knackade på hos sådana som tidigare blivit undervisade den första diskussionen, utan att fortsätta. Det var bara en av dem hemma, och hon var upptagen just nu. Medan vi gick runt bland radhusen mötte vi en av de unga killarna i församlingen. Vi pratade med honom och hans kompis en stund, han sade ”Hur vågar ni gå och ringa på folks dörrar så där? Det skulle inte jag våga, jag är för blyg.” Jag svarade att ”När du är 19 vågar du.” Kompisen undrade vad vi gjorde, och vi förklarade att vi pratar med folk och undervisar om Jesus Kristus. Han frågade om vi inte kunde undervisa honom någonting, så min kamrat pratade en liten stund om Kristus.

Vi gick tillbaka till bilen och började planera vad vi skulle göra härnäst. Efter att ha suttit ett tag, utan att känna någon inspiration åt något håll alls, bestämde jag att ”nu orkar jag inte sitta här längre, vi går och knackar dörrar i den där lägenhetsbyggnaden.” Sagt och gjort, och tredje dörren blev vi insläppta, det var en man från Afrika. Han var lite tveksam vid dörren, men jag frågade bara rakt på sak om vi kunde få komma in en liten stund och berätta vårt budskap, och han gick med på det. Hans fru var förvånad, men visade inte motvilja mot att vi var där. Hon höll sig dock i köket med sonen under hela samtalet som varade i kanske 20 minuter. Han tog emot en liten läsuppgift i Mormons bok, och vi fick en tid att komma tillbaka på torsdag.

När vi var färdiga med den byggnaden (utan vidare händelser av intresse) återvände vi till bilen. Vad härnäst? Jag hade en bestämd känsla av att vi borde besöka Jukka. Jag frågade min kamrat hur det kändes för honom, men han var lite orolig att det var för snart. ”För snart?” frågade jag, ”vi har ju inte sett honom på 2 veckor?” Jag satte kurs mot Kauklahti och på vägen dit höll min kamrat med om att det kanske snarare har gått FÖR lång tid sedan sist.

Väl framme hörde vi oväsen och såg ljus och gnistor från trädgården, Jukka var visst i full gång med något. Tror det var lite vedsågning för de var på vg in i bastun, han och en av hans söner. Hade vi varit 10 minuter senare hade han redan varit i bastun, det är lika med oanträffbar här i Finland, bastun är helig för de flesta. Vi hade ett bra litet samtal, jag berättade lite om Äldste Conovers arbete i NASA, då Jukka berättade att han har varit med och arbetat på delar till Pathfinder-roboten. Jukka har visst hängt med i rymd-historian sedan 60-talet. Äldste Conover skall ha en brasafton i Helsingfors och visa lite bilder och sådant från sina projekt, vi bjöd in Jukka dit. Jukka bjöd å sin sida in oss till sitt jobb för att se på hans senaste uppfinning, som skeppas iväg till gruvan i Kiruna snart. Han berättade att han hade tänkt komma till kyrkan i morse, men var för trött. Han sade dock att han är nyfiken på hur det är i kyrkan så han vill komma.

Efter det tänkte vi kolla några ”comebacks” i området dr vi bor (Soukka). Då vi åkte förbi tvärs Saunalahti kände jag en tyst maning att åka in till området till vänster, det var nästan att jag bromsade in och gjorde det, men jag var inte riktigt så handlingskraftig. Jag har märkt att jag ofta lyder andens maningar först i ”steg två”. Vi höll oss till vår egen plan, åkte till Soukka, men Johanna var inte hemma. Då bestämde jag mig för att vi måste åka tillbaka dit jag hade känt maningen. När vi kollade upp området i våra anteckningar hade vi faktiskt en ”comeback” där som för två veckor sedan sade ”kom tillbaka om två veckor” så det passar ju bra. Vi ringde på, och hans fru öppnade. Hon var lite lätt road då vi frågade efter hennes man, hon reagerade ungefär som att ”visst kan jag hämta honom, men inte vill han tala med er”.

Mycket riktigt var han också osäker på om han var intresserad nu när det väl kom till kritan. Precis som tidigare idag, och full av tro, frågade jag bara rakt på sak om vi kunde få komma in en liten stund. Han gick med på det, sade åt oss att hänga av oss och komma in i köket. De bodde väldigt fint, det var ett av de nybyggda områdena. Hans fru var inte glad att ha oss där inne, och det markerade hon mycket tydligt. Det rörde dock inte honom. Vi satt en halvtimme och bara småpratade, han var intresserad både av oss som individer och arbetet som missionärer. Till sist kom vi så in på vårt budskap, och den Helige Andens närvaro var tydlig. Då jag berättade om den mörka tiden efter att apostlarna dödats och kyrkans lära krånglades till (något vi brukar kalla för ”avfallet” eller ”frånfallet” från sanningen) höll han med om att det måst han hänt något sådant dels med tanke på katolska kyrkans historia under medeltiden, och dels den uppsjö av kyrkor och tolkningar som finns i vår tid. Då min kamrat berättade om Joseph Smith, dennes bön och bönesvar (då han fick besök av Fadern och Sonen i det vi nu kallar ”den heliga lunden”) satt han helt tyst och totalt uppmärksam. Min kamrat läst löftet i Mormons bok:

”Och jag uppmanar er att ni, när ni får dessa uppteckningar, frågar Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna. Och om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft. Och genom den Helige Andens kraft kan ni få veta sanningen om allting” (Moroni 10:4-5)

Efter det frågade jag ”hur känns det just nu?” Jag kunde inte låta bli att fråga, och eftersom den Helige Anden ofta talar till hjärtat kan man behöva hjälpa människor att vara uppmärksamma på att de faktiskt känner något speciellt inom sig. Vi är vana att fokusera mycket på våra tankar, inte så mycket på våra känslor i sådana här sammanhang. Han svarade att ”dessa är så viktiga saker att man behöver tänka igenom dem ordentligt”. Anden var så stark. Han tog glatt emot boken, och lovade att läsa och att be. Han ville dock inte boka något andra besök. Han förklarade att han måste diskutera saken med sin fru (jo tack, jag förstod det…). Jag tror ändå att något speciellt hände ikväll, maningen att åka dit var så tydlig, och känslan under vår diskussion var väldigt påtaglig.

Oerhört andlig upplevelse

Publicerat av

På morgonen ringde Kaj för att försäkra sig om att vi skulle komma som planerat. Vi åkte dit på förmiddagen. Lång resa men helt klart värt det. Vi hade en bön tillsammans, och så hade vi ett budskap från L&F 58. Vi pratade även om templet, och att åka dit som par.

Han var lite orolig över en anställningsintervju han skulle på senare under dagen, och jag hade redan funderat en stund om han skulle vilja ha en välsignelse så jag frågade och det ville han, utan att tveka en sekund. Han satte fram en stol, och gav mig sitt körkort så att jag kunde läsa hans fullständiga namn. Jag tror aldrig jag känt den Helige Anden så starkt under en välsignelse tidigare. Orden som talades är givetvis någonting mellan honom och Herren.

Vi åkte tillbaka till Espoo och jag skulle med Äldste Wensel på två undervisningar under eftermiddagen. Den första blev inställd men den andra gick fantastiskt bra. Vi hade syster Voutilainen med oss eftersom det var hennes bekanta. Först var det bara mamman hemma, men sedan kom både hennes man och hennes syster. Hon visade oss bilder av familjen, och hon hängde med på allt vi berättade om. Efteråt sade Äldste Wensel att det var möjligtvis den bästa undervisningen han varit på, den bästa hänvisningen1Hänvisning eller medlemshänvisning kallar vi det för då vi får någon att undervisa inte genom egna finnande-aktiviteter såsom dörrknackning el kontaktande på gatan, utan genom att en medlem hänvisar en vän eller bekant till oss då de börjar bli intresserade och ställa frågor om kyrkan. han fått, och definitivt den finaste familjen han haft förmånen att undervisa. Hon var hemmamamma och väldigt fokuserad på familjen. Jag fick möjlighet att berätta om hur seminariet2Medan man går i gymnasiet kan man läsa något som kallas för seminariet, det är en kurs i evangelieinriktade ämnen som går samtidigt som skolans läsår, antingen läser man hemma som en självstudiekurs, ev. uppkopplad online mot ett klassrum på nätet, eller så möts man i kyrkan varje morgon, eller en gång i veckan, det är lite olika upplägg i olika församlingar. Under 4 år studerar man Mormons bok (1 år), Bibeln (2 år) och Läran & Förbunden ihop med kyrkans historia i modern tid (1 år). påverkat mig positivt i min ungdom. Jag satt en timme före skolan varje dag och läste i skrifterna, bibeln och våra andra skrifter. Det förde in den Helige Anden i mitt liv under min skoltid, det var underbart. Hon lyssnade uppmärksamt till allt vi berättade. Vi fick en nästa undervisning om ca 3 veckor, de skulle resa bort. Tyvärr är det i Äldste Wensels område så jag får nog inte träffa dem igen på länge.

Den Heliga Anden sade ”kolla telefonen”

Publicerat av

Vi var på utbyten1Utbyte, Exchanges, Splits… kärt barn har många namn. Det är alltså när man träffar ett par andra missionärer och byter kamrat över dagen. med de andra missionärerna i Espoo (Espoo 1) idag. Jag var hela dagen med Äldste Wuergler. Han berättade hur han fann ett vittnesbörd sent i sitt liv (allt är relativs, han är 24 men för att vara på mission fick han sitt vittensbörd sent, de flesta missionärer har vetat att kyrkan är sann och vetat att de vill gå ut som missionärer i många år innan de har åldern inne för att faktiskt kallas på mission). Vi hade för övrigt en mindre effektiv dag. Wooley och Wensel hade ett möte bokat men det var ingen hemma, missionsslang för det är ”jake”, ”we were jaked” (dvs. ”stood up” ungefär). Jag och Wuergler spenderade en timme med att tanka och leta vägen till en middag som vi var bjudna till. Jag är inte van att köra i Espoo än, och uppenbarligen inte han heller.

Efter det hade vi en skolpresentation, dvs. en religionslärare har bjudit in oss att komma och berätta om kyrkan och svara på frågor. Det var lite småkul men inte direkt någon andlig upplevelse. Och det finns alltid den där grabben längst bak som skall göra sig rolig och ställer dumma frågor. Det är alltid en kille, och han sitter alltid längst bak, i varje klass… Efter skolpresentationen hände dock något intressant, vi stod utanför bilen och pratade med Timo (en kille från församlingen som var med oss på skolpresentationen) då tanken kom till mig att jag stängt av ljudet på telefonen, men nu är presentationen över så dags att sätta på ljudet. Jag tänkte att ”det gör jag om en stund” men tanken kom igen, riktigt kraftfullt ”kolla telefonen” så utan att ens tänka på vad jag gjorde gick jag fram till Äldste Wuergler som hade mobilen i en ficka på en av ryggsäcks-remmarna, öppnade fickan och tog upp telefonen som blinkar och på den står det att det är vår telefon som ringer (”Calling: Espoo DL” alltså Äldste Wooley och Äldste Wensel). Efter samtalet sade Äldste Wuergler och Timo i munnen på varandra ”Jag hörde inte att det ringde”. ”Inte jag heller” svarade jag, ”den är på ljudlös. Anden manade mig att ta upp den”. Då sade Äldste Wuergler ”Wow, DEN upplevelsen går till MIN dagbok idag”. Timo reser till Ryssland som misisonär nästa vecka, vi gav honom några råd på vägen innan vi skildes åt. Ett av dem, en erfarenhet han säkert också gjort idag, var att om människor är ute efter att argumentera så kan du aldrig hjälpa dem att förstå ditt budskap. Vill man inte förstå så kommer man aldrig att förstå, det spelar ingen roll hur väl du förklarar.

Under vår middag med en medlem idag insåg jag också hur olika man kan se på saker och ting, och att det i världen inte alltid finns rätt eller fel, så svart och vitt som jag ibland skulle önska att det var. Ibland finns det inte rätt eller fel utan bara olika. Vi var med på ett hemlärarbesök på kvällen, och så hade vi engelskaundervisning i kapellet innan jag och Äldste Wooley åkte hem till vårt.

En väldigt speciell middag med vittnesbördsmöte

Publicerat av

Vi hade en bra dag idag. Assistenterna1De två missionärer som är kallade att vara missionspresidentens assistenter åker ibland runt för att fixa praktiska grejer eller bara umgås med och ”titta till” missionärerna ute i områdena. kom på besök och vi gjorde exchanges2Då man byter kamrat över en dag och får gå med någon annan som omväxling.. Först gick jag och knackade dörr med Äldste Deithloff, det var roligt. Han hade tagit efter en del komiska grejer från Äldste Holiday. Ett exempel är då någon säger att de inte är intresserade, då fortsätter han bara och låtsas som att han inte förstått, eller något ännu roligare han gjorde – svara med ”ok, på onsdag då, passar det?” som om man var i färd med att avtala ett möte. På eftermiddagen var jag med Äldste Tadje [tadjii]. Vi talade lite om kommande transfern, eller ”changes” som vi kallar det i vår mission. Han sade bara till mig ”you’ll like it” (på svenska ”du kommer tycka om det”). Vi undervisade tyvärr ingenting. Det gjorde dock min kamrat och Tadje under förmiddagen. Vi fick alla middag hemma hos Camilla och Johan. Äldste Deithloff skulle bevisa sin manlighet genom att dricka ”Piimä” (Filmjölk), det är inte direkt vanligt i USA, men jag som vuxit upp med fil och flingor hemma i Sverige svepte glaset snabbast av alla hehe. Efter maten hade vi ett vittnesbördsmöte som det andliga budskapet, och alla var givetvis inbjudna att dela med sig av sitt vittnesbörd3vittnesbörd, det vill säga den tro och kunskap jag har om Gud, ofta baserat på personliga upplevelser, bönesvar etc. under ett vittnesbördsmöte delar man med sig av sådana andliga erfarenheter, kort sagt ger svar på frågan som det står om i 1 Petr 3:15 att ”Alltid vara beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.” Jag fick börja, och jag pratade lite om det jag och min kamrat samtalade om igår kväll, att Guds bud leder till lycka, och hur jag sett det i mitt eget liv. Därefter delade alla andra med sig av sina vittnesbörd, även Johan, Mats och Camilla. Då hon pratade om templet var anden så stark, flera av oss var tårögda. Utan att gå in på detaljer kan jag bara säga att det var som ännu ett litet vittnesbörd om att min tid och mitt arbete i Jakobstad har välsignat fler människor än bara mig själv.

”Guds avsikt är att vägleda oss till lycka”

Publicerat av

Vi knackade en hel massa dörrar under förmiddagen, men inte allt för mycket hände. Vi fick en mycket bra comeback dock, hon skulle ha släppt in oss på en gång, men ingen man hemma1Sedan en tid tillbaka har manliga missionärer regeln att de inte får gå in hos en kvinna som är ensam hemma. Systermissionärerna har motsvarande regel ang. ensamma män.. Det är en mycket jobbig regel må jag säga. I somras kunde man oftast sitta ute på trappan eller uteplatsen, men det börjar bli lite kallt för att folk skall gilla det nu.

Vi fick lunch hos Marlene och Johan. Först hade jag inte tänkt berätta någonting än ang. flytten, men de tyckte att vi såg så hemlighetsfulla ut så jag berättade det. Jag skulle ändå ha berättat det tids nog, inte bara försvunnit som jag gjorde från mitt första område Kajaani. Men jag vill inte att folk skall veta så långt i förväg, då tenderar sista veckorna i ett område att bli mera en rundresa för att säga hejdå till alla istället för att arbeta effektivt. Jag skrev ett inlägg i deras gästbok i samband med lunchen. Gästbok är något som är väldigt vanligt här i Finland, att gäster får skriva ett litet inlägg i familjens bok att lämna som minne. Många missionärer har också gästböcker (på finska Vieraskirja) som de vill att folk skall skriva i högt och lågt. Jag har aldrig varit intresserad. Jag antar att det kunde vara ett kul minne, men jag fyller min dagbok med minnen så det räcker och blir över.

Jag kommer verkligen att sakna Byggmästars då jag åker. Allihop, men kanske särskilt Johan och Camilla, alla gånger som jag och Äldste Phelps cyklat ut hit… alla heta sommardagar (varav en som Äldste Phelps till och med tog en dusch hos dem innan maten hehe). Vi följde med till institutet ikväll, i hopp om att Kari skulle dyka upp, men det gjorde han inte. Det var en bra stämning under hela lektionen och gång på gång överväldigades jag av ”det här är rätt” och ”den Helige Andens kraft är här”.

På kvällen berättade min kamrat att han haft en ”uppenbarelse” eller insikt igen. Förra tisdagen pratade han ju om lydnad, och Läran och förbunden 88. I morse pratade han om att ”känna Gud” och nu ikväll hade han haft en insikt om de bud som Gud har givit oss. Han hade lyssnat till Äldste Hollands (en av apostlarna) tal under senaste konferensen, han har det inspelat så han har lyssnat på det upprepade gånger. Det som han hade fastnat för var då Äldste Holland säger att Gud, universums mäktigaste varelse, inte vill något hellre än vår absoluta lycka och framgång. De orden hade väck min kamrat till att förstå varför Gud ger oss bud – för att guida oss till lycka. Jag tror att han på något sätt har förstått det tidigare, men den här gången kom insikten som direkt från himilen, en personlig uppenbarelse med andra ord. Ibland är det som att Gud ”häller” förstånd och sanning ner i vår själ, som att han förtydligar det för vårt hjärta och sinne. Min kamrat påpekade själv att han börjat få sådana här upplevelser allt oftare de sista veckorna. Sedan frågade han mig ”Vad tror du det beror på?” Och jag svarade med motfrågan ”Har du varit mera lydig?” Och jo, det erkände han ju att han varit, men kunde inte köpa att det skulle vara ”så enkelt”, han kunde gå med på att det berodde på det till en viss grad.

Samtalet var ändå ett bevis för mig på att det arbete vi gjort tillsammans inte varit i onödan, även om jag hade önskat att vi dessutom hade haft undersökare och dop längs vägen. Nu vet jag att det faktum att vi arbetat hårt tillsammans har haft positivt inflytande inte bara på mig utan även på honom, och det känns gott. I min patriarkaliska välsignelse 2I varje stav där kyrkan finns organiserad kallas en man till ämbetet patriark (jämför ”evangelist” i nya testamentet). I forna tider gick Guds prästadöme i arv från far till son, och innan fadern lämnade detta liv gav han var och en av sina söner en välsignelse som i många fall utgjorde ett rättesnöre under livet. Den kunde beskriva framtida händelser, som en profetia, och den kunde innehålla varningar. I vår tid, då kyrkan sprids över jorden och prästadömet oftast inte utgår från fäderna utan från kyrkan, finns en man kallad som patriark med rollen att ge en sådan speciell välsignelse till varje medlem av kyrkan som söker en sådan. Varje medlem kan bara få en patriarkalisk välsignelse en gång i livet. Den är vanligtvis ett par A4 lång och medlemmar tar fram den regelbundet och läser den för inspiration och vägledning. står det att ”mitt sätt att leva skall ge andra en motivation att leva efter evangeliet”. Med det vill jag inte försöka ta åt mig ära över att min kamrat kanske kommit närmare Gud den tiden vi arbetat tillsammans, äran tillhör Gud, men jag är glad om jag på något sätt kunnat vara en del i det. Om inget annat så har jag fått med honom ut och arbeta långa dagar åt Herren.

Då han berättade det där för mig ikväll, det han lärt sig om att Guds avsikt är att vägleda oss till lycka… det var som att jag samtidigt kände och visste att DET hade givits till honom från Gud. Vi har pratat om det tidigare, och jag har i mina ord försökt övertyga honom om att det är så, jag har bl a sagt att ”Guds plan för min lycka är alltid högre och bättre än min egen plan för min lycka”, därav är det ren idioti, ren intelligensbrist att inte följa Guds vilja då vi känner den. Om vi förstår att det är Guds vilja att vi är lyckliga, och att vi var och en av oss skall få odödlighet och evigt liv (Moses 1:39), då förstår vi ju också att allt som han gör och säger till oss är för vårt eget bästa, för att uppnå just målet att vi skall bli lika honom, och lika lyckliga som han är. Hans vilja är ju i grund och botten den samma som min vilja, eftersom vi båda egentligen vill att jag skall vara lycklig, så lycklig som jag någonsin kan bli. Men poletten trillade inte ner av mitt tjat hehe.

Jag tror att denna sortens personlig uppenbarelse ofta kommer som en tröst och kraftkälla till den som arbetar hårt för Herrens sak, särskilt till dem som inte ser någon framgång i verket. Han ger oss små ”kakor” av sanning och ljus för att motivera och stärka oss.

Fantastisk undervisning med Nyman

Publicerat av

Idag var en fantastisk dag. Vi hade distriktsmöte på morgonen, där jag vittnade om tid för reflektion, och att skriva missionsdagbok. Efter det var det distriktskonferens (och detta allmänna möte skulle vi vara på). President Hoyt talade om att förlåta och att ge upp bitterhet, han hade väldigt påtagliga erfarenheter av det.

Efter konferensen körde jag och Äldste Kerkmann president Hoyt till flygplatsen, det var kul att träffa honom och få en liten pratstund igen, men den bästa delen av dagen kom senare då vi gick och knackade dörr i Larsmo.

Först diskuterade vi med några frikyrkliga, helt i onödan. Sedan hade vi en dålig incident med några lestadianer som jag inte skall slösa utrymme på här, sedan besökte vi familjen Nyman. Först kändes det lite meningslöst att gå dit, men dottern som öppnade såg väldigt glad ut att vi var där. Som vanligt då vi kommer var de mitt i maten (vi lyckas alltid pricka det av någon anledning).

Efter maten kom Dan in till oss och satte sig i soffan, en av döttrarna och farmor Nyman kom också in. Först diskuterade vi hans vanliga frågor i någon halvtimme (krig osv.) sedan började Äldste Kerkmann undervisa, eller, jag såg Äldste Kerkmann, men jag kände den Helige Anden, och så var det nog för Dan också vad det verkade. Ledd av Anden började Äldste Kerkmann med frågan ”Tror du att President Hinkley1Idag är det President Monson då Hinkley avled 2008 är en profet?” Tystnad en stund. ”Tror du att Joseph Smith var en profet?” Ännu en stunds tystnad, och Dan svarade ”-Det öppnar liksom en box…” Han var från den stunden mycket allvarlig, och sökte djupt i sitt hjärta.

Jag ville få honom att minnas andliga upplevelser, så jag sade ”När man har varit i templet, och känt sig upprymd av den Helige Anden, då kan man inte skada liv, man vill inte göra någon eller något illa, inte ens myrorna på vägen därifrån. Kommer du ihåg?” Han mindes då han senast var där, jag tror detta också var en utlösare till vad som skulle komma. Vi gick igenom med honom vad han behöver göra för att få den kunskap han söker – be. Och om bön inte hjälper, fasta. Och om det inte hjälper – studera skrifterna, och kom till kyrkan och känn den Heliga Anden där.

Han använde ett par liknelser också. Han sade att då vi är ute och kör bil, och mörkret kommer, då måste vi slå på ljuset. Att läsa Bibeln kan vara dina strålkastare. Han satte även upp handen framför ansiktet, och visade att många saker kan skymma vår syn – problem med frun, barnen, vännerna, problem på jobbet… nu hade han 4 fingrar framför ögonen. Sedan plockade han bort ett finger i taget medan han sade att de saker som hjälper oss att andligen se klart är bön, fasta, skrifterna, kyrkan…

Den Helige Anden var så stark i rummet, vi turades om att be på knä tills alla hade gjort det. Redan innan Dan höll sin bön var han tårögd och drog lite med näsan. Jag kände en sådan kärlek till familjen, och framför allt till Dan, och ett hopp om att han skulle återta sitt prästadöme och leda familjen i rättfärdighet.

I slutet av vårt samtal kom vi fram till att Dan inte var redo att komma till kyrkan, men han skulle be. Han samlade familjen, och förklarade för dem att de skulle börja ha familjebön igen, och vi fick hela familjen att lova att hjälpas åt att det blir av. Vid ett tillfälle under diskussionen sade Dan till Äldste Kerkmann ”You are good… hur många dop har du haft under din mission?” Och Dan var överraskad då svaret var noll. Äldste Kerkmann förklarade det med att han ännu inte talar finska. Då vi gick sade Dan till honom ”Var snäll och lär dig finska fort”. Dan var helt överväldigad av den Helige Anden, jag har aldrig sett honom så ödmjuk, och har aldrig sett honom svara så väl på undervisningen, deras kemi stämde väldigt bra, och Anden var så stark i rummet. Jag är lite orolig att jag inte skall kunna föra samma Andliga känsla till deras hem på torsdag då vi skall tillbaka utan Kerkmann.

Innan vi gick hade vi en familjebön med dem, och jag sade till Dan ”Lyssna med hjärtat, inte bara med hjärnan.” Och jag uppmanade hans fru att ha tro på honom, oavsett tidigare försök. Jag bad även flickorna att be för honom, och det lovade de att göra. Själv kommer jag att be och fasta för att han skall få kraft att klara en förändring i livet. Vi fick lite bröd med oss när vi gick. Å vad jag önskar att jag kunde hjälpa denna familj, jag ser ju på dem att de alla egentligen vill ha det andligt rika liv som de hade tidigare, och de gör små ansatser då och då, men förändring är svår. Jag ser mycket upp till Äldste Kerkmann och känner ett behov av att bli bättre, att bli mera värdig och mottaglig för den Heliga Andens vägledning.

Bönens altare

Publicerat av

Dagen började med service hemma hos Marlene Byggmästar, Johan körde med häckklipparen och vi städade upp kvistarna. Efteråt fick vi som vanligt god mat. Kl 3 påpekade Äldste Phelps att hans trainer gifter sig nu kl 15 finsk tid hehe. Vårt andiga budskap började med L&F 84:44

 Ty ni skall leva av varje ord som utgår från Guds mun.

Sedan vidare L&F 1:38

Vad jag, Herren, har talat, det har jag talat, och jag ursäktar mig inte. Och även om himlarna och jorden förgås, skall mina ord inte förgås utan skall alla uppfyllas, antingen genom min egen röst eller genom mina tjänares röst, ty det är detsamma.

Pratade lite om att det är lättare att tro på sådant som kommer från svunna tiders profeter, sådant som finns skrivet i bibeln till exempel, och som hände för flera tusen år sedan. Pratade lite om våra nya instruktioner rörande dopsinbjudan, och de reagerade precis som jag gjorde när jag först hörde att man skulle bjuda in undersökare till att döpa sig så tidigt som första eller andra besöket – dvs. att det är tokigt! Särskilt med den skandinaviska kulturen, särskilt med den finska kulturen. Men som sagt, det krävs större tro att följa levande profeter och lärare sända av Gud än döda… vi utövar vår tro på instruktionerna som vi fått.

Jag och Äldste Phelps inledde vår fasta idag. Innan vår gemensamma bön hade vi egna personliga böner, och den var annorlunda än någon bön jag haft, jag kände mig så väldigt nära min Himmelske Fader och min Frälsare under bönen. Jag kände ånger över de gånger jag inte varit på topp… det var en bön i omvändelsens och hoppets anda, och jag kände mig som sagt så nära Gud. Jag lade min lydnad på bönens altaret och lovade att leva efter allt jag kunde läsa mig till. Jag lovade också att hellre lägga ner en diskussion med min kamrat än att förlora den Helige Anden om ens för en tid. Jag läste ett citat en gång:

”Where there is contention, the spirit of the Lord will depart, no matter who is at fault”

Alltså oavsett vem som har rätt eller fel så drar sig Herrens ande undan då vi har stridigheter sins emellan.

Jag lovade också att med större kraft anstränga mig att hålla mitt sinne rent och mina tankar fokuserade istället för distraherade. Jag tänkte på L&F 121:45-46

 Låt även ditt inre vara fyllt av kärlek till alla människor och till trons egna, och pryd ständigt dina tankar med dygd. Då skall din självtillit växa sig stark i Guds närhet, och läran om prästadömet skall falla över din själ som himlens dagg.
Den Helige Anden skall vara din ständige ledsagare och din spira en oföränderlig rättfärdighetens och sanningens spira, och ditt herradömeskall vara ett evigt herradöme, och det skall utan tvångsmedel strömma till dig i evigheters evighet.

Om jag har rena tankar då kommer jag att ha ett gott självförtroende inför Gud, och kunna uträtta mera. Jag skall våga fråga Honom om större saker, och Han skall komma att välsigna mera eftersom min tro är så mycket större.

Det här är början till en bättre arbetsrelation med min kamrat, och med min Herre. Jag vet att jag också måste förlita mig mera på den Helige Anden och mindre på logik i våra undervisningar. Förklara mindre och vittna mer.

På kvällen var vi hemma hos en familj som vi mötte på stan här om dagen. Det var bara fadern hemma men vi undervisade honom, första diskussionen. Han fick en Mormons bok (eller ja, fick köpa den… intressanta nya regler runt det där… om än bara 1€). Han sade att han förmodligen inte skulle ha tid att läsa hela, men han lovade att läsa de markerade platserna inom en månad. Han ville ”ha tid att smälta” det vi pratat om, därför ville han inte ses igen förrän om en månad. Han lovade också att be om det för att få veta om det är sant.

Både jag och min kamrat kände Andens närvaro under hela diskussionen (trots att det var på svenska så kände äldste Phelps det). Jag tänkte aldrig efter vad jag skulle säga, och jag ansträngde mig inte för att hålla mig till min ”outline”1Sedan en tid tillbaka skall vi inte hålla oss till de förtryckta missionärslektionerna/diskussionerna utan göra egna upplägg för undervisningen, men ändå täcka in de principer som finns i varje lektion, dock i en ’egen’ ordning, och på ett sätt som är mera anpassat efter de vi undervisar. Jag vet förresten att jag ibland kallar det för lektion, ibland diskussion. Det finns som sagt ett bestämt innehåll som vi skall täcka in under ett undervisningstillfälle. På det sättet är det ju en lektion, men det är också som en diskussion eftersom man hela tiden ställer frågor, och undersökarna får berätta vad de tror och tänker kring olika saker. utan det gavs till mig vad jag skulle säga och undervisa, precis som löftet i L&F 84:85

Bekymra er inte heller i förväg för vad ni skall säga, utan samla ständigt livets ord i era sinnen, och det skall i samma stund bli givet er den del som skall tilldelas var och en.

 

Innan kvällen var slut hade vi en till undervisning, med ett äldre par, men det var inte mycket att rapportera där tyvärr.

Ett speciellt vittnesbördsmöte

Publicerat av

Vi hade en fantastisk zonkonferens. Vi gick igenom många bra saker. Vi fick dessutom betalkort som vi skall använda för vår MSF istället för egna bankkonton. Det var visst så att vissa länder i Europa hade kommit på idén att MSF1MSF står för Missionary Support Fund. En mission finansierar man ju själv, man sparar innan man åker ut på mission, eller ens familj och bekanta hjälper till. Beroende på ekonomin i landet man kommer från betalar man olika mycket, och beroende på landet man sedan skickas ut till så får man olika mycket. Kyrkan har ett utjämningssystem så att en missionär som exempelvis kommer från ett fattigt land betalar vad som kan förväntas under hans omständigheter där hemma, och om han skickas till låt säga Finland (som har en ganska hög levnadskostnad) så får han ändå tillräckligt med pengar för att leva och äta (i alla fall äta hehe). Jag tror vi betalar ca 70000 om vi åker ut som missionärer från Sverige, alltså någonstans runt 3500kr/mån, och i Finland är MSF 180€ som skall räcka till mat. Kläder och annat får man ta från sparkontot hemifrån. Utöver MSF så får man för sina 3500kr/mån i svenska pengar även hyran betald och i viss mån resor. Så det går väl nästan på ett ut mellan de här två länderna. Men om man kommer från Kina eller något så betalar man ju betydligt mindre, kanske 300kr/mån? Nu har vi ingen missionär i Finland som är från Kina, men som exempel bara, om man jämför pengarnas värde… var lön, och krävde att kyrkan betalade skatt på den utbetalda MSF:en. Så då lägger kyrkan all MSF i ett eget bankkonto och lånar ut betalkort till oss istället, som att handla på ”företagets visa” blir det alltså nu.

Det bästa med konferensen var vittnesbördsmötet2På vanliga vittnesbördsmöten i kyrkan är det frivilligt att gå upp och vittna om sin tro och sitt vittnesbörd, men på missionärskonferenser förväntas alla göra det, vi går helt enkelt i tur och ordning, det är inget välja här inte. Och alla missionärer bör ju vilja dela med sig av sin tro och sina känslor för Frälsaren, vad gör man annars här?. Jag hade inte planerat något som jag skulle säga eller berätta om när det var min tur, men jag gick fram och kände mig helt fridfull. Jag minns inte exakt orden jag sade, men jag minns känslan av total frid och glädje. Jag tror att det jag sade var mest för min egen skull för det påverkade mig starkt. Många av de andras vittnesbörd trängde också djupt in i mitt hjärta och jag kände någonting idag som jag inte känt på mycket länge, Anden vittnade på ett mycket speciellt sätt. Till och med syster King uttryckte sig kärleksfullt gentemot de äldster som hon alltid haft en sarkastisk dock skämtsam ton gentemot. Det är hennes sista, hon är färdig med sin mission om några veckor, så det kan ju vara därför. Syster Brown är också ett starkt tillskott till missionen, hon verkar förstå missionärsarbetet väldigt bra i praktiken, och förstå människor, inte bara principerna.

Under kvällens brasafton3Eng. Fireside. Jag vet inte vart namnet kommer ifrån, men det är inget annat än ett möte där kyrkans ledare talar till medlemmarna. Ofta är ”brasafton” riktat till de yngre medlemmarna, 18-30 år ungefär, men alla är ofta välkomna. En stor del av Oulus distrikt (kyrkan i norra finland) var där. talade President Hoyt om templet, och kvinnan som översatte talet till finska var rörd till tårar (nej, President Hoyts finska är inte på topp, han kommunicerar bara på engelska bortsett från några fraser som han kan på finska). Hon var nyligen beseglad i templet, till Otto Liljansalo som jag känner lite hemifrån, jag fick tillfälle att prata med honom en stund ikväll.

En välsignelse

Publicerat av

Förberedelsedag. Idag städade jag hela dagen, medan Äldste Smith packade sina väskor. På kvällen besökte vi Jocke. Han verkade må bättre idag, han betedde sig mera normalt, och han hade en bra fin bön i slutet av diskussionen. Vi kände båda den Helige Andens närvaro under besöket, det kändes fridfullt, särskilt bra för Äldste Smith att få en sådan upplevelse som avslutning på sin mission och med den person vars dop han medverkade till i Kajaani.

Efter det besöket gick vi hem till Familjen Kokkonen, vi var bjudna på middag, Äldste Smiths ”sista middag” (eng. ”last supper”).

Ari skjutsade hem oss på kvällen, och i bilen diskuterade de templet, och Ari frågade om kriterierna för tempelbesök1För att få besöka kyrkans tempel krävs att man har en tempelrekommendation, vilket man bara kan få efter en intervju med biskopen och stavspresidenten. Alla medlemmar uppmanas att leva värdigt en tempelrekommendation, och uppmanas även att besöka templet regelbundet. Kraven för att vara värdig en tempelrekommendation är i princip att leva enligt de normer som lärs ut i kyrkan, i Jesu Kristi evangelium, beträffande ärlighet, moral, trohet, kyskhet. Det krävs också att man efterlever kyrkans hälsolag ”visdomsordet” och avhåller sig från alkohol, tobak och andra droger, och att man betalar tionde. Det visar ju att han funderar över medlemsskap i kyrkan i alla fall, det kändes roligt att Äldste Smith fick det samtalet också kvällen innan han skulle åka. Han har alltid pratat så varmt om Ari, jag vet att han tycker mycket om honom.

Ikväll hade Äldste Smith svårt att sova, han är bl a lite tät i näsan, men jag antar att det är många tankar som far genom huvudet när man skall åka hem efter 2 års missionärsliv…

”-Svensson, är du vaken?”

”-Ja.” Jag hade heller inte kunnat somna än.

”-Kan du ge mig en välsignelse?”

Så vi gick upp, klädde på oss, och han satte sig på en stol i vardags/studierummet. Jag gav honom en välsignelse2Någon som har det Melkisedekska prästadömet (eller ”prästadömet efter Guds Sons sätt”) kan i Guds namn lägga sina händer på någon annans huvud och ge dem en välsignelse, antingen till helande för fysiska krämpor, eller i övrigt till tröst och vägledning. Vid sjukdom använder man även en liten mängd olivolja överst på huvudet, olja som enligt en särskild bön invigts till ändamålet. för sin förkylning, och i övrigt som jag kände mig vägledd av den Helige Anden. Det kändes bra, och efteråt satt han förundrad en stund, dels över att det genast blivit bättre i näsan, och dels över den andliga känslan som kom över honom under och efter välsignelsen. Med hans egna ord var han ”excited” att välsignelsen hade påverkat honom så kraftfullt.