Oulu-äldsterna åkte tidigt på morgonen, och vi andra sex gick till verket. Först knackade jag dörr med Äldste Steele, vi gick förbi familjen Ahola och avtalade en tid för besök senare ikväll. Längs vägen diskuterade vi lite ang. en fråga vi fick tidigare i veckan från en medlem, varför till synes så ”många” blir medlemmar i andra kyrkor, om nu Jesu Kristi Kyrka verkligen är ”Kristi egen kyrka”. En teori som Steele hade var att 1) en kyrka eller religion som ”kräver mindre” av människor kan verka som en förberedelse för att ingå förbund med vår Himmelske fader, för människor som kanske inte är redo för det ännu, och 2) alla människor är inte intresserade av att sluta förbund med Gud. Vi vet från skrifterna att många av Guds barn valde att inte födas till jorden, utan valde att följa Satan, och blev hans änglar istället, utkastade från Guds närhet. Kanske det finns många människor på jorden som inte var helt övertygade om att de ville följa Satan, men heller inte så väldigt övertygade om att de ville följa Kristus, utan hellre gå sin egen väg.

Vi tog en fikapaus hemma i lägenheten med de andra, sedan bytte vi och jag gick ut och knackade dörr med Äldste Kerkmann. Efter en stunds arbete uppe i Skata gick vi hem för att laga middag till allihop. Efter middagen åkte jag och Äldste Perry till Ahola’s där jag hade ett budskap om 1 Nephi 2:16 hur Nephi fick sin tro. Vi delade alla med oss lite om hur vi fått våra vittnesbörd. Vi hade en väldigt fin stund tillsammans, sedan fick jag en present av henne innan vi gick, det var en liten citatbok med visdomsord, bl a från Konficius. Efter det åkte jag och Äldste Perry till Gunnel, vår nya undersökare. Först gick vi till fel hur, och Äldste Perry tog nästan av sig skorna och på väg in innan det framgick att jag tagit fel dörr hehe. Hon svarade ”jag bryr mig inte om att höra på det där” och då började han väl förstå att något var fel. När vi sedan gick till rätt hur hade vi en väldigt bra diskussion. Vi tog upp många principer från den andra lektionen om tro, omvändelse, dop och den Helige Andens gåva. Hon sade dock att pga sin familjesituation kunde hon inte undersöka något mera ingående just nu, ”det är svårt som det är när fadern inte har någon tro alls”. Hon är alltid väldigt ärlig och det är alltid en start andlig känsla i hennes hem.

Jag känner att det är en förkylning på gång i kroppen, men arbetet måste göras… kanske inte imorgon dock utifall att jag är sämre.

Dagen började ganska segt med planering av ”comeback check-up”, sedan tog vi bussen till Nykarleby i hopp om lite inomhus-dörrknackning (lägenhetsbyggnader alltså) men vi insåg snart att alla som bodde där ute i de byggnaderna var väldigt gamla (kan ha varit ett boende av något slag, vet inte säkert), så efter några timmar tog vi bussen tillbaka till Jakobstad. Hämtade ut ett paket från posten, som visade sig inte vara något paket utan bara ett vykort som en kär vän hemma i Sverige hade glömt sätta frimärke på. Vi festade sedan till det lite och åt middag på Aylin – pizza & kebab. Så efter maten tog vi upp vår plan för att kolla upp ”comebacks” (svårt att göra det mitt på dagen, de flesta har ju jobb och är inte hemma förrän i kvällningen).

Först cyklade vi upp till området norr om Freddy. Det var en ung familj där mamman varit positiv. Hon släppte in oss utan vidare, och vi satte oss ned och började första diskussionen/lektionen. Jag tog de första två principerna, om Vår himmelske fader och Jesus Kristus. Hon var baptist officiellt sett, så jag ville bara kolla att hon trodde på det, och det gjorde hon. Jag kunde dock inte känna någon vägledning, jag kunde inte känna den Helige Anden, och jag hade tyst för mig själv en desperat bön – det hade ju känts så bra då vi kom, och då vi gick inte och satte oss, vart tog det vägen? Min bön blev hörd, för  i nästa ögonblick lutade hon sig framåt och frågade ”hur kommer det sig att ni är medlemmar i just den här kyrkan?” Äldste Ahonen började, efter det fick jag berätta min historia. Nu var den Helige Andens inflytande starkt i rummet och jag undervisade resten av principerna som hör till första diskussionen genom att berätta min historia, jag vävde in det där och det gjorde ju det hela mera personligt också. Nästa tid med henne bestämde vi till om en och en halv vecka. Tyvärr är jag ju inte här då, men jag såg till att de tar med sig Heidi, så lämnar jag henne i trygga händer oavsett vilka missionärer som är här då. Under slutet av diskussionen lade jag märke till hur mycket lättare den Helige Anden kan påverka mig i vad jag skall säga om jag inte har en strikt plan för vad jag skall säga eller ta upp. Om jag har ett lektionsmaterial som jag känner att jag skall ”hålla mig till” så tappar man lätt anden i det, men nu när själva undervisningen utgjordes av, eller åtminståne var tätt invävt i mitt vittnesbörd gick det så mycket lättare, och flera gånger var det precis som om orden lades i min mun, som i det där skriftstället i Läran och förbunden 84:85

”Bekymra er inte heller i förväg för vad ni skall säga, utan samla ständigt livets ord i era sinnen, och det skall i samma stund bli givet er den del som skall tilldelas var och en.”

Efter det talade vi med en annan mamma, men bara ett tag vid dörren, hon var inte intresserad av att börja undersöka kyrkan något mera ingående. Vi tittade förbi en annan familj som bjudit oss att komma tillbaka, i Messo-området. Vi har varit där ett par gånger tidigare då bara mamman varit hemma, och idag var bara pappan hemma. Han var lite bekymrad över att vi redan varit där flera gånger utan att få komma in, han sade att vi gärna får komma in nu, men vi beslutade att vänta tills de båda kunde vara med. De har mött missionärerna tidigare så det är inte ett första-gångs nyfiket intresse utan de skulle kunna vara intresserade på allvar.

Sedan stannade vi till hos Hannus, men det var en diskussion i vanlig ordning – inget intresse av att ha bön, varken med oss eller privat, bara diskutera. Alltid trevlig och släpper alltid in oss dock. Vi läste lite ur Mormons bok tillsammans. Han skall till Helsingfors i helgen så han trodde att han skulle få tid att läsa på tåget.

Sista anhalten ikväll var Dan Nyman. Vi hade avtalat att jag skulle komma dit och säga hejdå nu innan flytten, de skulle resa bort i någon vecka sedan så vi ses inte innan jag flyttar.

Sammantaget var det en riktigt härlig dag, för mig har det alltid känts som ett slöseri med tid att åka runt och kolla comebacks, jag har hellre velat ta dem då vi ändå varit i området för att knacka dörr, för det var min tränares¹Min första kamrat i finland, han som utbildade mig ”i fältet” inställning. Nu har jag dock insett hur effektivt det är jämfört med att bara vandra runt och knacka på nya dörrar planlöst. Äldste Perry hade rätt. Dock är det mycket lättare att kolla ”comebacks” med bil som de har i Vasa. Det tar lite väl mycket tid att cykla fram och tillbaka från ena änden av stan till den andra, idag var det dock värt all vår tid och ansträngning.

Idag var en dag fylld av upplevelser, tankar och känslor. På morgonen gick jag och Galloway runt och talade med folk på gatan. Efter det såg vi första söndagssessionen av konferensen (prästadömssessionen). Det var en MTC kör som sjöng under den konferenssessionen, och om jag inte minns fel så är Erik Ahlin fortfarande i MTC, han är ju något av ett musikaliskt geni så han är säkert där, jag letade febrilt då kameran svepte över kören men jag såg honom inte.

Under konferensen talades det en del om missionärernas arbere, hur de (vi) går ut över hela världen och vittnar om Jesus Kristus och återställelsen av Hans kyrka, bara för att möta avvisning. Det talades om de höjda normerna för misisonärer ¹Det finns vissa värdighetsnormer som man måste nå upp till för att få tjäna som missionär och representant för kyrkan, och de normerna eller kriterierna höjdes för en tid sedan. och hur det inte gjorts för att det skall vara svårare att få gå ut som missionär, utan för att skapa en andligare omgivning för missionärerna som går ut så att de skall kunna undervisa på det sätt som krävs i en värld som blir allt mindre intresserad av tro på Kristus.

En av talarna tog liknelsen att vittnesbördet är som en låga, som kan växa till en eld. Jag fick då tanken att en låga kan släckas av en vindpust, men om din tro och ditt vittnesbörd är som en eld, då blir det bara starkare av varje vindpust, en eld rent av kräver sådana vindar för att växa och bli ännu större.

I pausen mellan konferenssessionerna åkte jag och Äldste Galloway för att undervisa en av deras kvinnliga undersökare, vi hade med oss grenspresidentens fru som ”joint-teach” ²Då missionärer undervisar någon om kyrkan försöker vi så ofta som möjligt att ha med oss en medlem från församlingen, av många orsaker. För det första får de se att det finns vanliga människor precis som de som tillhör kyrkan, det är inte bara ett gäng slipsklädda killar. För det andra får de då en vän så att det blir lättare för dem om de vill komma och besöka kyrkan, de har någon de kan känna sig trygg med. För det tredje är det alltid bra att ha någon mer som kan bidraga med erfarenheter under samtalen, någon mer som kan intyga att Gud faktiskt besvarar böner, och berätta på vilket sätt de fått sina svar. Och inte minst språket, om vi har en undervisning på finska så är det inte så dumt att han en äkta finländare med sig, som inte bara hjälpligt förstår orden som ”undersökaren” säger utan kan förstå lite mera vad uttrycken innebär, är han eller hon intresserad på riktigt, vilka är de egentliga funderingarna etc. så att man bättre kan besvara frågor och reda ut oklarheter..

Ända från början av diskussionen bad jag intensivt för mig själv att vi skulle få den Helige Anden med oss, att vi skulle bli vägledda i vad vi skulle prata om, och att hon skulle känna Guds kärlek. Äldste Galloway började tala om 3 Nephi 11, det kapitel då frälsaren efter sin uppståndelse besöker det folk som skrev mormons bok, på det amerikanska fastlandet.

Då han läst det han ville från det kapitlet tillsammans med henne tog jag över och började föra en dialog istället, jag frågade henne om hennes känslor för Kristus, för kyrkan, och för Mormons bok, både det vi läst idag och boken i övrigt. Hon sade att hon trodde att allt sammans var sant, så jag frågade om hon ville döpas som medlem i kyrkan. För att göra en lång historia kort så tror hon som sagt på allt vi pratat med henne om, men hon tror inte att Jesu Kristi Kyrka är den ”enda sanna kyrkan”. Vi pratade en stund om vad det innebär, den ”enda sanna kyrkan”. Människor överallt och i alla kyrkor får vägledning och välsignelser av Gud, han är allas fader och älskar alla sina barn precis som vi som föräldrar gör här på jorden. Det vi menar är dock att Jesu Kristi Kyrka är den enda kyrkan som leds av Kristus personligen, genom en nutida profet. Det betyder inte att medlemmar i den här kyrkan är bättre, finare eller på något sätt har en särställning i Guds ögon. Men det betyder att här finns mer välsignelser att få, mer av Guds uppenbarade sanning, myndigheten från Gud att förrätta exempelvis dop, ge den Heliga Andens gåva, möjligheten att ingå förbund med Gud och myndigheten att förätta vigslar ”för tid och evighet”, inte endast ”tills döden skiljer oss åt”. Grenspresidentens fru hade många bra erfarenheter från den tiden då hon ”undersökte” kyrkan ³Precis som vi kallar dem som vi undervisar för ”undersökare” när vi pratar med varandra OM dem (inte när vi tilltalar dem såklart), så brukar vi medlemmar säga att vi ”undersökte” kyrkan innan vi blev medlemmar. Man lyssnar på missionärerna, hör sig för, kommer till kyrkan, träffar några medlemmar osv. för att ”kolla upp” vad det är för samfund man eventuellt kommer att gå med i.. Det viktigaste för mig idag var att jag fick känna känslan av att vara vägledd i vad jag skulle säga under undervisningen, och jag kände Guds kärlek, till oss men framför allt till henne som vi undervisade.

Ikväll pratade jag med äldste Fougelberg, han skall också flytta vid nästa ”transfer” så då kommer jag inte till Åbo och honom iaf. President Hoyt har ju sagt att jag skall få arbeta med någon av svenskarna tids nog, men man brukar ju sällan ta två missionärer från ett område och skicka in dem i ett nytt där ingen känner till något, bara i undantagsfall (som när jag och Äldste Phelps kom hit till Jakobstad efter att det varit utan missionärer en tid).

Vi följde med till Vasa på morgonen, vi arbetade där hela dagen, var med på ett dop i kapellet och såg första sessionen av generalkonferensen. Det var mycket bra. Under dagen kände jag hur annorlunda missionärsarbetet kan vara från det jag känner till. Jag åkte runt med Äldste Perry i bilen (Vasa-missionärerna har en av missionens bilar) och kollade upp ”comabacks”. Man blir inte trött i benen, inte uttråkad, och chanserna att få undervisa är mycket större, vi gjorde det idag till exempel.

Vi undervisade en äldre man som verkade bära på mycket bitterhet över sin ”fattigdom” som han uttryckte det, trots att han hade fru, barn och hus. Han talade hela tiden politik och det var svårt att undervisa då han avbröt många gånger, säkert ett tiotal gånger bara under historien om Joseph Smith. Det var svårt att behålla den Heliga Anden där, och jag fick en ännu starkare känsla av att det är just DET som är vårt kall – att ge människorna den Heliga Andens närhet, och då de kommer med frågeställningar eller problem så är det inte dem vi kämpar emot utan Satan som ligger bakom det upplevda motståndet, som inte vill att någon skall känna friden och ljuset av den Heliga Andens närvaro.

På morgonen hade vi distriktsmöte, efter det arbetade jag med Äldste Perry. Vi träffade en svensktalande kvinna, jag vittnade för henne, och förklarade så tydligt jag kunde ang. Joseph Smith ”om Fadern och Sonen INTE hade uppenbarat sig, eller sagt det de sade till Joseph Smith, då är vårt budskap och den här kyrkan inte sanna”. Den biten förstod hon. Logiken i fortsättningen hängde hon dock inte med på: ”men om det är sant att Fader och Sonen kom ned och uppenbarade sig för Joseph, och verkligen sade till Joseph att den sanna kyrkan inte fanns på jorden, men att genom Joseph skulle den återställas… då är vårt budskap det viktigaste i världen.” hon förstod inte alls vad jag menade. Och vi talade svenska, jag lovar att det inte var språket det var något fel på.
När jag läste idag för att förbereda min institutlektion¹Institutet är en skolverksamhet som kyrkan har främst för ensamstående mellan 18-30 år gamla. Man läser Bibeln, Mormons bok och Läran och förbunden fann jag något intressant. Kristus säger något i stil med att ”mitt vittnesbörd är sant eftersom jag inte är part i det” eller med andra ord ”oavsett vilket som är sant så drar jag själv inte fördel av det” eller ”jag vinner ingenting på det om det vore så som jag sade”. Då vi ”får ut något” själva av det vi dömer eller vittnar om väger det inte lika tungt.
Vi undervisade som sagt institutet hemma i Jakobstad idag, i början gick det lite segt men mot slutet gick det bättre. Vi kom in lite på det som stod i lektionsboken om att många apostlar säger att de KÄNNER Kristus. Jag berättade om några egna erfarenheter, och så pratade vi om tillfällen då Apostlar säger att de haft erfarenheter ”för heliga att omtala”. Efter en stunds spekulation kring det upprepade jag löftet som Äldste Marlin K. Jensen (områdespresident för Europa) gav oss från L&F 93:1 angående att se Gud. Det var en känsla av värdighet och andlighet i rummet då vi avslutade lektionen, jag tror att vi alla kände oss ”uppbyggda tillsammans” så som det står i L&F 50. Det kändes mycket starkare än vanligt, och jag kunde inte bara gå ut och spela pingis direkt efteråt utan gick undan för en stunds bön.
De senaste dagarna har jag upplevt att min respekt för heliga ting ökat, till exempel att jag inte gärna läser Mormons bok utan att kunna ge det full uppmärksamhet. För mig innebär det att jag har förändrats, att jag utvecklats lite.
Ikväll hade vi en liten diskussion kring ”riken” i evigheten, och att skillnaderna mellan det Celestiala riket, det Terrestriala riket och det Telestiala riket (L&F 76 för närmare beskrivning) kanske inte beror på var de befinner sig någonstans utan mera på dem som bor där.
Jag och min kamrat hade en diskussion ikväll, ang. att VETA någonting. Han sade att ”vi säger ju till människor att vi VET att Gud finns, och att detta är Hans kyrka, men det är ju inte samma VETA som att vi vet att den där handduken hänger där på dörren (han pekade på handduken på sovrumsdörren).” Jag opponerade mig och sade att ”För mig är det så med vissa saker” så började vi prata om nivåer av vittnesbörd eller kunskap. Jag sade att ”Lika säkert som jag VET att den handduken hänger där, lika säkert VET jag att Gud finns och är vår Himmelske Fader.” Vi pratade en stund till, så frågade han mig ”men, har du aldrig tvivel?” och jag svarade bara ”nej, inte om det”. ”Åh… jag tvivlar ofta på det” sade han. Jag sade att ”Det finns saker jag tvivlar på, saker i kyrkans lära som min tro inte alltid är stark på, men jag har aldrig tvivel kring att Gud finns, för det vet jag. Och jag vet också att Mormons bok och templet för mig närmare Honom. Tron på de sakerna har växt sig orubblig. Satan attackerar mig ständigt och på olika sätt, men inte kring det.”
Då jag läste boken ”Our search for happiness” (”Vårt sökande efter lycka” på svenska) var det som om vissa delar av evangeliet åter burits in i min själ, och vissa delar av kyrkans historia blir mer levande och verkliga för mig varje gång jag studerar dem, till exempel Joseph Smiths första syn, återställelsen av prästadömet etc. på samma sätt blir Kristi offer mera verkligt varje gång jag läser om det, eller ser videopresentationerna som ”Finding faith in Christ” eller ”Guds lamm”. Jag hade verkligen en stund av andligt uppfriskande på bussen till Vasa i måndags eftermiddag. Jag vet att det är omöjligt att uppteckna varje andlig tanke, insikt och upplevelse jag får, men jag försöker. En del är kanske bra att jag inte kan sätta i ord, för som Äldste Perry sade igår då han citerade någon tidigare ledare i kyrkan ”skriv aldrig något du inte vill se publicerat” för någon kan hitta det och publicera det.
Efter att vi undervisade institutet idag hade jag en tanke om hur verklik Kristus är för var och en av oss. Då jag var i templet i Provo hade jag många fina erfarenheter och stunder. Något som kom mycket kraftfullt till mig där, gång på gång, var att ”om Kristus skulle komma framför mig, skulle jag kunna ”känna” honom? Skulle jag känna igen honom, känner jag honom så pass väl redan, att jag skulle veta att det var han om han skulle uppenbaras och komma fram till mig? Det är Hans hus, och han har rätt att vara där, så varför skulle det inte kunna ske?” Sedan, skulle jag behandla honom med värdighet?” Jag tror att som vi behandlar den vi behandlar sämst, så finns en risk att vi behandlar alla, inklusive Kristus.

På morgonen idag studerade jag om ämnet tro. Jag funderade stilla över om anledningen till att vi inte ser så mycket framgång här i Jakobstad är pga vår bristande tro. Har jag tillräckligt med tro, och hopp, för att Frälsaren skall kunna arbeta med mig? Det finns missionärer som säger innan de går och kollar på våra ”comebacks” att ’jaha, dags att gå och kryssa av några comebacks då’, jag är långt ifrån det – men visst har jag ibland tillåtit mig själv att tänka, och nägon gång även säga att ”om detta är Herrens verk, var är Han i sitt verk?” Imorse läste jag ett skriftställe som sade ”Herren gör inget ibland människorna utom enligt deras tro”, ”Herren kan inte verka ibland människor då de inte har tro” och ”Allt är möjligt då vi utövar vår tro” och det var tro som förde en mångd lamaniter till omvändelse.
En tanke som jag glömde skriva igår, en tanke som jag fick då vi såg på filmen hemma hos Klas och Heidi – jag fastnade för det sätt som Herren behandlade de sjuka och invalida, och särskilt begrundade jag att han i princip sade ”sörj inte över dina fysiska besvär, dina synder är ju förlåtna”. Jag vet att det finns en teori bland människor i kyrkan att vissa av Guds barn, som var de allra största och ädlaste i tillvaron före jordelivet, sändes till jorden till kroppar med stora fysiska och mentala begränsningar så att Satan inte skulle kunna ha makt att ens fresta dem.
Vi hade en ganska lång förberedelsedag idag, och vid kl 18 tog vi bussen till Vasa där vi kontaktade på gatan i kvällssolen. Vi träffade en svensktalande man som argumenterade att ingen kan veta någonting, allt är bara en åsikt eller tro (vilka han verkade likställa). Jag tittade honom i ögonen och sade att ”jag vet att Gud finns, och att livet fortsätter efter döden”. Jag vet inte om jag någonsin vittnat för någon så starkt, på det sättet, men han fortsatte bara att hävda att ingen kan veta någonting. Han påminde lite om Korihor i Mormons bok (”om inte jag vet att det finns en Gud kan ingen annan veta det heller”). Jag fortsatte att prata med honom om bön, och hur Gud kan tala till oss (personlig uppenbarelse). Mot slutet av vårt samtal sade han ”jag kan allt om er och ert system” och började prata om saker jag inte alls kände igen. Jag frågade då ”vilken kyrka tror du vi kommer från?” ”Ni är Jehovas Vittnen” sade han då… suck. Det bevisar bara än en gång att det har noll betydelse vad man säger i den första meningen till någon (för jag berättar ALLTID att vi är från Jesu Kristi Kyrka). När jag berättade (än en gång) vilken kyrka vi representerar blev han lite generad att han tagit fel, och var inte så intresserad av att prata mera. Det var dags för oss att gå in ändå.
I lägenheten på kvällen lyssnade vi på ett band med Äldste McConkie (en av apostlarna i kyrkan, nu avliden sedan en tid), han talade om L&F kapitel 50 där vi lär oss att om vi inte kan undervisa med den Helige Anden, då skall vi inte undervisa över huvud taget. Och för att den Helige Anden skall vara med i undervisningen krävs att båda parter är öppna i hjärtat och andligt mottagliga för andens vägledning. Jag kände mig träffad, för det händer ju rätt ofta att vi pratar med människor utan att känna andens vägledning och uppbyggande styrka. Jag undervisar ofta med ”intellektet” snarare än med den Helige Andens kraft, och vi lär oss från det här kapitlet i skrifterna att det då inte är ”av Gud”. Jag har inte lyckats med den principen alltså, men det finns alltid en morgondag… och en efter den… Jag kan ju påpeka att jag inte heller fått så mycket möjlighet till det då vi undervisat väldigt lite, särskilt i Kajaani, där människor knappt pratade med oss på gatan eller ens öppnade sina dörrar.
Det fanns en annan del av budskapet i kapitel 50 av Läran och förbunden som träffade mig, ”Anden skall givas eder genom trons bön”. Jag har förmodligen inte fäst tillräckligt med vikt vid bön, kommunikation med Herren. Han har inte fått höra så mycket från mig som han borde, det kanske är därför mina skriftstudier alla gånger inte varit så givande. Jag kan lära mig att kommunicera bättre med min Himmelske Fader.

På morgonen knackade vi dörr i Freddys område för vi skulle besöka dem idag. Vi såg på kyrkans film ”Finding faith in Christ” tillsammans. Sedan lekte vi lite med Saso som avr gladare än vanligt idag. Jag insåg hur mycket jobb det är med små barn, särskilt om det strular med sömn och mat. De visade oss sitt bröllopsalbum också.

Senare åt vi med syster Johnson, tog lite bilder (vi sätter ihop något från en heldag för att skicka hem). Efter maten gick vi och knackade dörr i Östanpå i fyra timmar. Det gick rätt bra, först hade vi en lektion hos en äldre man, han var med på noterna hela vägen genom berättelsen om Kristi ursprungliga kyrkas fall, men när vi kom till återställelsen tappade vi honom. Det händer ofta här, vet inte om det är ett så annorlunda koncept mot vad de lärt inom kristendom tidigare. Vi beslutade att under våra ”companionship study” ¹Varje morgon studerar vi missionärer hemma i lägenheten innan vi går ut och arbetar. Vi studerar bibeln och mormons bok enskilt, sedan har vi en stund då vi studerar någonting tillsammans, det kan vara olika ämnen i evangeliet och skrifterna som vi fördjupar oss inom, eller andra saker som rör vårt arbete som missionärer. Vi kan planera kommande undervisningar, budskap vi skall ha hemma hos medlemmar etc. Förbereda oss på att möta de andliga behov vi tror oss komma att möta under dagen helt enkelt. Vanligtvis är companionship study en timme, och enskilda studier 1½ timme. Dessutom studerar jag som inte är från Finland språket varje morgon, och så äter vi och gör oss i ordning så runt halv elva brukar vi gå ut och börja jobba. planera för ett mer anpassat sätt att undervisa det. Den andra undervisningen vi hade var ett äldre par, det var en lite annorlunda upplevelse för de sade nästan ingenting under hela lektionen, så när vi efter ca. 30 minuter gav dem Mormons bok hade vi inget jättestort hopp om att de skulle läsa i den, men vi får se vad som hänt nästa gång vi är i området. De hade träffat missionärerna tidigare, men jag är osäker på hur mycket.

Idag hade jag ännu en sån där stund av beundran över ingenting – jag såg frön från vass segla omkring i luften och stod och begrundade det storslagna i naturen en stund.

Jag hade planerat att skriva ett brev ikväll, men när jag satte mig med min lista på punkter jag hade tänkt ta upp manades jag att skriva ett annat brev istället, till Äldste Smith, så det gjorde jag. Senare då jag hade min aftonbön berättade Herren för mig varför jag inte skulle skrive det brev jag tänkt – allt det jag hade stolpat upp för att skriva i det första brevet var förvisso bra saker, och en del andliga punkter också, men det var inte vad hon behövde höra just nu. Jag hade glömt att fråga Herren vad hon behövde höra, vad som kunde ge henne stöd och tröst i denna tid.

Jag hade en annan andlig tanke imorse angående prövningar, att när man ställs inför en sådan till synes hopplös situation där allt och alla, även rättvisan, tycks vara emot en, och man bara känner ”nej, inte igen, jag orkar inte” då vet man att en prövning ligger framför en, och enda sättet att få det berget som ligger i vår väg att verka mindre är att blicka upp mot toppen där frälsaren står med utsträckta armar. Var prövning i vårt liv är en inbjudan från Honom att ta ett steg närmre honom, att stiga upp lite högre.

En annan insikt jag fick i morse var medan jag satt och fyllde i JST i min svenska bibel ²I de biblar man kan köpa från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga finns fotnoter med kommentarer av Joseph Smith, rättelser till en del skriftställen där översättningen tappat den ursprungliga innebörden i texten. JST står för ”Joseph Smith Translation” och är en översättning, eller rättelser, som han gjort med hjälp av Guds inspiration på samma sätt som han översatte Mormons bok från forntida skriftspråk. Jag tycker att det är smidigt att ha de kommentarerna även i min svenska bibel, och eftersom kyrkan inte publicerar någon bibel på svenska (men uppmuntrar till att använda översättningen ”Svenska folkbibeln”) får jag fylla i dessa extra fotnoter själv. Samtidigt som jag gör det lär jag mig ju massor.. Jag läste i Matteus 4 då Jesus frestas. En betydande skillnad mellan texten i Josephs översättning är orsaken till att han var i öknen. Han gick inte ut i öknen för att möta Satan och prata med honom, utan han var ute i öknen för att tala med Gud, då Satan kom för att störa. Anden tog Jesus upp på ”ett högt berg” där han såg alla jordens riken och all deras härlighet (precis som den upplevelse Moses hade, beskriven i Moses bok 1 i kostbara pärlan), då kom Satan inför honom och frestade honom och sade att ”allt detta kan bli ditt”. Jag tror inte att Satan kom i öppen gestalt framför Frälsaren och sade ”hej, jag är Satan, din och alla människors ärkefiende, vill du att jag ger dig alla dessa rikedomar?” utan jag tror att Kristus frestades på precis samma sätt som vi alla, för det första säger Satan ”jag är ingen djävul, för det finns ingen” han vill med andra ord få oss att tro att det han frestar oss med inte kommer från honom utan från oss själva. Precis som Satan ofta frestar oss att tänka ”vad bra jag är” då någonting går väl pga Herrens välsignelse, tror jag tanken skickades till Kristus ”Allt detta kan ju bli mitt om jag bara vill”, men vis och rättfärdig som han är förstod han var den tanken kom ifrån, och befallde Satan att lämna honom i fred.

Då Satan har skickat dessa pilar mot mig har jag ofta tänkt ”usch som jag tänker” eller ”vilket dåligt sätt jag bemötte den här situationen på” eller ”oj nu har jag visst tagit ett steg tillbaka i min andliga utveckling” då det i själva verket är Satan som sitter och matar sina brinnande pilar mot mig. Istället för att be om styrka och låta ”såret” efter pilen läka fort, vad gör man? Gräver ner sig i dåligt samvete, precis vad Satan vill. Kanske det är därför det kallas i skrifterna att Satan skjuter ”brinnande” pilar, för att när de träffar oss blir det inte bara ett andligt sår, utan det startar en sådan eld genom vårt eget samvete, vi känner oss ovärdiga och orena pga det vi tänkt, som egentligen inte ens var vi utan Satans angrepp. Det handlar inte om att jag är ”bättre” eller ”sämre” utan det handlar om hur väl jag försvarar mig mot Satans angrepp – huruvida jag ger efter eller står emot dem genom bön (L&F 10:5) och följer frälsarens uppmaning i L&F 6 vers 36:

”Vänd er till mig i varje tanke, tvivla inte, frukta inte.”

De sista dagarna har jag fått en större förståelse för hur verklig Satan är, och hur stor hans makt är.

Ikväll samtalade jag och min kamrat också om en andlig tanke som han hade, angående att prioritera Gud. Många som vi möter säger att de ber till Gud ibland, bara när de har det riktigt svårt. De litar först till världen, sina vänner, samhället etc. och vänder sig till Gud som en sista utväg, då de tömt ut alla andra resurser och inte har någon annan stans att ta vägen i sin nöd. Då de då får Hans hjälp ut ur prövningen börjar de hastigt att klättra på ”listan” igen, upp genom de världsliga tilliten, och är snart tillbaka uppe på en nivå där de inte behöver eller vill veta av något om Gud, och raskt glömmer honom. Jag tänker på en vers i Mormons bok, Alma 11:24, ”du vet att det finns en Gud, men du älskar [djävulen, eller i detta fall världen] mer än du älskar Gud. Det är ungefär som högmodets kretslopp i Mormons bok, fast på ett individuellt plan. Helaman 12 vers 2:

”Ja, och vi kan se att just då han ger sitt folk framgång, ja, genom att föröka deras åkrar, deras flockar och deras hjordar och guld och silver och alla sorters dyrbarheter av varje slag och art, genom att skona deras liv och befria dem ur deras fienders händer, genom att uppmjuka deras fienders hjärtan så att de inte förklarar krig mot dem, ja, kort sagt, genom att göra allt för sitt folks välfärd och lycka, ja, det är just då som de förhärdar sina hjärtan och glömmer Herren sin Gud och trampar den Helige under sina fötter — ja, och detta till följd av deras bekvämlighet och mycket stora framgång.”

Det som är skrämmande är att detta nästan gäller oss alla i någon grad. Jag tror inte många av oss är snabba till att förlita oss på Gud. I vissa fall är det bra att vi gör allt vi kan själva, jag tror det alltid är villkoret för att få himmelsk hjälp – att först göra allt man kan själv, sedan kan en ängel, himmelsk eller jordisk, träda in och hjälpa. Men jag tror vi alla kan erkänna att våra böner är mer innerliga då vi upplever att vi verkligen behöver något från Gud. Jag är mera intresserad av vad Gud kräver eller vill ha av mig då det finns något särskilt som jag vill ha från Honom.